Glömde skriva, går ej hos någon psykolog/kurator eller liknande och äter heller ej några mediciner eller har diagnos för någonting. Gick till bup lite grann förut. Men var bara där två ggr, kände att jag ändå inte fick ur mig något av hur jag kände mig och hon jag pratade med uppfattade mig helt fel verkade det som. Så jag slutade.

En form av social fobi kan ju även bolstavsfolk ha. Jag har det nu fast inte lika starkt som när jag var barn och ungdom. Du kan läsa mer om diagnoserna här.

http://user.tninet.se/~fxg297r/inledning.htm

eller här:

http://www.attention-riks.se/site/funktionshinder.phtml

Du kan också besöka bokstavsfolk iFokus

http://bokstavsfolk.ifokus.se/

Sen finns det ju olika former av ångest som kan ge såna symtom också förstås

Glömde ju säga att du nog bör ta kontakt med psykiatrin eller din vårdcentral för så där ska du inte behöva ha det.

Kram/aspie

Borde kanske göra det egentligen. Men är så rädd för det. Är ju 17 så dom måste väl ta kontakt med mina föräldrar och sånt. Och känns inte som om dom kommer förstå sig på det riktigt. Sen skäms jag så mycket… :/ Vet inte varför egentligen. Men skäms ändå så fort jag änns tänker på det när jag är i närheten av någon annan. Skulle kunna gå till en psykolog eller liknande om någon typ tvingade mig dit. Men känns så dumt att själv söka sig dit när man ändå knappt får ur sig ett ord… :/

Med andra ord är du i stort behov av att få hjälp inom psykiatrin. Jag ber dig att ta kontakt med dom snarast, det brukar vara lång väntetid. Går du till vårdcentral så kan du få remiss genom dom.

Det är bättre att vara lite rädd när man tar kontakt med läkare än att det går för långt. Psykiska sjukdomar kan förvärras avsevärt.

Förresten så tror jag inte alls att dina föräldrar behöver veta eftersom tystnadsplikt gäller. Vill de prata med dina föräldrar så måste de ha ditt tillstånd först, så det är lugnt.

Att du känner att du skäms kan ju bottna i många saker som t.ex att du förträngt något, som idag ger dig så jobbig ångest.

Jag har själv samma känsla som du. Skäms och känner skam och skuld. Jag vågade inte heller ta kontakt och säga som det var när jag var i din ålder. Hade jag gjort det, så hade jag inte utvecklat en massa annat elände.

Så PLEASE! Ta kontakt så du kan få hjälp, bara du själv kan ta första steget.

*Kram*

Min läkare anser att jag har "lite" social fobi. Så visst kan du ha en mild form.

Ska försöka, måste samla mod och så först… Kanske kan börja med ett lite mindre steg och gå till kuratorn för att ta kontakt med någon vårdcentral eller likanande lite senare… Får väl se hur det blir, men kan ju iaf försöka. Har så himla svårt för att ringa till någon och prata i telefon. Kan ju svara i telefonen även om jag undviker det, men det är verkligen svårt att ringa :/

Välkommen i klubben Yeay Telefon är inget roligt alls.

Bra att du försöker att söka hjälp. Kuratorn kan nog hjälpa dig vidare. Ett steg i taget är bättre än ingenting.

*Kram*

Ne det är ju inte det. Tycker det är så konstigt, har till och med problem med att prata med mina vänner i telefon. Och dom har jag ju inga problem att prata med irl.

Jo, får ta det steg för steg. Tänkte jag skulle försöka våga gå fram och boka en tid hos henne senare idag. Om jag vågar. Annars får jag skicka fram en kompis som gör det åt mig ^^ Hehe.

Kompisar är bra att ha Yeay

Du, jag är precis lika. Har jätte svårt att prata även med kompisar i telefon. Hmmm Kankse har telefonfobi

Jadu, kanske det. Kul är det ju inte iaf. Spec som man har kompisar som tycker om att prata i telefon läääänge. Då får man anstränga sig riktigt mycket för att komma på nya ursäkter att lägga på varje gång ^^

Jo, det tror jag. Jag tror själv att jag har en rätt så mild form av det.

Undviker att gå ut och speciellt där det är mycket folk. Även när jag är i skogen (med mitt husdjur…) så går jag genvägar om jag ser människor. Jag lär mig att gå dit där det är mindre folk eller inget folk alls.

Att gå in på en affär och handla och att stiga på bussen är nog det värsta jag vet ändå. När folk frågar en om saker också… nej, usch.

Hi hi hi Yuki!

Jag är likadan. Går omvägar när det kommer folk och är det mycket folk i affären som står i kön, så vänder jag och går hem

Yeay!

Nä, det är verkligen inte kul att ha det så när det gäller vänner och telefon, men jag har haft detta problem så länge jag kan minnas, så jag tror jag vant mig mer eller mindre

#13 Tyvärr kommer det alltid fram folk till mig som vill eller undrar någonting. Oftast flera gånger om dagen(!) och då oftast när jag väntar på bussen eller pendeltåget.

De flesta frågar om vägarna, vilket tåg man ska ta och så vidare, och många brukar prata på engelska! Mindre roligt då jag oftast ser frågande ut i några sekunder och när jag väl hämtat mig måste jag förklara för dem på min knaggliga engelska…

Jag kan till och med få en fråga om hur man åker till T-centralen (Stockholmscentral), dit jag åker nästan varje dag, och då måste jag tänka efter om hur man åker dit fast jag vet det! Jag blir liksom… osäker. Är det inte konstigt?

Varför frågar alltid människor mig om saker?  Ser jag kanske ut som en klocka, tidtabell eller varför inte en karta…?

#14 Tydligen. Men de vet man ju själv dom gånger man måste fråga om nåt, man väljer ju den som ser trevligast ut

Ja du Yuki, du fick nog svar på dig fråga där.

Du ser trevligast ut

Mamma sa också det när jag frågade henne, men jag trodde att jag bara såg sur ut för det mesta (antingen sur eller ledsen). 

Min dotter ser ofta sur ut men det beror på hennes handikapp och hennes dåliga självförtroende p.g.a alla mobbing. Men när hon ler är hon världens vackraste och goaste tjej

Hon har jobbat lite som modell, så hon är verkligen vacker.

När jag ser på din bild Yuki, så är det väldigt likt min dotter. Är det du på bilden så kan jag bara säga att du är mycket vacker

13# Jo jag antar att man kan vänja sig vid det mesta. Har iaf bokat en tid hos en kurator nu också. Våndas redan över det men men. Hehe.

Det kommer att gå bra Yeay. Tycker det var strongt av dig att ta steget och boka tid hos kuratorn Lycka till och kram

Tack :)

#0 Jag är precis som du beskriver, det är väldigt jobbigt :( Försöker umgås med folk, för jag tänker att ju mer jag gör det desto lättare kommer det att gå. Men det är så himla svårt när jag inte har så många kompisar längre, alla har "tröttnat" på mina ursäkter att jag inte kan göra nånting med dom. Men dom förstår ju inte varför :(

#22 Samma för mig med vänner, har bara typ två kvar…

Jag har iaf kontaktat psykolog för ett tag sedan och har väl ingen riktig diagnos tror jag men han sa iaf att han också tror jag har social fobi. Så verkar väl som om jag hade ganska så rätt i mina tankar iaf. Hehe.

Jag känner precis som du Yeay. Jag måste tyvärr vara bland folk pga mina barn men jag verkligen inte bra av det.

#24 Jag måste också vara bland folk ibland, men jag är riktigt glad att jag för det mesta inte måste och att jag ganske ofta kan lirka mig ur det. Men alltid går det ju inte undvika och det är hemskt!

Ja det låter som du har socialfobi. Jobbigt. Jag har det också för nya människor. Irriterande att man ska ha det såhär. Undra hur man kan bli så rädd som man blir. Det är helt sjukt. 

Med Vänlig Hälsning

Ambrosia