Här passar jag kanske in när det går nedåt!
Hej!
Har funnits på iFokus i flera år men har först nu hittat hit, mkt tack vare (!?) att jag gick in i väggen vårvintern -09. Har ej varit i kontakt m vården än men kommer nog att uppsöka kurator nästa vecka när de har telefontid igen.
Är 45 år o har efter några års "egenterapi" insett att jag mått dåligt länge, kanske nästan hela mitt liv. Långvarig stress som nog började m att jag kände ett stort ansvar över min sjuka mamma (autoimmun sjukdom m svår värk). Social isolering i barndomen, sjukligt blyg när skolan började, rädsla för att misslyckas samt OCD-symptom. Dras fortfarande m vissa OCD-företeelser men inte värre än att de går att leva med/förtränga. De kommer när jag är övertrött/stressad över ngnting.
Tja, mer då…plötslig skolleda, visste (vet) inte vad jag ville med mitt liv. Började jobba inom vården, problem m värk vilket gjorde att jag började hata mitt jobb…hittade aldrig "hem" när det gäller yrken. Barnlöshetsutredning, 3 adoptioner, ekonomin åt helsefyr, saker rasar runtomkring mig o det finns inga pengar. Vi snålar o tror att vi är på rätt väg o sedan händer det ngt o så blir vi efter igen o får tråkiga brev i lådan vilket triggar mig till att må pest igen. Har varit hemma med barnen i 12 år nu.
Mellandottern (7 år) mår dåligt…hon är som hon är men en hel del beror också på mitt tillstånd. Det sticker jag inte under stol med. BUP anser dock att vi inte är ovanliga o inte behöver gå hos dem, efter ett första samtal. Ska dock dit igen tillsammans m dottern (på egen begäran) denna ggn bara för att ha en tredje part åsikt gentemot skolan.
I vintras accelerade allt efter mkt sjukdom i fam, inte en hel natts sömn på ½ år samt ingen egentid m min man då vi inte har ngn nära som kan ta barnen. Problem m minnet, svårigheter att utföra enkla sysslor, svårt att hitta ord, hjärtklappning o ett hiskla humör. Tufft att inte klara av att ta fram korv ur kylskåpet när man varit van att hålla 5 bollar i luften samtidigt som man skrattat!
Har tappat bort mig själv, fått igen samma dåliga självförtroende som när jag var liten, tål inte den minsta stress; flera som talar samtidigt, att barnen bråkar, se räkningar, att telefonen ringer… (ett inkassoföretag ringde tidigare o nu har jag skakat i 1 h…känns bättre nu, får ju skriva av mig:)
Har ganska klara åsikter om hur jag kan övervinna detta…vet ju att jag trots att bara nosar light på ångestlandet…men det innebär privat vård då jag tror mkt på alternativa metoder o det har jag inte ens råd att tänka på! Ägnar mig åt mina hobbies på ett nästan autistiskt sätt då det får mig att må bra under utövandet men samtidigt ger mig ångest över att jag gör av m pengar på material. Det känns att hur jag än gör sitter jag fast i ett ondsint ekorrhjul… Som nu t ex…sitter jag o tänker att "vem tror du att du är egentligen…komma här o klaga när du ser att det finns de som har det *mkt* värre"…! Fast jag vet att jag själv kan hamna där fortare än kvickt!
Jepp, jag är bra på att ösa på…långrandig o gnällig som 1000…undvik mina trådar om du inte gillar att läsa! 
Slutar nu…fråga om det är ngt du är nyfiken på!
Långrandiga och gnälliga är vi allihopa=) Man behöver vara det då och då. Välkommen!
Det låter som en bra ide att ta kontakt med kurator tycker jag.
Det har varit svårt att komma till 100% insikt då jag inte har ngt större trauma att falla tillbaka på. Det har varit många bäckar små o så *pang*! Tur att jag har en fin familj, en helt underbar Gube…men jag känner att det går ut över barnen…*suck*!
Kom över symptomen till utmattningssyndrom i vintras o allt stämde in på mig o det var väl då som jag till slut accepterade att jag faktiskt får må dåligt.
Jag har inte heller någon klockren orsak till varför det blev som det blev men ibland blir det uppenbarligen det av många små till synes harmlösa saker eller ibland utan någon synbar orsak alls.
Angående barnen, om du får kontakt med någon och kanske en diagnos eller något så kanske det går att få en kontaktfamilj eller vad det heter som barnen kan ara hos någon helg då och då?
#3 En bekant har nämnt det men jag känner att jag inte vill "splittra" dem genom att de ska flytta bort ngn natt emellanåt då de är adopterade o redan har upplevt flera separationer. Det ultimata vore att ngn kom hem till oss för en kväll/natt/dag så att jag o Guben fick lite egentid (o en hel natts sömn ngnstan emellanåt). Men det tror jag inte att kommunen ställer upp på. Har en arbetslös systerdotter men jag har inte råd till en riktig lön själv o det vill hon ha för hon kan inte neka till sina andra tillfälliga jobb för en sketen hundring…det kan man ju förstå.
Min mellandotter är väldigt…en vad vi kalla konstnärssjälv…egotrippad m kontrollbehov (barnhemssyndrom/separationsångest?) vilket stressar mig oerhört då hon kräver mkt men aldrig lyssnar på mig. Nu är hon bara 7 år men ack så självmedveten att det är skrämmande! Ska till BUP tillsammans med henne på fredag.
Vid första besöket (bara jag o maken) tyckte de att vi inte verkade ha några ovanliga problem men jag ville dit en ggn till tillsammans m dottern. Skolan har reagerat o jag vill ha ryggen fri om de reagerar igen, en tredje parts åsikt sas. Detta har naturligtvis också genererat mer stress o oro hos mig o jag vet inte i vilken ände jag ska börja! Jat tycker att lillasyster blivit mer orolig vilket skrämmer mig. Det kan vara väldigt hårda ord dem emellan o mitt tålamod är ju inte det bästa. Hon tar också åt sig när jag o storasyster bråkar. Det skär i hjärtat när hon säger "ingen älskar mig"…fast vi betygar henne all vår kärlek jämt o ständigt. 
Ja det känner du väl bäst själv antar jag. Men det kan väl hända att det går att lösa hemma hos er för färre stressmoment för barnen? Alltså att någon skulle komam till er. Jag är inte alls insatt i hur det fungerar egentligen men tycker att om du mår som du gör så ska det gå att få stöd för barnens skull, dom mår ju bättre om föräldrarna är piggare och gladare.
Jo, tyvärr jag jag ingen som helst respekt för vår kommun. Känner för många som sitter i t ex socialnämnden. En del tål jag bara inte o vill inte att de ska få reda på hur jag mår. Löjligt men så är det…svårt när man bor i en pyttekommun. Ska iaf ringa VC´s kurator till veckan. Måste komma ngnstans där jag kan bena ut allt i lugn o ro. Jag o min man brukar kunna "coacha" varandra rätt så bra men nu, med 3 barn, så finns inte tiden o lugnet till det. Tur är att Sonen är tonåring, lugn o mkt förståndig så han vet rätt så mkt om våra o mina problem. Han sköter sig själv, skolan o sitter BV emellanåt så jag kan åka iväg på ngn pysselträff el kurs. Skönt att få vara sig själv ibland. Han är en pärla!
Välkommen..
JAg har varit här ganska länge, men har varit frånvarande och inte skrivit på ganska länge nu.
Jag troodde nog at jag klarade mig utan en grupp, men det gjorde jag inte.
Långrandiga blir vi alla ibland, ibland räcker det mmed ett par ord ..
jaja, skönt att du hittade hit till alla fina människor
svava
Välkommen hit! Ibland behöver det inte vara en specifik orsak till att man går in i väggen. Utan det kan vara , så som du skriver "många bäckar små" och till slut säger det bara PANG.
Jag hoppas du hittar en bra kurator att gå hos och tala med. Det underlättar mycket. Särskilt att man talar med någon utomstående som inte har personliga värderingar på dig. Och agerar proffisionellt, allt efter det du berättar och beskriver och inte agerar/reagerar av någon annan, personlig orsak.
Som sagt, hoppas du hittar en duktig kurator. Det är bra och starkt av dig att ta tag i problemen.
Mvh isa
Starta ny diskussion