Det är nog många här med panikångest. Jag fick min första skitjobbiga attack när jag var 17 år. Är snart 50 år idag och lever med olika ångestdiagnoser samt depessioner och lite annat.

Väökommen förresten

Jag har haft många panikångestattacker, riktiga kraftiga , inte kul,och när de höll på att försvinna blev det "bara" något som tydligen kallas förväntansångest, man får ångest för att man ska få panikångest.

Alltså ångest för ångesten…………också mindre kul.

Vad som är riktigt kul, är att det är två år sedan nu som jag haft de där riktigt kraftiga panikattackerna.Jag är mycket stolt över mig själv att jag vägrade att medicinera bort dem. Jag hade gett mig fanken på att panikattackerna inte skulle få bestämma över mig och inte få styra mitt liv , som de gjorde en gång.

Jag var mycket deprimerad under tiden,också, med b.l.a självmordstankar, sömnprobelm och jag kunde inte äta mat. Men ville klara det på "naturlig väg". Det klarade jag också, men jag vill aldrig mer komma ner så djupt i det svarta hålet igen.

Läkarna skällde ut mig och kallade mig för självplågare bara för att jag inte ville äta antideppressiva medel! De sade att de aldrig sett någon i mitt tillstånd klara av en sån depression och panikattacker utan medicin.

Gissa om att de är förvånade idag och tycker det är helt otroligt att jag "är där jag är idag." Då skall det sägas, att jag bara varit på "öppna" mottagningar. Inga slutna.

OBS! Jag menar verkligen inte att skryta om mig själv. Jag är bara så glad att jag klarade det. Men jag är också lika rädd för att hamna där igen. Man vet aldrig vad som kan hända här i livet.Och detta hemska tillstånd önskar jag inte ens min värsta fiende.

Vill bara med detta säga till er,kanske som en klen tröst, men ändå,  att det kan gå över. !Detta hemska behöver inte vara för evigt.!

#2 Jag har precis som dig vägrat ta antideppreciva medel. Har panikånges sen 15 år tillbaks. Känner att jag klarar av dagen utan medecin. Jag har mina ångestattacker men har sådan tur vänner och pojkvän som förstår mig. Jag har tack vare min hund lyckats få ner attackerna. Hon är till stor hjälp. Hade det inte varit för hunden så hade mina självmordstankar varit värre. Vet inte vad jag skulle göra utan min underbara hund:)

#3 Åh vad gulligt och fint att du har en sån bra kontakt med din hund! Kul att någon mer än jag vägrar ta antideppresiva.  Man behöver inte vara "självplågare" för det, som mina läkare kallade mig…..

Visst är det kanonbra med husdjur. Min katt har lugnat ner mig och tröstat mig många , många gånger. Jag hade också en hund förut, jag hade honom i 15 år och han var min allra bästa vän. Han fanns alltid för mig. Han var med mig överallt, t.o.m på jobbet.

Jag tycker du är jätteduktig!! Man kan bli stark av motgångar!

Samma här! Mina älskade underbara hundar räddar livet på mig

Jag har också panikångest, det började när jag var 17 år och i dag är jag 42.

Jag har ätit Zoloft och Theralen under många år men på sista tiden har jag mått sämre pga pressen att bli frisk på oss sjuka blivit som den är med utförsäkring som väntar så nu måste jag även äta sobril.

Dessa är min enda livslina i dag för att överhuvudtaget orka gå ur sängen.

#4 Jag tycker det är underbart med djur. Hade katter,marsvin och kaniner innan.

Hej jag har GAD och panikångest, Hypokondri, fibromyalgi, är 34 år blev sjuk när jag var 27, hade sporadiska attacker som barn men vid 27 års ålder bröt det ut, jag har bättre o sämre perioder, lider även av förväntanångest. jag bor med min sambo, är arbetslös, inga barn, inget umgänge, älsakr marsvin och ska snart få hem 2 stycken godingar att sköta om! jag vill gärna ha nya vänner min mail är Tantmarre@hotmail.com adda mig gärna så har du en vän för livet!

jag äter cipralex och väntar på terapi på psyk. försöker stå ut med mig självoch mår bäst när jag inte stressar.

Jag har panikångest + depression + annat med..

Då det är tromb runt mig så har jag alltid fått stå ensam. Idag bearbetar jag sorg efter min fars död 3/1-09 min reaktion har ej kommit.. Står ensam även i detta.. Ska ensam stå packa ner fars kläder i lght en dag..

Hej! Oxå ny här, just nu den enda kontakt med yttervärlden,,, har låst in mig totalt o går med ångest  hela tiden o diverse tvångstankar… Äter antidepressiv sen 15 år tillbaka, jag är 37 år o livet har inte alltid varit så lätt för mig vilket lett till att jag sitter där jag sitter idag. Hoppas oxå att detta forum ska kunna hjälpa mig, o kanske kan jag ge nåt tillbaka! Utbyter gärna tankar med likasinnade.

Jag har också panikångest, fast min har blivit bättre tack vare stöd från min familj och släkt samt när jag träffade Jimmy, men den finns där inne. Jag hade mått upp och ner ett tag och sen helt plötsligt för ca ett och ett halvt år sen så vaknade jag en natt och det kändes som om jag hade ett kryssningsfartyg över bröstet och kändes som om jag inte kunde andas. Blev rädd men det släppte av och jag somnade om. Sen fick jag likadant på morgonen därpå. Allt kändes likadant som på natten och jag var som i en dimma. Ringde då till min pappa som också har paniklångest och förklarade vad jag kände. Han sa då till mig att kontakta läkare omedelbart. Diagnosen = PANIKÅNGEST. Just då kändes det som om världen rasade samman för mig. Jag kände mig konstig att det var något fel på mig (visst det är det ju när man har panikångest), men det kändes som om jag skämdes över att vara "sjuk". Jag fick gå till kurator och jag fick även medicin. Det fick jag inte från början utan senare sen när det inte blev bättre och attackerna kom oftare. Jag hade och har ett otroligt stöd av min familj och släkt.

För mig fanns det en hel del olika faktorer som bidrog till utbrottet av panikångesten. De stora delarna var ekonomi (pga arbetslöshet), förhållande där jag blivit illa behandlad samt ärftligt. Är så att min pappa och farfar har panikångest och min faster har haft det. Mycket utav mitt släppte när jag träffade Jimmy. Han blev min räddning. Utan honom vet jag inte hur det skulle sett ut. Efter det att jag träffat Jimmy sa min kurator att hon aldrig sett mig så glad och att det lös om mig. Jag har inte behövt gå tillbaka till henne. Visst jag har fått i alla fall ett anfall det senaste året, men det får man räkna med. Kuratorn sa att jag blivit bättre och kan bli helt fri från det men att det kommer ta tid. Fast det är inte helt säkert heller sa hon.

Skönt att hitta denna tråd och träffa andra som är i samma situation som jag har varit i. Hoppas att ni känner att ni kan fråga mig. Är det något ni vill veta så fråga gärna antingen här eller i ett privat meddelande på min sajt. Jag kommer i så fall svara på allt jag kan.

Läste just mina tidigare inlägg, som jag skrev i November -08. Vad glad och positiv jag var. Men jag får nog ställa om räkneverket angående mina panikångestattacker för de har blivit många här nu , både i December-08 och Janurari -09.

Usch. Det tycks vara värre på vintrarna för mig.

Kändes i alla fall bra att läsa att jag varit väldigt positiv , och det är ju bara några månader sedan.

Kram isa

Jag tror att årstiderna kan påverka lite kanske inte just panikångesten, men humöret i allmänhet som i sin tur påverkar panikångesten. Framförallt vinter då allt runt omkring är trist, grått och dystert, speciellt vintrarna som är nu när det knappt blir någon snö. Snön lyser upp så att allt blir ljusare och de blir mer färg istället för allt grått.

#12 hoppas det blir bättre snart nu när vi går mot ljusare tider.

hej och välkommen!¨

Jag har  haft  panikångest sen jag var 8-9 år nu är jag 14 snart 15.  Jag fick världens black out i våras och var hemma från skolan i 1 månad. Fick läxor hem. Kunde inte åka bil,kunde inte gå ut, kunnde inte vara själv,inte sova.. Inget kunde jag göra. Sen fick jag medicin och mår bättre nu. Men ska öka medicinen eftersom jag börjar få små attacker igen..

TAck för era svar och ert fina stöd! Bara att veta att det finns några som bryr sig gör att jag mår lite bättre.

Kram isa

#14 Vad hemskt för dig att ha haft panikångest så himla länge.

Vad skönt att du mår lite bättre nu med medicinen.

Hoppas det går bättre för dig i framtiden med panikångesten.

Kram isa

#13, du har nog rätt i att det är humöret som blir påverkat av årstiderna och därmed blir panikångesten påverkad som följd av ens humör. Mycket klokt skrivet, men när jag är mitt uppe i de problemen så blir det svårt att tänka logiskt.

Kram / isa

#16 jo. Dom tror att jag har haft det längre ändå… Men det börjar gå neråt igen nu… Men det kan bara bli bättre=D

Vi sa och pratade liteom det därmed panikångest (jag och mina föräldrar) och vi konstaterade att jag kan ha haft symtom redan som liten för det hände att jag ibland gick in i som en dröm. Tyckte det var väldigt otäckt men det var det ju ingen som tänkte på då att det kunde varit början till panikångest. Det började väl när jag var runt 6-7 år det där med "drömkänslan". Men den riktiga panikångesten kom som tur var flera år senare.

#16 Tack. Panikångest är faktiskt vanligare än vad man tror. Många kanske ha det utan att de vet om det. En del tror att känslan man få när man får en attack beror på att de stressat och ätit dåligt under dagen. Vist kan det vara så att fler och fler drabbas av panikångest även i låg ålder på grund av all press som man har runt sig nu. Som vuxen så är det jobb,  familj, det ena efter det andra måse fixas, man ska fara hit och dit och man får aldrig chansen att bara ha tid för sig själv. Och barnen har det ju inte lätt i skolan heller. De ska hinna med mycket på lektionerna och hinner de inte med det de ska så får de det i läxa utöver de andra läxorna. Barnen har ju knappt ingen fritid dem heller. Sen finns ju det där med mobbing också och det finns ju överallt. När jag gick i fyran hade jag en väldigt bra lärare. Han satte rimliga mål för vad som skulle göras under lektionen. T ex i matte så räknade han med att även om man är riktigt långsam borde man hinna med 15 tal på lektionen, vilket alla gjorde. Och skulle nån inte göra det pga någon orsak fick man göra färdigt dem hemma eller på nästa lektion bara man inte kom efter för mycket. Han gav vad jag minns aldrig några läxor. Han resonerade som så att skolan är barnens jobb och när det ringer ut börjar deras fritid och barnen ska inte bwehöva ta med sig jobbet hem. Sen sa han att då och då ska vi ha prov på det och det. Då var det upp till varje elev att plugga, vi gav oss själva läxor. Tack vare den läraren blev matte mitt favorit ämne i skolan

Jag kan komma på mig själv med att göra en "farlig" sak. Jag brukar komma på mig själv med att tänka , aha jag har ju inte känt av det där med panikångest på jättelänge nu. Det är ju det sista man ska tänka, för jag har då en känsla av att man fullt omedvetet kan tvinga fram det. Men samtidigt är det ju en härlig känsla att sluppit det på länge nu. Finns verkligen hopp om att jag ska bli 100% fri från det.

Kram till alla i som hamnat in denna situation. Ni är inte ensamma.

#19 Tack igen. Då förstår jag äntligen varför jag fått panikångestattacker en kort stund efter att jag just har tänkt att "nu var det längesedan jag hade en panikattack" då kommer det som "ett brev på posten".

Jag har inte vetat om att man kan tvinga fram det omedvetet, på det sättet. Jag vet att man kan tvinga fram det på andra sätt, vilket jag starkt undviker, men inte att det kan vara så också!

Nu har jag lärt mig något nytt! Tack för det. Det har ingen av mina psykologer sagt till mig. Skönt att förstå! Jag har känt det som att "ödet" vill straffa mig på något sätt - ungefär som att " du ska inte tro att du har blivit av med dessa problem" och så kommer det!

Nu vet jag bättre. Tack ännu en gång.

Kram isa

Isa: jag är inte hundra på att dem kan komma så. Jag brukar så fort jag kommer på mig själv att tänka så börja tänka på något annat eller gör något annat så jag bryter det jag gör när tankarna kommer. Men tänker man så, så börjar i alla fall jag att känna efter och då blir det nog lätt att man framkallar en attack medvetet eller omedvetet.

En gång höll jag på att få en attack och kunde inte bryta det jag höll på med just då så det blev ju väldigt jobbigt men lyckades hejda den genom att så fort jag blev fri sprang jag ut på gården ut i friska lufte och gick till ica och handlade. Behövde inte ha något från ica men var tvungen att handla något så jag bröt mönstret. Det var vad min läkare och min kurator sa att jag skulle göra. Att när jag kände symtomen komma skulle jag släppa det jag höll på med och bara göra något annat som till exempel gå ut och gå eller om jag satt vid datorn, bara flytta in i vardagsrummet och slå på tv:n. Det kunde till och med vara en så enkel sak som att byta kanal och flytta mig från soffan till fåtöljen.

För att hitta det som passar en själv bäst är att testa sig fram. Sitter du till exempel och tittar på tv och du känner symtomen komma. Prova då att gå ut på balkongen/trädgården eller vad du nu har. Ta ett par djupa andetag och gå in igen.

Som jag skrivit tidigare så har jag tur i oturen att min pappa, farfar och faster har/har haft panikångest, så jag kunde bara ringa till mamma och pappa om det var något. För bara några månader sen fick jag en panikångsetattack. Den framkallades av att jag inte hittade mina nycklar hemma och jag blev helt förtvivlad. ag pratade med Jimy i telefon och han hörde hur jag började hyperventilera. Han gjorde allt för att lugna mig men det gick inte. PANG så var attacken där. Han stod då på stan och skulle byta buss för att åka till jobbet. När attacken kom la jag bara på luren i örat på honom. Han satt med två kolleger och sa att jagh måste hem för Lena fått en panikattack. Det förstod dem. Han kom hem och ringde till sin chef och sa atthan var hemma hos mig pga min attack. Han chef sa att det var bra för han har själv panikångest och vet hur jobbigt det är. Jag hade fått medicin för min attack och jag tog två tabletter som jag skulle göra. Då blev jag helt väck, så när jimmy kom hem fick han knappt liv i mig för att jag sov så djup. Sen var inte jag människa på hela dagen och dan därpå kände jag mig bakis.

Måste bara säga att det är skönt när folk säger att dem också har panikångest, för då vet man att de vet vad de talar om när de säger "jag vet hur det känns". En del tror att panik och panikångest är samma sak, men det är det inte. Jag kan få panik om nån kittlar mig under fötterna just för att jag skrattar så jag inte får luft, men jag får inte en panikattack. Är det någon som vet hur man ska kunna förklara så att folk förstår skillnaden där emellan.

#21 Tack för ditt svar. Jag förstår hur du menar.

Angående folk som inte vet skillnaden på panik och panikångest, så fick jag erfara det för inte så länge sen på jobbet. En arbetskompis till mig, som vet om att jag har fått de här problemen, sade till mig att nu vet hon hur det känns när jag får en panikattack för hon fick panik när hon det inte gick att dra ner dragkedjan på hennes jacka, så hon trodde hon inte skulle få av sig jackan.

Då fick hon höra en stor utläggning av mig om skillnaden med att få vanlig panik och att få panikångestattacker.

 Nu vet hon bättre.

Tack för tipset om att bryta mönstret. Dock är det svårt att göra det när jag får en panikattack på ett ställe som jag inte kan komma ifrån, t.e.x på  tunnelbanan om den står stilla, särskilt om det är stopp i trafiken inne i en tunnel……….För att försöka bryta mina tankar då, så "leker" jag med mobilen, eller skriver i min anteckningsbok eller läser om dagstidningen för andra gången. Dagstidningarna får alltid ligga kvar i min väska, för att jag ska kunna ta upp den och läsa igen om "det jobbiga" kommer. Jag har alltid lite vatten i en vatten flaska också.

Men det var inte kul i förra veckan när jag fastnade i en hiss på arbetet. Då blev det ingen mottagning på telefonen, inget vatten med mig, ingen tidning - ingenting som kunde hjälpa mig just då.

Det var hemskt. Men till slut kom jag ut i alla fall. Jag vet att man inte ska undvika saker när man har panikångest. Men jag kommer inte åka den hissen på bra länge. Det får räcka så länge, att jag i alla fall vågar åka andra hissar. Bara det är bra nog för tillfället tycker jag.

kram isa

Fy vad hemskt. Det är ju perfekt att du har med dig en tidning och vatten. Jag har ju turen som åker buss att då om jag kände att det var på väg så hoppade jag bara av och gick sista biten hem. Blev en promenad på ca 1 timme. Det var skönt. :).

Jag blev riktigt skrämd av en hiss en gång. De höll på att göra det sist på en ny vårdcentral och jag var ledig från skolan och då brukade jag hoppa in extra som lokalvårdare. Så det var jag och en tjej till som gick på 12:e våningen och städade. Sen skulle vi åka ner och hissen stannade direkt. Sen med jämna mellanrum började hissen att "hoppa". Kändes inte så tryckt när man satt fast på 12:e våningen. Vi hade ringt på klockan och de sa att de skulle komma. Vet inte hur länge vi satt där men jag bara bröt ihop och ville ut och den andra tjej (hon var några år äldre än mig) gjorde allt för att få mig lugn. nu när jag tänker efter kan det har varit min första panikattack utan att vi tänkt på det, för jag hade ett tryck över bröstet och fick till slut ingen luft (det får man ju men det känns inte som det). Sen hörde vi röster utanför av dem som jobbade i huset att de sa "det är någon i hissen" och sen gick dem. När vi väl kom ut så ringde jag till mamma som jobbade på ISS (det var hon som fixade att jag kunde jobba extra där) och den andra tjejen ringde till våran chef och berättade att vi suttit fast och så och att det var väldigt otäckt när hissen hoppade. Den dagen jobbade varken hon eller jag mer. Sen visst åkte vi hiss men vi var rädda. Vid det tillfället tillhörde jag den vårdcentralen och folktanvården, hade tandställning så det var ju några besök då och då. När man skulle på besöken var jag ju själv och då pkte jag inte hiss. Jag tog trapporna till 8:e våningen. Bra motion.

Kram Lena

#23 Ja, visst är det läskigt när hissen "hoppar". Jag har tyvärr råkat ut för det flera gånger i andra hissar också. usch vad läskigt att du fastnade på 12:e våningen. "tur i oturen" att du inte var ensam i alla fall. Men fy så hemskt.

Oj, vilken motion du fick sen då, när du fick gå 8 trappor!! Ibland finns det alltid något gott i det onda.

Kram isa

Lite sent, men välkommen!

#24 Jag fick verkligen motion. Fast efter det har jag inte varit rädd att åka i hissar det var just bara ett litet tag efter det, fast ibland kommer tankarna att "snälla hiss stanna inte för då dör jag". Framför allt när jag är själv. Och som du sa i en hiss är det svårt att bryta mönstret.

Kram Lena

så mycket det finns som kan få oss människor att må dåligt!!

själv började mina problem till ångest. för skulder, som min dåvarande man, gjprde! och han var duktig på det! kunde verkligen prata sig ur (och i) saker. beroende på hur det bäst passade honom. Men jag betalade! har fått lära mig hemifrån, att skulder o obetalda räkningar är närmast en skam! och själv vill jag ju leva skuld fri oxå!

till sist, klarade jag inte gå till brevlådan! de fick någon annan göra. och att öppna breven blev ju minst lika svårt oxå!

jaaa… för o göra det långa, till något kortare. så hamnade jag i en jobbig depressin, höll på att ta mitt liv. men fick en fantastisk hjäl o stöd från sköterskan på företasläkaren. sedan fick jag medicin och depressionen, är ganska så under kontroll. men paniken, den kommer fortfarande över mig.

särskillt då det händer saker som måste beslutas om direkt. men till viss del även min ekonomi!

 men har hjälp även där nu. så den biten inte ska kunna komma tillbaka.

hej på Er!   är oxå ny på den här sajten, är i 60 årsåldern och har haft panikångest av o till sen jag var 11-12 år. för mig bryter det ut när människor tränger i mig i ett hörn, och där jag inte finner nån väg ut…..  "men jag ska ju inte låta andra bestämma hur jag ska må….. ?".   att jag inte får luft och att hjärtat "stannat" eller rusar med en förödande fart och att jag närapå svimmat/svimmar…

Puh     skönt att se att jag har medsystrar/bröder som vet vad det är frågan om         

                        kram på  Er alla   Nunne

Jag har panikångest och är "bara" 14 år… Jag har haft det ungefär sedan jag var 7 år. Mellan 7-10års åldern kom dom kanske runt 5-6 gg i veckan, kraftiga. Det slutade nästan varje gång med att jag kräktes. Sen då jag var 10 år fick jag gallsten, och var tvungen att operera bort min gallblåsa. Efter det upphörde attackerna nästan helt, men då jag fyllde 13 kom dom krypande då och då igen. Nu har jag det kanske 1 gg per veckan. Känslan över att inte få luft och att man måste kura ihop sig är fruktansvärd. Någon som har tips om hur jag kan lindra detta?

/Malin

hej jag är 25 år och har deprission och panik ångest.. varadgligt även ångest.fick min första ångest attack när jag var 19 år hos en kompis när jag var ensam i hennes rum.var livrädd och det var fruktasvärt turligt nog viste jag vad det var som skedde hade läst eller sett det på tv någonstans så jag kom ur det efter en stund men det var fruktansvärt. efter det har jag haft ett flertal attacker men har klarat mig. jag får medeciner och har försökt utan dem med. idagsläget behöver jag dem för att orka vardagen inte kul alls då jag egenteligen är imot medecinering. misstänker det är nån brist i hjärnan och det är därför medecinerna hjälper. vi är tråts allt flertal i släkten med samma symptom som jag har så det måste vara något ärvtligt. just nu kämpar jag för att jag skall få komma ur dennasituation. så att jag skall endag slippa ångesten och medecinerna. och jag hoppas ni andra också endag skall slippa panikångesten.

Hej!

Jag är 39 år och har haft panikattacker sedan tonåren men har haft  "drömkänsla" redan när jag var liten. Jag kunde bara titta ut i tomma intet med fast blick och vara helt frånvarande, det var jätte skönt!

Kommer ihåg att jag kunde framkalla detta medvetet om jag ville, minns att jag gjorde det när jag väntade på mamma i bilen när hon gjorde ärenden.

Förr kunde jag få panikångest på buss, tåg etc när jag var ensam men det har jag lärt mig att hantera, med det går åt hemskt mycket energi.

Idag är det värre när jag är med folk istället för då blir det svårare på att koncentrera sig på att hålla attacken i schack!

Det är så hemst med panikattacker när man pratar med folk. Det kan hända till och med när jag är ensam med bara en enda människa!

Har ni samma problem?

/En orolig själ

på bussen har jag lärt mig att använda mig av världens bästa uppfinning för mig… MP3 spelaren. den utesluter alla andra på bussen och jag kan försvinna bort i texterna och melodierna istället för att ens tänka på att det är en buss. problemet kommer om jag måste stå eller sitta breve någon som inkräktar på min personal space för mycket… eller riktigt jobbiga tånoringar som pratar/skrattar för högt om sina mobiltelephoner partners och allt vad det nu gäller… då blir det svårare.. men hanterbart i flästa fall.. jag slipper åtminståne gå av bussen flera hållplatser förtidigt nu  mer… XP

#32 skönt att mp3spelaren funkar för dej!

för mig är det tvärtom.. jag måste sitta jämte någon som ser ut att kunna ta hand om mig om något händer.. helst en i mina föräldrars ålder, typ 55. och gärna en herre med portfölj så att jag kan leka att han är läkare. Jag pendlar 1 timma varje dag med buss så det är väldigt viktigt vem som sitter jämte.

För övrigt sjukt trött på detta nu.. och rädd

kan förstå att det är jobbigt.ävenm om våra sätt att handetar det på är totalt olika så är känslan ändå den samma när paniken kommer över en.men det är bra att du funnit ett sätt att hantera det på. jag har också pendlat en i tiden så jag vet hur jobbigt det är. det var innan jag fick problemen  så jag kan bara tänka mig hur det är i med panik ångesten. de få gånger jag åkt så långt med buss eller tåg eller spårvagn så har jag alltid fått andnöd och blivit svim färdig pga paniken.så jag hoppas att du du slipper behöva känna så mer.

håll ut

Du är inte ensam! Det märks tydligt när man läser denna tråd. Själv har jag diagnoserna deprission och ångest, ätstörning och paniksyndrom.

Är nog bland de yngre här med mina 19 år. Har ng haft det hela i 6 år, svårt att säga då alla läkarae bara har sagt att jag mår bra, att det inte är nått fel på mig.

Nu har jag precis lärt mig leva med panikångestattackerna , lite bättre. (om nu detta är möjligt? ). Jag är inte fullt så övertygad än, det skrämmer mig lite att det är så många som är äldre och lider av det här. Känslan över att jag inte kommer bli firsk infinner sig lätt.

Det var bra och nyttigt att läsa denna tråden igen. Jag måste börja föra en ordentlig anteckningsbok över mina panikångestattacker tror jag. Så blir jag inte så förvånad varje gång de kommer.

Har varit rätt många här nu under sommaren för mig. Det var bra att jag kunde se i denna tråd att det inte bara har hänt under sommaren i år för mig, utan även panikattacker i Januari och februari detta år.

Usch vad ofta de har kommit nu på sistone. Dumma panikattacker.

Ska de aldrig sluta?

Tack alla som har delat med sig av era erfarenheter. Det är en tröst och veta att man inte är ensam.

Med vänlig hälsning isa