Skriva av mig
Måste bara skriva av mig lite och se om det kanske hjälper lite.
Är så trött på att vara dålig, åka upp och ner i den hopplösa bergodal banan av pissigt mående. Man tror man tagit många steg frammåt men så är det något skit som drar ner en i diket igen fyyyyyy, det känns hopplöst och tröstlöst här nere i skiten. Har tappat den lilla motivation jag lyckats få fram och det blir inte alls mycke vettigt gjort nu.
Har blivit medveten om att när jag hamnar i diket så åker allt förnuft och vettigt resonerande ut genom fönstret, hamnar i ett självskade och sabotage tänkande, inte fysiskt skadande utan mentalt, allt är fel med mig och jag känner inget hopp om framtiden, ingenting känns meningsfullt eller givande. Andas halvdåligt är spänd i kroppen och känner mig orkeslös och lat.
Försöker att med förnuftet prata mig själv tillrätta, men det går inte alls nå vidare bra, trots att jag vet vad som är bra för mig rent intellektuell, väljer jag att inte göra det, tex maten: borde äta frukost men gör det inte även om jag är hungrig och när jag väl äter något blir det bara väldigt onyttigt bara skräp och går då förstoss upp en j%&la massa i vikt. Är kraftigt överviktig och jag skäms över hur jag ser ut, att jag är lat och bara sitter på häcken dagarna i ända, får inte mig att göra allt det jag borde göra för att må så bra som det går både fysiskt och psykiskt, får inte till det från tanke till handling. Går bara omkring och gnäller och skäller på mig själv och trycker ner mig lite till i skiten. Förstår inte varför jag inte tycks komma till handling.
Har varit sjuk, depression, ångest, social fobi i många år, och har alltid ända sedan jag var liten varit ängslig, rädd, orolig och haft ångest och kännt mig fel, men aldrig vetat förren nu att jag var dålig redan då, att det inte varit bara så jag var blyg och så.
Har en avbruten skolgång pga panik ångest och har därför inget fullständigt gymnasie betyg och har varit sjukskriven till och från sedan sista året. Har inte ens tagit mig ut i arbete och är redan 30 år fy, jag skäms nog över att jag inte tar mitt ansvar som vuxen och ser till att försörja mig själv. Varför går det inte bara att sparka sig i häcken och ta sig i kragen och göra något åt skiten, andra människor tycks ju klara av det varför inte jag?
Tycker inte att jag gör det jag borde göra som en vuxen människa, har inga vettiga rutiner på dagarna och jobbar ju inte, sitter i stort sätt bara framför datorn eller tv:en. Det finns så mycket jag tycker att jag borde kunna få till att göra men undviker att göra det fy på mig.
Vill känna mig hyfsat normal i alla fall, sluta att undvika saker och vara mer aktiv om dagarna kunna känna att jag lever och inte bara försöker att överleva, vill att det ska gå framåt, göra något konstruktivt på dagarna vill få slippa kanna mig sjuk, vill kunna planera för framtiden, familj och så.
Det blev en hel del men har en massa kvar i mig känner jag men det är så knepigt att hitta orden på det man känner och upplever, känner mig helt enkelt värdelös, skyldig till allt skit, ledsen, upphängd nersläppt och överkörd, känner mig orkeslös och totalt omotiverad. Tycker att jag gör aldelens för lite på dagarna för att jag är för lat och inte vill för att det känns tungt och jobbigt både fysiskt och psykiskt, är onyttig och glädjs inte åt något allt känns bara så meningslöst och jag blir bara arg och irriterad. 
Vad tråkigt att läsa det du skriver, det önskar jag ingen att uppleva, men samtidigt så är det väldigt modigt av dig att skriva om det hel, om de sämre sidorna hos dig själv.
Att man trycker ner sig själv mer mentalt genom att hela tiden nedvärdera sig själv verkar vara vanligt, tyvärr. Men man blir väl så inrutad i sitt tänkande så man inte kan se bortom de negatoiva sidorna. Det är en del av sjukdomen.
Du ska absolut inte känna att du inte tar ditt ansvar som vuxen och inte försörjer dig med jobb! Inte skulle du klandra någon i samma ålder som du för att denne inte kan arbeta med bruten rygg? Du har en sjukdom, må vara att den inte syns, men den påverkar dig enormt mycket men det är inte dig det är fel på. Du är inte svag och lat, det är sjukdomen!
Jag tror att du som frisk skulle göra massor, vara en sprudlande människa full av glädje och liv. En som man knappast skulle kalla lat. Inte för att jag inte vet vad du pratar om dock. Jag sitter här inne och häckar, läser lite, aktiverar djuren, sover lite, petar mig i naveln och har jag tur äter jag lite. Ändå rusar dagarna förbi utan att jag åstadkommer något. För en objektiv som bara ser till mitt handlande så må jag verka lat, men det är min sjukdom som gör mig sådan. Den dränerar oss på energi helt enkelt.
Har du någon att prata med? Någon pågående behandling?
Paulina
Tack för de orden Aviendha jo jag har någon jag kan prata med har en kontakt person på psyk och äter en del medeciner också, men har så svårt att prata om hur det känns eftersom jag vet hur destruktivt mitt tänkande är så skämms jag, har aldrig riktigt kunnat prata om det som verkligen smärtar. Jag brukar skriva av mig men då bara för mina ögon men tänkte testa att göra det här istället.
Har alltid haft de känslorna och tankarna jag har ända sedan liten så det är jättesvårt att skilja på vad som är sjukdom och vad som är jag. Jag har alltyd tyckt att jag är lat och ovillig att göra och måste tjatas på eller tvingas för att jag ska göra det jag blivit tillsagd att göra och nu på senare år det jag borde kunna göra utan större problem, så jag upplever att det är den jag är inte att jag har en sjukdom. Jag tror att jag aldrig upplevt hur det är att inte vara sjuk och må psykiskt dåligt. Jag är inte så säker på att det bara är sjukdommen som ställer till det.
Kanske ska prata med läkaren och fråga om det är fax att höja med. igen höjge senast för ca 2 mån sedan men åkte ner i diket igen för ca2veckor sedan, Kan man bli imun mot medicinen till slut och alltid måsta höja och höja utan att man hittar en bra nivå som håller i sig över en längre tid.
Ibland är det verkligen svårt att skilja! Man identifierar sig ju med vissa drag som sjukdomen ger en efter ett tag. Jag har alltid fått höra att jag är lat, inte hjälper till osv. Men nu på senare tid har jag kommit fram till att det var projecerade känslor som jag sög till mig, och att jag redan som mycket liten antagligen blev deprimerad och själv inte längre orkade utan större viljeansträngning, vilket jag då inte kunde inse. Jag var lat helt enkelt. Men man måste få vara det också? Det finns ju garanterat stunder då även den lataste av oss alla är allt annat än just lat. Myntet har som bekant fler sidor.
Bra att du åtminstånde har någon kontakt! Javisst är det svårt att öppna sig. Det sitter ju en livs levande människa där som kan förebrå, döma, avvisa och förakta en. (som jag upplever det). Vi är ju inprogramerade sedan miljoner av år att inte visa svagheter, så det ligger knappast i vår natur. Och när det gäller riktigt djupa, ömma punkter så är det minst sagt svårt. Kanske kan du skriva ut det du skrev här, och överväga att ge det eller skicka det så du själv slipper berätta det? För de känslorna, din skam behöver du egentligen inte alls bära men det kanske krävs lite bearbetning för att förlika sig med det hela?
Det beror ju på vad du äter för medicin. Inte för att jag kan så mycket om de olika sorterna, men vissa behöver man ju trappa upp för at de ska ge samma effekt eftersom kropen vänjer sig vid dem. Det är en fråga som bäst lämpar sig för din läkare antar jag.
Paulina
Många kloka ord tack
Hej!
Jag vill bara säga att jag känner igen mycket i det du skriver och känner, framför allt när jag mår extra dåligt.
Det är så svårt att se framåt och lämna det dåliga bakom sig. Man vågar nästan inte lämna detta "trygga" tillstånd, man får nästan separationsångest. Men egentligen är det inte så konstigt för detta tillstånd kan vi, känner igen och sist men inte minst VANA vid.
Vad tror du att problemen bottnar i? Mycket stor och tung fråga men du kan om du vill bara svar lite!
Det är svårt att förklara något som är så komplicerat men det är nog nödvändigt att dra i lite trådar för att få förändring. Jag jobbar själv med detta just nu!
#5 Vad bra du uttryckte det, separationsångest! Det kan låta helt sjukt, men man är rädd, så rädd och man vetju vad man har liksom. Tack för de orden :)
Paulina
Starta ny diskussion