Att vara bland folk är väldigt svårt för mig och antingen får jag tankarna. "Shit, jag har glömt tagit min medicin, det här går inte, jag kommer få ont när som, jag kommer dö osv.." (ja du förstår säkert) eller så försöker jag liksom övertala mitt undermedvetna att det ska fungera. Men samtidigt är det en väldig besvikelse då det inte går.

Jag förstod inte riktigt, du menar alltså att du intalar dig det värsta och då lär det ju bara bli bättre (även om man får en ångestattack så dör man ju inte) och på så sätt kan du klara av att vara ute mer? I så fall ska jag emd testa det:)

#0 Grattis till att du kan åka buss och inte längre ångesten styr ditt liv Du har hittat dit sätt att jobba med ångesten på,kanske någon annan oxå kan ha hjälp av den metoden.

Det vanligaste är att man försöker förhindra ångesten och skjuta den ifrån sej när den kommer.

Det man offta gör när ångesten kommer är att man motarbetar känslan , skjuter den ifrån sej och försöker förtränga den. Det gör på sikt offta att ångesten ökar.

Först när man vågar känna ångestkänslan fullt ut, vågar vara helt i den och upplever kännslan fullt ut så börjar ångesten att släppa. Det är det som händer för dej. När du började att åka buss med ångest och intala dej det värsta, så kämpade du inte längre emot ångesten utan lät den få komma fullt ut.

Är man inte rädd för en känsla så blir den inte farlig.

Tyvärr funkar det nog inte så för alla men man kan ju testa..Jag har själv haft panikångest i 21 år och kan ju säga att jag inte har panikattacker lika ofta som förut..jag har inte bearbetat min panikångest något direkt mer än att jag pratar tyst till mig själv när det inträffar..men om jag skulle börja o säga tvärtom att jag kommer och dö då skulle det hela bara bli ännu värre..För jag är verkligen rädd för o dö och pratar inte gärna om döden överhuvudtaget.

kram Eva

Nä det är nog väldigt personligt vad som fungerar. Men för mig har det verkligen hjälpt. Ja det är som att utmana sig själv. Jag har ju inte haft det så länge (4år) men det har varit jobbigt. Har varit hos psykologen, men mest har jag fått arbeta med mig själv, det var jättetufft i början men nu mår jag så otroligt bra. T.o.m. så jag ska testa att skriva högskoleprovet. Ni förstår säkert problematiken i den situationen. Haha. Men jag har bevisat för mig själv att det inte är farligt. Låtit ångest och panikattacker komma och bara tänkt jaha nu så kommer det. Inget problem. Men det har som sagt tagit fyra år och jag var tvungen att bestämma mig för att nu ska jag ta kontroll över mitt liv, riktig kontroll. Tack för alla fina svar, är alltid bra att höra att andra kan må så dåligt som jag mått.