Hej!

Hemskt att behöva säga det MEN Sobril är det enda som hjälpt mej när jag mått som värst.Efter att ha prövat det mesta(utom medicin då)så är det faktiskt så.När jag inte står ut med all ångest och "konstigheter" tar jag Sobril.Kanske inget att rekomendera men vad gör man då när inget tycks hjälpa?Samtalsterapi,promenader i skogen,göra nåt så man får annat att tänka på är nog väldigt bra…men det hjälper inte mej iaf.Sobril tar udden av ångesten och jag blir lugnare.Ibland mår jag bättre av att bara veta att jag har tabletter att ta till om det skulle krisa.

Kram på dej från Millan

Jo, Sobril funkar för stunden, men så fort effekten avtagit kommer allt det där jobbiga tillbaka. Och ibland känns det till och med värre efteråt. Om man mår så dåligt att man behöver medicin är det nog bäst att testa SSRI eller liknande istället.

Själv ska jag snart få någon medicin mot min panikångest och depression, vet dock inte vad det blir riktigt än. Har gått i KBT i 7-8 månader och fått en del hjälp, men det har inte riktigt räckt.

Du har rätt!Funkar ju faktiskt bara för stundenmen när inget annat tycks hjälpa mej så..där jag bor finns det inte ens någon som håller på med KBT…så dååååligt.Jäkla håla jag vill flytta!

Hej på er och tack för att ni vill svara på mina frågor.

Själv har jag blivit mest hjälpt av medecinerna jag fått voxra och sertralin har även xanor som jag tar vid behov, har även provat flera andra och har inte riktigt hittat rätt än men de hjälper, sedan har det också hjälpt att skriva av mig, gå i terapi hos mig själv så att säga,  har kommit en bit på vägen men är långt ifrån "frisk" nu känns det som om jag bara står och trampar, utan större framsteg men med en hel del baksteg.

Nu har jag en lite mer personlig följd fråga och jag förstår om ni inte vill svara men tackar på förhand de som känner att det är okej.

När det varit svårt och tungt, när ni mått dåligt, vad är det som har varit jobbigt, är det tankar och kännslor, händelser, situationer eller något annat som ställt till det för er? Vilka tankar och kännslor har ni då hafft och vad har ni kunnat göra eller inte göra under de perioderna? Hur ser ni på eran sjukdom, era problem och svårigheter?

Ska själv svara på dessa frågor men måste fundera lite på hur jag ska formulera mina svar, de är ganska så knepiga och jobbiga frågor, jag vet, men skulle verkligen uppskatta era svar.

För min del är det värst med alla "konstigheter"alltså fysiska symptomer.Det blir som en ond cirkel.Vet inte riktigt om det är p.g.a av de fysiska symptomerna jag får ångest eller om jag får fysiska symptomer av ångesten?!Herregud va rörigt det där lät då

Men sedan tror jag att alla tråkigheter liksom har kommit ikapp…även om man inte tog åt sig så mycket av dom när de väl hände så tror jag att till slut så sätter dom sina spår……..tror ju jag då

Mina egna svar:

Det blir en hel del gnäll men det är så här jag har det, tycker att det är. Finns kanske bra saker också men kan inte se att det är tillräkligt bra.

• Jag har deppresion, ångest, socialfobi/socialångest (rädd för vad andra tänker och tycker, rädd för att göra bort mig, rädd för att göra fel), lite ätstörnings problem (äter för mycket, som tröst, oregelbundet och allmänt dåligt) som jag kämpar med.

• Jag grublar mycket och är mycket orolig, rädd och ängslig av mig. Har många och kraftiga skuld kännslor (jag upplever att det är mitt eget fel att jag är i den situationen jag nu är i, att jag inte har försökt och ansträngt mig tillräckligt mycket, inte gjort det jag borde ha gjort, har gett upp för fort) och massor av saker jag inte får mig att göra, som jag enklast kan beskriva som handlinsförlamning (och massor jag inte gjort), vilket gör att jag gärna och i stort sätt alltid "slår" på mig själv i tanken, mer eller mindre hårt eftersom det är det jag tycker att jag förtjänar.

• Jag har inte klarat av det jag tycker att jag borde och det jag nu gör är inte tillräkligt. Jag har inte tagit bra hand om min kropp är kraftigt överviktig (inte motionerat, ätit för mycket sötsaker), inte tagit hand om mina tankar, känslor och upplevelser på ett för psyket hällsosamt sätt (inte berättat och bett om hjälp i tid när jag skulle behövt det och på så sätt kanske kunnat undvika många jobbigheter), har även nu väldigt svårt att öppna mig och prata om mina kännslor, tankar och beteenden, det går lite lättare att skriva om dom, men svårt att visa det man skrivit för någon annan, lite lättare när man inte ser den andra människan, som här.  Är orolig och rädd för vad den andre ska säga, att inte bli förstådd och i stället dömd. Det är mycket svårt och smärtsamt att vara ärlig och att tala om precis hur det är, vad man tänker känner och gör eller inte gör.

• Jag har inget fullständigt gymnasiebetyg och har haft problem sedan sista året i gymnasiet, så jag har ingen utbildning, har inte tagit körkortet, har aldrig kommit ut i arbetslivet, har inte kunnat bilda familj (varit så bra att jag kunnat skaffa barn) och jag är redan 30år, är hör och häpna trots allt inne på min andra och förhoppningsvis min sista pojkvän, hoppas att han inte tappar intresset för mig, vad han ser som är bra vete tusan, men det känns bra att jag har honom. Han vet att jag har psykisk sjukdom men jag vet inte om han förstått riktigt hur jag har det, hur jobbigt jag tycker att det är och hur jag får kämpa för att fungera hyfsat normalt.

Det blev en hel del och det kommer en fortsättning för nu ska skiten ut.

Du behöver nog jobba med ditt självförtroende??Verkar vara ganska i botten…Kanke vore en början iaf?

Hej alla Jag uppskattar verkligen alla era svar, komentarer och berättelser, det hjälper att få höra andras erfarenheter och historier man känner sig inte lika ensam. Komentera gärna och fråga om mina inlägg, eller berätta själv, det hjälper.

#7 ja det skulle jag behöva, men hur bär man sig åt, känner mig inte alls som en "värdig medborgare" några förslag?

Åh..jag har faktiskt inte en aaaning om hur man förbättrar sitt självförtroende.Men en sak är säker det blir inte bättre av att man själv tycker man är värdelös…för det är man ju inteHoppas nån kan ge dej bättre förslag och uppmuntran..för det behöver vi alla emellanåt!

En liten fråga till, jobbar ni eller är ni sjukskrivna? själv är jag sjukskriven och har aldrig kommit ut i arbetslivet.

Sjukskriven sedan jag var 18. Fyller 23 nu i September. Har ett halvår kvar på gymnasiet som jag försöker fixa via distansstudier på komvux.

#11 Som jag varit sjukskriven till och från sean halva sista året, är dock en aningens äldre 30. Lycka till och heja heja

#12 Har du fått hjälp från försäkringskassan också? Aktivitetsersättning eller så?

Tacktack. :)

#13 Ja jag har som tur var haft ett vikarie jobb men det var bara under ca 2 veckor sedan klarade jag inte mer, tack vare det har jag fått pengar från dem. men nu går den ut min aktivitetsersättning så vetetusan vad försäkringskassan kommer att ge mig för dom, om jag får fortsätta vara sjukskriven eller vad som kommer att hända. huga jobbigt att tänka på, är långtifrån redo att ta tag i den biten.

#14 Jag tror du kommer få något liknande faktiskt. Det kanske inte heter just aktivitetsersättning bara, men du kommer fortfarande kunna få pengar därifrån. Har en vän som gått på aktivitetsersättning i några år, och när hon fyllde 30 trodde hon att hon inte skulle få mer pengar, men det löste sig visst. Så du behöver nog inte oroa dig alls där. :) Jag håller tummarna för dig.

#6 Något jag ser som positivt är att du har en stor insikt om dig själv. Du är medveten om problem du har. Det är ju först då som man kan göra något åt dom.

Tyvärr har jag inga råd att ge, då jag är i en liknande situation och själv oförmögen/ovillig att möta mina rädslor.

När jag mår som värst så lägger jag mig på golvet och gosar med hunden. Har ingen medecin ännu men ska snart börja äta det tyvärr.