För kanske 2 år sedan kännde jag likandant, men  gjorde inget åt det. Var enormt rädd hela tiden, sov helst inne hos mina föräldrar och bara grät. Vill inte uppleva samma sak en gång till!

Usch, jag förstår absolut att du inte vill uppleva det igen, och inte heller det du går igenom nu!!

Har du någon aning vart dessa känslor kommer ifrån? Härstammar allt ifrån ditt trauma? Jag uppfattade det som att du haft liknande problem innan det med.

Pratar du med någon? Ex. kurator eller så? Det är nog mitt hetaste tips! Det är ruskigt tugnt att gå omkring med en knut i magen, inte veta om man bryter ihop eller inte, konstant rädlsa och oro när man egentligen borde leva livet, ha roligt, lära sig nya saker och njuta av nya möjligheter.

Jag vet inte… Olyckan har ju gjort att jag är jätteförsiktig med allt, och det kan faktiskt vara det som gör det. Året innan olyckan var jag pigg och glad. (förutom det halvåret/året för ca.  2 år sedan)

Kan ibland själv misstänka att jag är så stressad att min kropp inte orkar med att  prestera bra i skolan, idrotts grejjor och att dessutom försöka må bra.

Jag tänkte att jag kan försöka beskriva känslan när jag blir så ledsen: Det känns alderles tomt, och det gör ont i… hjärtat? och jag känner mig som ett garnnystan som trasslatihop sig så det är trådar och knutar överallt. Alderles instängd och ibland känner jag mig jagad som om någon jagar mig.

För 2 år sedan försökte jag prata med mamma, men hon mest viftade bort det och sa att jag överdrev  Men några gånger har jag chattat med någon som jobbade på bup.

Jag tycker du förklarar din känsla riktigt bra!

Föräldrar är inte enkla alla gånger Vet inte hur ofta jag fick höra att jag bara var lat eller att det var pga. tonnåren. Visst, humöret och självkänslan kan svaja rätt rejält under tonåren, det är ju en massa som händer, både i ens omgivning och med alla hormoner, men det är ju inte okej att gå runt och känna sig jagad, trasig, ledsen.

Ibland kan det ju även vara så att föräldrar hoppas att man överdriver, eller att de faktiskt tror att man gör det. I vilket fall så gör det juinte saken enklare om man inte har ett stöd ifrån dem. Om du kan tycker jag dock att du kan försöka prata med din mamma nu. Förklara det som du gjort det här, vilket jag tycker vart en jättebra förklaring. Det blir mycket enklare om de vet om, de kan hjälpa en att ta kontakt med de man behöver kontakta och stödja en. Man kan behöva lite extra stöd och kärlek när man inte mår bra.

Jag har jättebra erfarenheter av BUP. De tog sig tid att lyssna och inget problem var för litet att prata om och det var helt underbart att äntligen kunna prata ut helt och få reda på att jag inte var knäpp med mina tankar. Nu är ju allas problem unika, men ja, det är min upplevelse iaf.

Visst kan det vara som så att detta gör att du blir helt slut och att det är därför som du har svårare att orka med! Absolut, när jag mår sämre så har jag inte mycket ork över alls. Stressen dränerar en på energi, även om man inte behöver vara stressad så kanman inte stänga av det. Låter lite som att du beskriver ångest, men det är bara en liten tanke jag fick. Det behöver inte vara så eller ha betydlese men men :)

Har du pratat med skolkuratorn någon gång? Det kan vara en bra start :)

Nej, jag har faktiskt inte "vågat" prata med kuratorn någon gång. Jag tycker han är läskig!  

Försökte prata med mamma i dag, men jag har jättesvårt att börja prata om saker, så jag sa "skolsköterskan ska  kontrolera vad vi väger, hur långa vi är och hur vi mår" och hon svarade "det är väl för att kolla upp vilka tjejer som fått för sig att dom inte mår bra eller tror dom är psykiskt sjuka" Då strök jag henne från min lista av vettiga personer att prata med. 

#5 Kanske du har bättre förtroende för skolsköterskan än skolkuratorn,iså fall skulle du kunna börja med att prata med henne. Så kanske hon kan hjälpa dej vidare sen,du behöver få kvallificerad hjälp att bearbeta det som hänt.

#5 Trist att din mamma inte förstår! Det är tyvärr rätt vanligt att familjen sätter upp skygglappar när det gäller psykiskt mående, kanske för att inte behöva skuldbelägga sig själva?

Jag har själv alltid kännt mig som en fyrkantig plugg i ett runt hål tillsammans med min familj. Är ju vuxen nu, och kan dessbättre välja själv när jag vill/orkar umgås med dom eller inte.

Hoppas du fortsätter leta tills du hittar den hjälp du behöver!!  Du är inte ensam!!

Kram / Katarina

Kollade lite med BUP, dom hade tydligen en mejl där man kunde skriva frågor. Skrev beskrivningen om "snöret" jag skrivit här, och hon/dom skrev.. jag förstog inte riktigt vad hon menade. Mer än att jag skulle prata med någon.

Vad skulle ni kalla mitt problem?  När jag skulle skriva till henne kunde jag inte använda ordet "ångest" eftersom jag inte vet vad det innebär på ett exakt. Vad skulle ni använda för ord till det?

Jag skulle definitivt kalla det ångest. Ångest har många olika ansikten, och är lite oliak från person till person.

Sen har jag OCDs (även kallat tvång, finns flikar att läsa här i forumet) och vet inte riktigt, men tycker att jag kanske anar mönster av hur jag var som ung. Just nojjan av att skada dig, hur du kan skadad dig och att blio oligskt rädd för t.ex kyrkor kan vara tvångstankar. Jag säger som de andra, prata med skolsyster om du känner att du kan lita på henne, annars försök gå till BUP eller hitta någon du kan prata med (som har en vettig utbildning och vet vad de gör! Snälla lärarare kan försöka "hjälpa" fast bara göra mer skada för att de inte vet bättre!)

Ja, som sagt så är ångest ett väldigt generellt uttryck. Det är så olika hur det känns men det som går igen i det hela är en oro, rädsla, en gnagande känsla, rastlöshet och liknande känslor. Så ja, jag skulle inte tycka att det var helt fel om du sade att du hade ångest utifrån det du beskriver.

Käner du att du inte vill använda det ordet av osäkerhet eller vad det nu kan vara så går det ju utmärkt att försöka beskriva känslan och hur det påverkar dig med. Har personerna minsta lilla erfarenhet och kunskap så spelar inte ordsättningen någon roll. Bara det fungerar för dig!

Inte för att övertala dig om att lita på din mamma eller så, men min låtsaspappa kränkte mig något oerhört i en liknande fråga en gång. I efterhand har han förklarat att hans svar då var för att han var livrädd. Han hade på känn att jag inte mådde bra, han ville väl skrämma mig ifrån det eller liknande, hur dumt det nu inte låter. Han ville väl, men det blev så fruktansvärt fel, och det tog 5 år innan vi kunde komma fram till att det var ett missförstånd. Det förstörde vår relation totalt över några år. Bara vad som dök upp hos mig när jag läste om din mammas svar..