*Kraam*

Jag håller tummarna för dig idag! Finns det någon chans alls att de kan få veta hur du har det och på det viset få en rimlig förklaring så de ionte tror att du gör som du gör på rent jäkelskap?

Jag vet inte, har pratat lite med dem. Men är dålig på att prata irl, får inte fram spec mycket… Jag har ju iaf sagt till dem att det inte är helt bra. Sen har kuratorn hjälpt mig att prata lite med dem. Men antingen så lyssnar dem inte eller så skiter dem i det för de tar ingen form av hänsyn till det iaf…

Idag har jag varit så himla "duktig". Försov mig och vaknade alldeles nyss. Men inte så konstigt då jag inte kunde somna igår och låg vaken till fem imorse. Så jag missade mentorstiden. På något vis känns det bra, för jag slipper ju. Men det känns mest bara dumt, ville ju bara få det överstökat! Funderar på om jag ska gå ner till henne nu snart istället, men är lunch nu så vet inte ens om hon är där. Jag har inte ens ett schema för denna veckan, sen vet jag inte ens om jag vågar gå på lektionerna denna eller nästa vecka. Tycker det är så hemskt att gå dit igen när man varit borta ett tag… Sen har jag förmodligen redan sabbat beytget på denna kursen vi har nu. Så känns så meningslöst att gå dit ens nu. Tror jag mest bara babblar utan att få fram något egentligen. Men jag är så trött och vill mest bara lägga mig ner och sova igen, sen kan jag vakna igen och komma på att jag drömde att jag försov mig. För hade jag inte försovit mig hade jag iaf vågat ta mig ner dit, jag hatar att jag är så feg och rädd för allt!

Usch, jag är så vidrigt arg på mig själv idag.

Äntligen har jag vågat mig ner och pratat med min mentor! Inte varit i skolan varken idag eller resten av denna veckan, men jag gick ner till hennes kontor innan hon slutade och pratade med henne en stund. Gick riktigt bra faktiskt, hade inte alls behövt oroa mig så mycket som jag gjorde. Men det är väl så det alltid är för mig iofs, oroar mig ju för det mesta :P Så nu är äntligen det samtalet avklarat och jag har en mindre sak att oroa mig för. Studiebidraget blir som väntat indraget, men det är inga större problem egentligen. Jag har pengar så jag klarar mig ändå. Sedan boendet verkar det inte som om de tänker ta ifrån mig iaf och det är ju bra… Även om jag faktiskt inte ser någon mening med att bo här just nu ändå, så funderar på att flytta hem allt igen ändå och ta mig upp hit när hon hör av sig angående en praktikplats hon skulle kolla upp åt mig. För tror inte det blir något av den här kursen ändå eftersom jag redan missat så mycket.

Så är iaf lite mindre arg på mig själv nu, jag vågade ta mig ner och prata med henne även om skolan är åt skogen i närvarosynpunkt just nu. Det är jag fortfarande arg över, som jag alltid säger så anser jag att jag borde kunna. Jag borde klara allt som alla andra klarar, men ne, det gör jag ju uppenbarligen inte. Någongång i framtiden kanske jag inser det och slutar köra slut på mig med all stress och alla krav jag har på mig själv.

Nu har dom ändrat sig igen. De kan inte hitta en LIA-plats till mig, antagligen för att jag är för kräsen i val av plats. Den enda de hittade som passade som jag kunde tänka mig (då gick jag ändå med på tre timmars resetid om dagen) funkade inte längre eftersom hon som ägde stället fått ett barn och hennes verksamhet var inte lika stor längre iom det. Så nu blir det någon form av förlängd APU istället. Men de vill att jag ska pendla tre timmar om dagen under ett läsår, för endast 100p. Det tycker då inte jag känns speciellt meningsfullt. Måste upp imorgon på morgonen och prata med biträdande rektorn om detta, hur nu jag ska lyckas med att komma upp i tid är en bra fråga. Men det måste gå, måste få det avklarat. Tror jag ska föreslå att jag går ut på förlängd APU utan att jag får några poäng för det, då kan jag nog vara i princip var jag vill. Kanske är lite meningslöst men då får jag fortfarande mitt studiebidrag och jag håller mig sysselsatt med något, som jag dessutom tycker om att göra. Undrar bara om de går med på det, de kanske inte tycker om det för att det inte har något direkt syfte bortsett från att jag får en paus från skolan. Så nu är jag grinig på dem, för att de ändrar sig. Egentligen inte deras fel, är ju inte deras fel att den tilltänkta praktikplatsens ägare går och skaffar barn. Men jag hatar att folk ska ändra en massa saker när jag faktiskt ställt in mig på att såhär är det nu. Sådant gör att jag känner mig alldeles förvirrad.

Jag är så nervös inför mötet imorrn. Inte för själva mötet i sig, utan för att jag kan försova mig. De senaste dagarna har jag inte ens märkt att klockan har ringt. Har ju gått och blivit smittad av min pappa som har vart väldigt förkyld och när jag är dålig så sover jag som en stock och det krävs ganska mycket för att få mig såpass vaken att jag kommer ihåg vad jag gör innan jag sovit färdigt då… Usch, kunde inte denna dumma förkylningen kommit om några dagar istället?!

Behövde skriva av mig lite igen bara. Något positivt är väl att det ändå på något vis känns som om det börjar närma sig en lösning nu.

Nu ska jah tydligen ha APU i 7 veckor bara. Sedan vet jag inte vad som händer… Känns inte som om någon lösning kommer alls, har mest lust att skita i allting. Ta livet av mig, då slipper jag lösa alla problem. Jag går alltid den enklaste vägen jag kan hitta och just nu känns det inte som om det finns någon enklare väg än just det… Är så slut, inte sovit en blund på hela natten.