Välkommen hit! Visst passar din fråga in här =)

Är du omyndig så har ju föräldrarna ett stort ansvar, jag vet inte om man kan avskriva dem det.. Du kan ju kontakta dem och fråga helt enkelt. Dock är det ju som så att så länge de står som vårdnadshavare så kan de ju begära ut dina journaler eller liknande. Men de har kanske ingen anledning att göra detta om de intevet om. Jag vet uppriktigt inte exakt hur det fungerar, mina var ju "inkopplade" när jag var i kontakt med BUP.

Över 18 så är du myndig, dina föräldrar har inte längre rätten att begära ut uppgifter eller journaler och har inget med din behandling att göra så nej, där har de inte ens en anledning att dra in föräldrar.

En kurator kan ju lova att den inte ska dra in soc, men kan ju inte bestämma vad andra ska göra. Läkaren ansåg det antagligen vara nödvändigt eftersom anmälan gjordes. En klen tröst men en rimlig förklaring.

Okej. Jag tycker ärligt talet det är idioti. Undrar hur många som aldrig vågar söka hjälp för att föräldrar så lätt blir indragna… Alltid är inte det det bästa som de på typ UM och bup säger.

Sant, det var ju inte kuratorns fel men när hon skickar en vidare litar man ju på henne… Dessutom var läkaren en otrevlig fjant som skickade iväg mig efter 20min. Jag tycker inte hon hade hört någonting och göra en anmälan på det viset.

En fråga till, kostar det att söka hjälp när man blir över 18 och i så fall, hur mycket?

Jag kan hålla med dig, men det beror säkert på ämnet med.. När jag kom i kontakt med BUP så var det inte tal om annat än att min vårdnadshavare var tvungen att närvara så.. Men det borde gå att mejla och höra tycker jag.

Jag sökte via vårdcentralen och då kostar det per gång man är dit. Jag har en samtalskontakt som är psyksjuksköterska så det kostar 60kr, en specialistläkare tog de 300kr för. Psykolog vet jag inte ännu. Vid 900kr får man dock frikort här, så då går man gratis resten av det året. Detta är i Västra götaland, så det finns ju en möjlighet att priserna kan variera.

Nej precis, och allt kanske man inte vill att de ska veta heller. Inte jag i alla fall xP Var visserligen självmordbenägen, skar mig, hade sjukt mycket ångest osv. Men ändå O.o Aja, om jag funderar på att åka till dem igen så kanske. Men har tappat allt förtroende för Bup.

Okej, intressant att veta. Tror att det är ungefär lika här fast var inte säker :p

En läkare har tystnadsplikt men är det fara för pat. liv så mpste dem göra något. Dom bedömmer ju vad detta innebär, allt ifrån att man börjar skära sig tills det att man försöker begå självmord. Jag tror det är vädligt individuellt.

Men jag gick faktiskt till en psykolog innan jag var 18 och dom drog inte in föräldrarna tack vare att jag inte ville det. Om du bor hemma så ser dom flesta att föräldrarna är med så att man kan få bästa möjliga vård.

Grattis, du sitter mellan stolarna precis som jag gjorde när jag var 17 och sökte hjälp. BUP ville inte ha mig, för jag skulle ju snart bli myndig, och vuxenpsyk ville inte heller ta emot mig förren jag fyllt 18… Blev ett år med allsköns idioter som skolans kurator rotade fram, ingen hjälpte mig. Men jag fick snabbt hjälp när jag väl var 18.

Men detta är antagligen väldigt olika i olika landsting. Jag föreslår att du helt enkelt hör dig för.

Vad gäller tystnadsplikt så behöver dom inte berätta för föräldrarna att du går hos dom, men skulle du berätta något som är potentiellt farligt så kan de koppla in föräldrar (om du är en fara för dig själv) eller soc (om din familj är en fara för dig).

Jag hade en jäkla tur då mao ^^ Var 17 när jag kom i kontakt med BUP och de "behöll" mig tills jag var 20, för de ansåg inbte att vuxenpsyk skulle ha samma resurser som de och att jag inte skulle må bra av "förflyttning". V'ldigt tacksam för att de tänjde på det hela för min skull.

#7 Skönt att du hade den turen

Men jag tycker tvärt om. Jag är så himla glad att jag blev flyttad till vuxen psyk då dom där verkligen tog tag i problemen och dom lät mig inte komma undan. Medan Bup bara köre igenom patienter efter patienter för att bedömma vem som var sjukast.

#8Det verkar skilja sig en hel del mellan olika landsting. Jag hade inga problem med att få de möten, läkartider osv som jag behövde. Jag kunde ringa närsom och en gång när jag var riktigt illa däran när jag var 19 så kom min samtalskontakt tom in från sin semester för att närvara när jag kom in och kläkaren skulle prata med mig ^^ Hon var verkligen värd sin vikt i guld, hon smsade emellanåt med från sin privata telefon för att hon visste att jag hade svårt att prata i telefonen.

Det går inte att sätta värde på sådana människor tycker jag! När det liksom blir något annat än bara en person som man kan ringa. Jag tycker det är så himla fint av alla dom som anstränger sig för sitt jobb och verkligen vill sina patienters bästa!

Håller med dig fullständigt! Det finns riktiga diamanter :)