När min pappa hämtade upp mig idag började vi prata om skolan, han sa något om att hur det än går så kommer vi finnas där och stötta dig osv. Sen säger han att det enda vi kräver är att du inte är arg mot oss, fast bra mycket mer inlindat så det skulle låta lite mjukare eller vad man ska säga. Detta är något han säger VARJE gång vi pratar om antingen att jag inte mår bra, skolan, ja, i princip allt.

Jag hade väldiga problem med att kontrollera min ilska när jag var lite yngre och ett enormt gräl med mina föräldrar kunde uppstå bara de råkade ställa sig framför tv;en ungefär. Men jag är inte sån längre utan efter att de tryckt ner mig ordentligt i skorna efter år av tjat om hur mycket jag sårade alla runt omkring mig, hur mycket jag sårade dem osv. så lärde jag mig att trycka undan alla arga känslor jag hade. Jag lärde att gömma dem så mycket att jag idag har svårt att bli arg på andra människor och visa det. Är bara arg inombords, men utåt ler jag och ser glad ut. Jag är egentligen ganska arg på dem för det, för det blir en väldans massa undertryckt ilska som ligger där och bubblar. Men samtidigt är det klart att jag hade ju aldrig rätt att ta ut min ilska på dem, när jag faktiskt inte visste riktigt vad jag var arg på egentligen. Sen fanns det ju ganska många ggr jag faktiskt var arg på dem också, som när pappa kom hem från jobbet och sa hej, så svarar jag hej lite frånvarande för att jag är koncentrerad på tv;en eller något annat. Naturligtvis är jag ju sur då och det fick jag höra i princip varje dag under flera år. Det vet jag sårade mig ganska mycket när jag ändå kommer ihåg att jag försökte kontrollera mig redan då. Trots det var det första man fick höra när han kom hem att värst vad sur du är.  

Iom att jag varit så mycket arg tidigare förstår jag väl att de har lärt sig att gå runt och vara lite "uppmärksamma" så att de inte retar upp mig "fel" dag typ. Vad de inte förstår är att jag är inte sur för att jag är trött och inte orkar vara jättedelaktig och intresserad av ett samtal närhelst de passar dem. Jag är inte arg för att jag inte håller med om allt de säger och argumenterar för vad jag tycker om saken. Jag är inte arg för att jag pratar snabbt om något jag är väldigt engagerad i eller har starka åsikter om. Jag är inte arg hela tiden. Så varenda gång de tillfällena kommer när jag min åsikt inte stämmer överens med deras eller jag är trött och lite mer kortfattad än vanligt eller annan situation där jag av någon anledning klassas som arg så ja, det spelar ingen roll att jag förklarar att nej pappa, jag är inte arg, jag är bara lite trött idag, eller vad det nu råkar bero på. Men nej det godtas inte utan då får man till svar att jo men jag märker ju att du är arg. Så får man stå där och övertala honom att jag faktiskt inte är arg, vilket i sig ofta leder till att jag jag blir arg. Jag anser inte att någon annan kan komma där och bestämma att jo men jag ser att du är arg när jag inte känner mig det minsta arg liksom :S

Usch, jag vet inte om detta blev ett dugg sammanhängande eller ens förståeligt alls. Men all energi är som bortblåst och tankarna far omkring som pingpongbollar, så det får bli som det blir idag.

Ja, vad jag egentligen ville få fram med all text bortsett  från att skriva av mig lite var har jag rätt att bli arg för att han förutsätter att jag är konstant arg? Jag kan ju säga att jag har jobbat sjukt mycket på att inte låta min frustration och ilska gå ut över dem och såvitt jag vet är väl på morgonen enda gången de brister då och då. Det är ju ändå en sjukt stor förbättring att då och då vara lite grinig på morgonen från att ha varit mer eller mindre som en levande bomb som kan explodera vilken sekund som helst. Så jag tycker att det är oerhört sårande att höra varenda gång jag är hemma att jag har misslyckats så fruktansvärt med det. Trots att jag kämpar med det varje dag, hela tiden. För arg är min familj riktigt duktiga på att få mig, i synnerhet min pappa. Speciellt när han ska prata om att an förstår mig så bra och att han kan läsa av mig så bra. Trots det lyckas han ju hela tiden med att läsa av mig fel. Hur jag gör så lyckas han ju med att få mig till att vara sur, grinig eller arg. Ja, bortsett från när jag står och ler och skrattar. Så det är i princip den minen jag har tillständ att göra hemma för att ens vara lite grinig en dag, det är inte okej. Har även sagt till honom flera ggr att jag var så arg då helt enkelt för att jag inte mådde bra och det enda sättet jag kunde få ut det på var genom ilska. Jag vet att det är fel att ta ut min ilska på personer som inte gjort mig något men jag kunde inte kontrollera den. Jag vet inte hur många ggr jag bett om ursäkt för det. Ändå håller han på, hela tiden. Jag tror fan jag blir galen på det snart!

Nej nu svamlar jag igen. Vet inte ens om detta röriga inlägget är värt att posta. Man kan väl alltid hoppas att någon lyckas förstå ens hälften av det jag skrivit…