Ätstörningar, är jag helt fel ute eller? Men det känns som att det kunde vara det av att vi har sån makt att kolla allting osv. Allt omkring fokuserar ju på att gå ned i vikt och det har det ju blivit av att vi är mer överviktiga idag.

#1 Jag håller med dig om Ätstörningar… vi har råd att svälta oss… helt sjukt egentligen. Här sitter jag och Väljer (nästan) medvetet att inte äta på flera dagar och så finns det de som inte har mat att äta oavsett om de vill eller inte. Så jag tycker att ätstörningar helt klart är en välfärdssjukdom, vi har möjligheten att välja.

Sen häller det oavsett om det är övervikt (äter för mycket) eller anoreksi/bulemi, äter för lite och/eller tränar för mycket. Problem med mat trots att det finns mat så att säga …

Jag tror det största problemet är, att trots att vi idag lever närmre varandra (läs industrisamhälle med stora städer jämfört med utspritt bondesamhälle) så har vi aldrig varit så ensamma som vi är idag.

Apropå psykiska "välfärdssjukdommar"

Jag har aldrig tänkt på ätstörningar som en välfärdssjukdom, men det är väl inte helt omöjligt, man kanske är mer fokuserad på "viktigare" saker i livet om man inte har det bra ställt. Vad vet jag.

Deppression tycker jag inte hör till välfärdssjukdom, det är ju knappast som så att vi har det så överdrivet bra så det är därför vi blir deprimerade. Däremot kanke det är mer ok att prata om det här. Deppression har alltid funnits i alla samhällsklasser och jag kan nästan tänka mig att det är tvärtom, att de som lever med välfärd har det bättre eftersom vi har det tryggare och kan få hjälp lättare.

#4 Men i U-länder "existerar inte" inte depression och ångestsjukdomar

#3 Du får gärna utveckla med om att vi aldrig varit så ensamma som u =)

#5 Hur kan du säga/veta att depression och ångestsjukdommar inte finns i U-länder??
Tycker de flesta inslag på rapport & dyl. visar på ett enormt lidande; familjemedlemmar som dör i AIDS, oro över brist på rent vatten till sina barn, människor som lever i total misär och i fullständig uppgivenhet och förtvivlan.
Uppenbart ångestfyllda människor som inte vet om de har en framtid eller inte.
Barn som intervjuas som visar alla tecken på depression.

Angående ensamheten idag; "cirkeln" med människor vi bryr oss om har krymt, och inkluderar allt färre. Många hamnar helt utanför.
Hur många hälsar vi på när vi veckohandlar på ICA?
Hur många av våra grannar i hyreshuset har vi sagt mer än "hej" till?
Byns alkoholist som stod utanför affären och pratade med alla som gick förbi och betraktades som ett original, är nu uteliggaren folk kliver över när de rusar till pendeltåget.
Bara några exempel.

#5 Inte?! Visst, de kanske inte sitter i flådiga fotöljer med en utbildad terapeut när de lever i missär och fattigdom men nog finns det. Livssituationen är ju i mångas fall ett ständigt orosmoment och det kan ju ge psykisk ohälsa. Du menar alltå att de skulle bli deprimerade om de fick en bättre levnadsstatus?

En välfärdssjukdom innebär att det är sjukdomar man ådrar sig när man lever i välfärd = har råd. Som att äta massor med onyttig mat med följder som hjärt och kärlsjukdomar och fetma.

Vad är det med vår livstil i ett välfärdsamhälle som gör oss deprimerade? Jakten efter social statur och fåfänga? Kanske, men jakt efter mat och överlevnad i U-länder är väl minst lika "farligt" om inte mer.

Ett förtydligande..

Givetvis känner de i U-länder ångest och depression, mat, framtiden, sjukdomar etc..
Alla människor känner ångest, det är en naturlig del av livet. De behövs för att överleva. Men vi & dem har inte samma sorts ångest. Deras beror på misär och olycka.. Men de av oss i västvärlden (nu bortser vi ifrån barndomstrauman etc etc) som aldrig upplevt trauman etc? Varför känner vi ångest som river och sliter?

Vi här i väst världen kanske har en mindre gräns som inte håller lika länge som deras gör då dom måste hålla ut och stå på sig för att ens klara av dagen. men jag tror för det att depprission och ångest finns hos dom också. Och att det inte varje gång behöver bero på svälten och en dålig livsituation.

#8 Bortsett från barndomstrauman, å kan det vara pga fysiska orsaker, det kan bero på psykisk jukdom som i vissa fall kan vara ärftligt betingad, det kan bero på hårda levnadsförhållanden, stress. Denna ångest kan enligt mig vara lika, de kan även få det ärftligt eller av fysiska oraker, de kan känna stress, de kan även känna lycka i det lilla. å för mig är vi i grund och botten lika.

Klart vi är lika! Det ältas ju överallt hur lika vi är trots att vi har så olika levnadsförhållanden.