Jag känner precis som du. Nu har jag vart i skolan en hel vecka och redan är jag totalt slut, så blir att jag är borta imorrn, orkar verkligen inte gå dit! Har också svårt med sömnen, när jag väl sover så sover jag rätt bra men tar många timmar innan jag kommer så långt att jag somnar. Stressen och alla krav som kommer med skolan är hemsk, just pga att jag är så känslig för all press och alla krav får jag nästan aldrig något gjort. Men jag förstår hur du känner och det är hemskt, för skolan börjar ju och man kan ju tyvärr inte göra något åt det. Kommer ihåg hur jag kände i princip dygnet runt i två-tre veckors tid innan skolan började för mig och det var verkligen inte kul!

Jag var väldigt orolig inför skolstarten, men nu när jag är igång känns det väldigt bra! Man måste hitta sätt att peppa sig själv, det är ju ens framtid det handlar om. För att ens sociala fobi inte ska bli värre måste man ut och umgås med folk. Lycka till!

Jag känner igen mig i det du skriver, helt utan tvekan. Blir själv helt matt och trött av allt runt mig och pressen från jobbet och alla människor runt mig blir för mycket för mig.

Hoppas det går bra för er som börjar eller har börjat skolan!

#2 Håller med dig om att man måste ut bland folk, jag har själv social-fobi och för att den inte ska bli värre så utsätter jag mig för folk just för att tvinga mig till att inse att folk inte är så farliga som de ser ut och även om de är otrevliga och elaka, de flesta, så finns det underbara människor där ute också. Dock måste man ut och leta bland folket för att finna de fina guldkornen till vänner. =)

#3 Det är skillnad på att bli vän med alla och kunna umgås med folk utan problem ;) Nej men jag har också haft lite av social fobi, nu är den typ borta :)

Vän med alla lär man nog aldrig bli skulle jag tro, det kommer alltid finnas någonting hos en som någon kommer hata. Det bästa är om man själv kan tycka om sig själv och på så vis hitta en styrka till att hitta nya vänner som faktiskt uppskattar en för ens bra sidor snarare än att hacka på ens dåliga. Sen är det skillnad mellan att umgås i skolan för att man inte har nått annat för sig och att umgås privat för att man uppskattar den andres sällskap. =)

Det är ju bra att den är borta, hur jobbade du bort den? Det är intressant att höra hur olika människor behandlar sina rädslor. =)

Håller med dig ^^

Jag har inte haft någon diagnos på det, men själv upplevde jag det som social fobi. Orkade inte med människor, vissa dagar värre än andra. Har under sommarlovet blivit av med det mesta psykiskt jobbiga, faktiskt, och hittills har det gått bra i skolan också. Det återstår att se hur länge detta håller också, har jag tur så slipper jag sitta hemma i framtiden. Hade dock hjälp väldigt länge av massor med människor, vet inte hur mkt det påverkade.

#6 Du får gärna utveckla hur du menar med "Hade dock hjälp väldigt länge av massor med människor, vet inte hur mkt det påverkade." =)

Jag hoppas det går bra för både dig och er andra som ska vara i skolan nu, jag är glad att jag slipper den punkten just nu.

#7 Hade hjälp av BUP, Mellanvården, skolkurator, skolpsykolog, samt stöd av lärare och föräldrar

Skolan är stressigt..fast just nu går jag IV, verkar rätt lugnt där, fast måste typ plugga på grundskola också för att få ihop nog med poäng för att kunna söka till nån linje

#0 känner igen mig på pricken.

jag börjar skolan imorgon och håller på att dö litegranna här, vet inte om jag kan gå eller inte. får försöka sova och sen ta tag i det när klockan ringer imorgon.

Du skriver att du har pojkvän, har du några andra vänner utanför skolan?

Trivs du hemma?

Har du någon hobby?

Har du svårt att koncentrera dig på lektionerna?

Har du hyfsat bra betyg?

Har du några ambitioner?

Vad vill du göra efter skolan? Vad vill du bli?

Varför jag frågar en massa är för att ditt problemet ligger inte i skolan eller klasskamraterna, det är något inombords som gnager.

#10 1. Jo, jag har några få nära vänner. En bor på andra sidan stan, den andra i Malmö (jag bor i Stockholm) och den tredje på Gotland.

2. Mjo, helt okej. Bor med mamma, träffar i princip aldrig min pappa.

3. Jag dansade tidigare, men jag skadade ryggen för ett år sen och sjukgymnasten sa att jag inte kommer kunna utöva dans regelbundet igen.

4. Inte direkt, det är stökigt men jag kan skärma av sånt när det krävs.

5. Jag har mvg i alla ämnen faktiskt.

6. Nja, de finns väl men jag har ingen aning om vad som händer efter gymnasiet.

7. Ingen aning, men något som har med språk eller att skriva o göra, kanske.

Haha, jo du, det behöver du inte säga något om, jag har full koll på att något är fel i mig, det har det varit i många år. No surprise där inte.

"Jag är så otroligt stresskänslig dessutom och mår inte alls bra med alla höga krav som ställs överallt."

Vilka höga krav menar du?

Du har MVG i ALLA ämnen, jätte bra och du är jätte duktig och det ger mer möjligheter i livet efter gymnasiet.

Tycker du att alla ämnen är :

1)jätte intressanta och du är som ett läskpapper

2) jätte lätta och du känner dig understimulerad

Eller vill du ha bra betyg för

3)din mamma ställer sådana krav

4)för att bevisa för dig själv att du duger och råpluggar

Jag hade inte MVG men helt klart över medel och mitt svar är 4:an.

När många av mina klasskamrater utforskade sig själva och speglade sig i varandra försvann jag mer och mer in i mig själv. Men du har ju pojkvän…vilket är bra!

Som fler har skrivit är det viktigt att du hittar någon du kan ty dig till. Det är bara att erkänna ensam är svag fastän man villklara dig själv. Det kanske är någon där ute som behöver dig, det kommer du att växa av.

När man har mvg i alla ämnen och alltid har presterat väldigt mycket så förväntar sig folk i ens omgivning att man ska fortsätta så hela tiden, och när man får ett sämre reslutat än vad man brukar få så höjer omgivningen på ett ögonbryn och "undrar vad som hände där".

Jag har bra betyg för att jag är intelligent och för att jag inte tycker om att få lägre betyg när jag vet att jag kan göra bättre ifrån mig, det blir lite som en drog. Ett mvg skapar suget efter fler mvg:n till det bara är mvg som duger för en själv. Vissa ämnen är såklart mer intressanta än andra, men jag försöker göra så gott jag kan även när det inte är så intressant.

Jag känner att jag bli lite irriterad över alla dina ingående frågor, men jag svarar ändå. Det är nämligen såhär att ensam behöver inte alls vara svag, och jag känner mig inte svag för att jag inte har en massa vänner, jag tycker inte om att ha en massa människor runt mig. Och jag vet att jag mår dåligt, jag har pratat med olika personer om det sen jag gick i 5an.

Du får gärna fråga mig om jag vet vad som ligger till grund för mitt problem innan du skriver det rätt upp i ansiktet på mig som om du utgår från att jag inte visste om det.

Det är absolut inte min mening att göra dig illa eller såra dig men jag tvingar mig själv väldigt mycket just nu att få ut saker, komma ur min trygghetsbubbla, från mina livslögner, min stora integritet och kravlösa värld.

Jag vet inte om du har läst mina andra anlägg, men jag älskar att vara själv men frågan är väl varför!?

De säger att när man vet orsaken till sin ångset försvinner den. Då förstår man den och det otäcka blir begripligt och hanterbart!

Ja! jag provocerar dig. Du får gärna skjuta tillbaka

Känner igen detta med bra betyg och drog och det är nog bra med denna typ av morot men man får inte glömma av att man måste utvecklas på det mänskliga planet också.

Efter några veckors sjukskrivning så fick jag ångest för att börja jobba så jag tog ut semester istället. Första dagen efter det hade jag lika mycket ångest och jag trodde att jag skulle dö. En massa Atarax men det resulterade bara i att jag blev trött.

Jag kommer att få ångest igen då jag åter skall på jobb efter 6 veckors sjukskrivning.