Ikväll har jag haft en av de bästa kvällarna den här sommaren. De där guldkornen den här sommaren ryms på en hand.

Idag är det nationalälvsdagen här i Vindeln och ikväll har det tänts marshaller(stavning?) på bro-räcket över älven. 21:45 samlades en hop med vindel-bor vid bron och placerade ut marshaller längs hela bron och andra har ställt ut längs med hela älven. Det har varit alldeles molnfrit och lite blåsigt, sådär så hjärtat liksom grips med av vinden för att lungorna får alldeles lagom med syre och det fläktar lagom i håret. man känner sig bara så otroligt levande. Månen är så stor och ståtlig och just ikväll var det passande nog dimma som steg sig hög som ett hus längre bort på älven. Det var som taget ur en saga. Där står jag, en liten människa, mitt i det vackra porträttet och betraktar det hela.

Än så länge stämmer inte min text med titeln, och det är just det som är problemet.

En underbar kväll, klockren, och jag mår bara dåligt. Jag fylls med vemod. Där stod jag i min alldeles egna saga, tittar ner från bron på den lilla markplätten under bron, känner hettan från en marshall nära intill och tänker att det kanske vore den perfekta kvällen att dö på. Jag blir alldeles chockad av en tanke som föll sig så alldeles naturlig i mitt inre.

Jag vet inte vad det är för fel på mig. Idag har jag ett bra liv. Jag har en underbar son som jag har varannan vecka och som älskar mig, jag har 3 syskon, en mamma, en biologisk pappa och så mammas man som jag ser som min egentliga pappa, och alla håller av mig och ställer upp. Vi har så fin sammanhållning i vår familj. Jag har en helt underbar pojkvän som gör allt för mig och så mina fina husdjor. Jag har pengar, från soc visserligen, men jag har pengar. Jag har en egen lägenhet som jag lyckats inreda fint och som jag trivs i. Varför mår jag så dåligt?

När jag gick ifrån bron ikväll kunde jag inte vara tacksam för det jag hade fått uppleva, istället tänkte jag på hur jag hade velat ha min pojkvän där att hålla om. Varför är en så banal grej något som jag gråter över? Hur kan det vara så viktigt?

Varför kan jag inte vara tacksam för det jag har? Det är inte mer synd om mig än om någon annan, jag har det bra nu.

Det är som om ingenting tar ordentligt. Jag lyckas aldrig fylla det här svarta hålet i mig som bara slukar allt positivt utan att lämna något kvar. Allt känns ihåligt och att vara glad innebär för mig vemod och rädsla. Jag kan visst inte slappna av och ta allt för vad det är. Det är så synd för jag har aldrig haft det så bra någonsin i mitt liv. Jag vill njuta så det faktum att allt känns ihåligt ger mig panik. Jag vill liksom suga i mig alla intryck och känslor, men ingenting fastnar. Hur avslappnad jag än är och hur positivt det än känns just då så är det totalt bortblåst sen. Varför uppleva något positivt om man inte kan tänka på det som något positivt? Det är som om jag sörjer det jag har missat. Varför gör man en sån sak? Snacka om onödigt.

jag är ju iofs utbränd så jag antar att det kommer ta ett tag innan jag lyckas fylla det här tomrummet.

Men jag kan inte acceptera det, jag kan inte acceptera att det inte är mer än såhär med livet. Jag är för otålig, kan inte riktigt vänta in att jag ska bli frisk. Kan inte acceptera att jag faktiskt har blivit sjuk och att mitt förflutna påverkar mig idag. Jag kan inte det! Jag vill inte var här. Jag vill antingen gå tillbaka till krisen eller bli frisk. Jag vill inte stå här med mina sjuka inre idéer, rädslor, tvångstankar, panikångest m.m. och tänka tillbaka och veta vilket förbannat stort jobb jag har framför mig. Jag vill inte det, jag orkar inte. Jag vet ju vad jag ska kämpa för men jag orkar inte riktigt. Jag har panik över att jag inte kan ta livet av mig p.g.a. att jag är behövd, att det inte finns något slut på eländet. Vintern närmar sig och så kommer jag börja bearbeta mina sexuella övergrepp i höst någon gång troligtvis. Jag får panik. Var fan ska jag ta vägen? Jag är inträngd i ett hörn, det finns ingenstans att fly! Jag vill inte tillbaka till mitt gamla liv, jag orkar inte vara här och jag orkar inte jobba mig igenom allt tillsammans med psykiatrin, inbillar jag mig i alla fall. Jag är rädd att det ska vara till ingen nytta då det säkert kommer mer.

Jag är så sjukt räd för att må dåligt nu! Det har blivit för mycket helt enkelt! Jag pallar inte med att må dåligt längre så minsta lilla grej får bägaren att rinna över. Jag bara gråter och gråter och har panik och är rädd. Glädje kan jag stöta på då och då men vemodet tar fort över.

Allt är bara så otroligt motigt! Jag skäms över det men många gånger överväger jag att ta ett snabbt beslut och kliva in framför tåget eller ut framför en lastbil. Jag vet att jag inte kommer att göra det för jag älskar min son för mycket. Kan inte lämna honom i sticket med sin far som är som han är. Men jag välkomnar tanken med öppna armar och en känsla av enorm lättnad. Jag vet att jag har levt ett liv innan detta och vet att jag kommer att träffa sonen igen, men han behöver mig NU, inte i himlen. Jag kan inte vara så självisk, FAN OCKSÅ! Nej nu kommer panikångesten. Måste sluta!

Vilka djävla problem alltså…