Min man fick gå någon form av utbildning/stödgrupp för anhöriga till patienter med Borderline. jag tror han tyckte den var rätt bra.

jag hade nog gärna sett att han fick mer hjälp, någon att prata med då och då för han har det ju jobbigt han med. Att leva med någon som mår dåligt är inte lätt.

Nej, min mamma fick prata med en person som jobbade paralellt med mig, men det var i syfte att utreda de problem vi kunde tänkas ha för att jag skulle kunna bo hemma. Iofs ringde hon dit och de var snälla nog att lyssna, men det var inte något de egentligen hade "på sitt bord".

Min kille har de pratat med, men det var mer instruktion i hur han skulle medicinera mig, eller ge ut medicin.. Ja ni fattar.

Jag önskar att han kunde få någon att prata med, vad som helst faktiskt. Tror han behöver det, vet inte hur många gånger jag på avvägar hört att han brutit ihop på jobet eller liknande av stressen och tyngden. Mot mig är han ju den starka karln som klarar allt, och jag är blåögd och köper det.

#2 våra kan ha stödgrupp ihop… efter den där borderlineanhöriggrejen har det varit dött på anhörigfronten här.

Dock vill jag ge en stor stjärna till den läkare jag träffat på akuten två gånger när jag sytt. Båda gångerna har hon tagit sig tid att prata en stund med min man och fråga hur han mår.

tror att om man vill ha någon form av anhörigstöd så får ma leta upp det själv.

Om man har en alkoholist i familjen som får rehabilitering så finns det massvis med annhöringsstöd att ta del av, helt gratis och inget som man behöver leta efter. Jag har blivit erbjuden så mycket stöd från olika annhöringsgrupper så det var nästan pinsamt.

Men ett annhöringsstöd till föräldrar/pojkvän osv i andra sammanhang verkar inte fungera alls lika bravad jag förstått tyvärr.. vet att min mor självmant fått söka hjälp för att kunna få pprata med någon när jag mådde som värst. Och det var inte alls mycket stöd hon kunde få, utan fick "nöjja" sig med en psykolog som tog betalt. Hittade inga stödgrupper allls. Nu var detta iof för några år sedan, men det hade varit bra om det fanns stöd för annhöriga. Även om jag mår psykiskt bättre i dagsläget så känner jag endå att jag belastar min pojkvän med massa av mina tankar/problem osv, det hade varit skönt för honom o veta att det finns någon annhörig grupp där han kan prata med annhöriga som faktiskt har gått igenom nästan likadana saker ist för att stänga allt innom sig.

#2 Åh vilken underbar läkare! Sådana borde det finnas massor av för våra nära och käras skull, det skulle iaf glädja mitt hjärta om det hände mig.

#4 Precis, jag tror att det är väldigt svårt för anhöriga till "psykiskt sjuka" då det är ett lite tabubelagt ämne, och man ska inte beklaga sig för man själv mår ju bra. Man blir nog rätt isolerad med sina bördor.

#5 har för mig, men det kan vara helt fel, att det skall finnas en "annhörig jourlinje" där man kan prata med folk om bla "psykiskt sjuka" och inte bara om annhörig till alkoholister.. ska ta o ringa upp min far senare ikväll o höra med honom om lite info o sådant. kunde ju om inte annat vara bra o ha ett nummer om det nu finns en sådan.

Min psykolog har sagt att vi troligen kommer ha samtal med min mor och pojkvän senare när vi kommit lite längre i arbetet, men kommer ju inte vara så att de kan ringa till henne när de känner att snart blir det för mycket.

Jag har ju utväcklat beteendet att jag drar när jag inte klarar av att vara hemma hos min mamma, och det blir alltid svårare och svårare att komma hem för varje dag jag är borta då jag vet att hon kommer vara asförbannad då hon inte förstår.

Jag önskar att min pojkvän kunde få ngn slags uppbackning eller ngn info om varför jag mår som jag gör. Att se honom förtvivlad och nästintill desperat ibland gör det hela ännu värre för mig.

Jag har ett otroligt stort stöd hemifrån och av min pojkvän. Synd att jag inte kan ge något tillbaka, för det är så det känns. Jag är bara ett problem, alltid ledsen, alltid nere, alltid sjuk.

#8 Förstår hur du menar, skulle vilja att mina nära o kära skulle kunna ha någon att iaf ringa då de behöver och som vet hur Jag reagerar och inte hur de flesta med liknande problem reagerar. Vad en del kan behöva kan göra allt värra för andra.

Inget som helst stöd har erbjudits här… Tycker det var särskillt konstigt under mina graviditeter… Jag var ju tvungen att sluta med mina mediciner då, annars finns risk för fosterskador…

Min man fick klara att vara ensamstående till en gravid, manisk/paranoid fru och två barn när jag väntade vårt 3:e barn…

Inget tal om stöd, information eller dyl. har nämnts - jag har däremot sökt rätt på själv…

När jag var svårt deprimerad och fick vård via psykiatriska öppenvårdsmottagningen ingick det kontakt med psykiatriker, psykolog med KBT och parsamtal med psykolog tillsammans med min sambo. Mycket bra. Min sambo fick också - eller blev kallad faktiskt - till samtal med min psykiatriker tillsammans med mig.

Det var bra för han hade ingen aning om hur sjuk jag var. När psykiatrikern såg att han inte visste det och att jag därmed inte fick stöd hemifrån blev jag bums inlag på psyk för hon insåg risken som fanns att jag inte skulle stå ut länge till, utan ev. ta livet av mig.

Jag har mått hemskt dåligt i många år. Har nu äntligen fått en diagnos … ett namn på det jag har och det är Borderliner. Min sambo/festman började skratta när jag berättade och sa att psykvården fan inte var klok. Jag bad honom läsa igenom hela utredningen och han stö läste första sidan lite snabbt och kastade den åt sidan. Han säger hela tiden. Du har INTE borderliner du är bara kännsligare än andra. Du är inte psykiskt sjuk.'

Jag har åkt in och ut på psyk hela livet.

Har tyvärr ingen vidare kontakt med mina föräldrar och inga tajta vänner… sådana vänner som man kan lita på eller umgås med ofta. Eftersom jag helt enkelt inte har orken eller lusten till något.

Har tyvärr inget stöd alls,,

letar nu efter DBT terapi (tror jag att det hette) bor i sthlm men hittar det ingenstanns, har hört att det ska finnas grupper för anhöriga men jag är rädd att min festman inte ens skulle ta sig dit.

Är han rädd och därför förnekar detta vet jag inte.. det verkar tyvärr mest som ointresse.. han orkar inte höra när jag mår dåligt och drar sig undan när jag behöver han som mest.

I utredningen så var min festman tvungen att gå igenom lite papper om hur han uppfattade hur jag mådde på en skala 1-10 han satte att jag mådde super bra på allt, Han gav inte någon ärlig bild av det hela. Han vet att jag försökt begå självmord många gånger. Han vet att jag inte äter, han vet att jag inte går upp ur sängen vissa dagar han vet att jag gråter.. men blundar .

Jag älskar honom så mycket. Men det är svårt. Jag blir bara ännu mer ledsen när jag märker att han inte bryr sig. Det gör ont.

När jag mår bättre kommer han lixom tillbaka….

Jag har försökt att förklara för honom men han säger bara att ja ska ta det med min psykolog. Att han är min pojkvän inte psykolog o.s.v

Det är jobbigt att inte ha stöd från någon . Men och andra sidan..

Vem skulle orka…

Jag vet att det fanns någon anhöriginformationskväll under min tid på DBT-behandlingen. Men det är den enda gången jag hört att det erbjudits något till eventuella anhöriga.

Min man fick gå en anhörigkurs för anhöriga till borderlinepatienter.

Hanna, kommer du ihåg om han tyckte den var givande eller inte?