Har varit hemma i Sverige i en vecka nu, och madde sa fantastiskt bra i borjan. Har har jag mojligheten av vara ute i naturen nar jag vill, jag kan ga langa promenader utan att mota nagon, jag har manga otroligt fina vanner som vill ses och bryr sig om mig, jag ar inbjuden till sa manga fester att jag far ga emellan dem om kvallarna och min familj gor allt for att jag ska trivas.

Anda sa sitter jag har nu med en otrolig angest, och jag vet inte alls vart den kommer ifran! Jag saknar pojkvannen, men inte overdrivet mycket da jag for forsta gangen nagonsin i en relation litar blint pa honom och jag vet att vi kommer ses om en manad eller tva igen; jag saknar illrarna och ar orolig att en av dem ar sjuk, men jag vet att de har varldens basta tjej som ser efter dem och ska ta henne till vetrinaren; jag ar orolig over min bostadssituation nar jag kommer tillbaka, men jag vet att det kommer att losa sig. Sa jag borde egentligen inte ha nagon angest alls eftersom jag lart mig beharska den sa att dessa sma vardagsbekymmer inte paverkar mitt maende over huvud taget. Och anda sa kanns det som huvudet ligger pa sangen brevid mig. Kanner mig helt bortkopplad, tappar verklighetsuppfattningen emellanat, ogonen darrar, och igar natt kom jag pa mig sjalv att fundera over sjalvmord. Jag har tidigare funderat pa det, men da alltid i samband med extrem och plotslig angest eller langvarig och kraftig angest. Igar kande jag mig helt lugn (men valdigt domnad i huvudet och lag) och jag var helt rationell och klar med vad det skulle innebara etc. Doden kandes inte pa nagot vis frammande, laskig, brutal eller som en desperat sista losning. Snarare kandes det som ett helt naturligt steg framat och jag funderade lite over min familj och mina vanner, men kande mig fortfarande ratt tillfreds med tanken pa att do. Det kandes liksom helt ratt och jag sag fram emot det. Kom pa andra tankar framat gryningen dock, men de ligger fortfarande kvar i bakhuvudet. Jag tror inte att jag skulle fa nagot plotsligt infall och plotsligt slanga mig i alven, men att jag ens kanner mig sa tillfreds med tanken skrammer mig lite samtidigt som det kanns skont. Vi ska alla en gang do liksom.

Na, nu tappade jag traden. Det var skont att skriva av sig iaf. Kanns lite lattare om hjartat nu :)