Hej

Jag måste bara få skriva av mig lite. Har mens och mycket hormoner vilket gör att känslorna ligger mer utanpå än de gör vanligtvis och ångesten kryper inpå mig nu känner jag.

Jag har en son som fyller 3 år i september i år. Hans pappa och jag seppade förra året efter ett stormigt förhållande och för att hämnas på mig för att jag lämnade honom trots att han tryckt ner mig så mycket med sin psykiska misshandel, så vägrade han ge tillbaka mina allra käraste ägodelar och neka mig umgänge med min son som sen ledde till en vådnads-, boende- och umgängestvist som har pågått länge nu. Min son och jag har fått rätt att vara med varandra nu så han bor hos mig varannan vecka. Men mina saker har jag inte fått tillbaka. =(

Visst, det är bara saker, tycker säkert många. Värdelösa möbler och kläder m.m. har jag fått tillbaka. Men alla mina fotografier, alltså foton sen jag var liten som det bara finns ett ex av, gamla brev, bland annat från min farsa som jag typ aldrig träffade under min barndom och som jag inte träffat på flera år nu. Filmer från min barndom som är helt ovärderliga, konstverk som jag har gjort som betyder otroligt mycket för mig, mina inlines som var det enda som gorde så jag kände mig fri och som betydde så mycket för mig, textdokument som jag skrivit till sonen medan jag var gravid och sånt jag har skrivit efteråt, alla filmer och fotografier på sonen. FÖRLOSSNINGSVIDEON!!! FAN!!!! Det var mitt livs största ögonblick! Mitt livs kamp och mitt livs stoltaste ögonblick!!!! Fan det gör så¨djääävla ont i mig att jag aldrig kommer få se dom där sakerna mer. Han har säkert bränt dom. HAN HAR FÖR FAN TAGIT ALLT!!! Hur fan kan man göra så? Liksom räckte det inte med det han redan hade gjort mot mig? Han hade redan tagit tillräckligt under vårt förhållande!

(Måste ta en paus, ångesten river)

De enda korten jag har kvar är de jag hade på apberget och de jag har på min telefon, vilket bara är kanske sammanlagt 20 stycken på min son och de är i så fruktansvärt dålig kvalitet.

Hittade en tävling på Relationer iFokus där man skulle delta med en bild på någonting som man anser handlar om kärlek. Jag letade fram det enda fotografiet jag hade på sonen som kunde visa på kärlek och det var ett fotografi från förlossningen när sonen är alldeles nykläckt. Jag sitter i sängen med min lillasyster på ena sidan och sonens gudmor på andra sidan. Kortet var i dåligt ursprungligt skick då blixten inte fungerat som den skulle vid tillfället och när jag då dragit ner fotografiet från apberget så blev det så dålig kvalitet så alla såg ut att ha världens akne typ. Jag satte igång och ordnade med fotografiet i Photoshop för att göra det presentabelt och det blev jättebra. Det enda jag egentligen ändrade i motivet var att jag klonade bort en bröstvårta som stack fram. När jag sen ska lägga upp den i tävlingen ser jag att den inte får vara redigerad. Så jag kontaktar sajtvärden och förklarar och frågar om jag får delta med den ändå och får givetvis ett nej. Det kändes så fruktansvärt surt. Fan om det inte vore för den där idioten till karl! Jag vet inte men det gjorde bara så ont att den inte dög trots att det inte var mitt fel att ursprungsfotot inte var bra nog som det var och när jag jobbat så mycket för att rädda det.

Om nu sajtvärden på Relationer iFokus läser det här så vill jag säga att det här inte är något agg mot dig! Absolut inte. En regel är ju en regel! Är själv Sajtvärd och vet hur det är. Givetvis ska jag följa reglerna även jag!

Men det väckte så mycket känsor i mig. All saknad av alla dom här sakerna bara kastade sig över mig!

Jag har alltid älskat alla människor, oavsett hur dom har varit eller betett sig. Satte dom en yxa i ryggen på mig så hade jag förstått att det inte handlade om mig och istället hade jag tyckt synd om dom och erbjudit dom en axel att gråta emot. Jag älskade alla! Jag var så genomgod som det bara går att vara. Men nu är jag misstänksam mot alla. Jag är svartsjuk på allt och alla och jag haaatar mig själv. Det är så sjukt. Fan han har förstört mig! Jag kommer aldrig att bli jag igen! Han har inte bara tagit mina saker ifrån mig och försökt ta min son ifrån mig. Han har också tagit mig ifrån mig!!!

Han är den första jag någonsin hatat!!! Jag har t.o.m. förlåtit de 5 män som överföll och våldtog mig! Men honom kan jag inte förlåta! Han är ren ondska!

Jag var så deprimerad under sonens allra första år så jag minns inte så mycket heller och nu har jag inga fotografier eller filmer heller, tack vare den där idioten!

Det känns som om jag aldrig kommer att bli en normal människa igen. Det är kört. Idag satt jag och pojkvännen och såg på en film och jag visste att det skulle komma en nakenscen. När den började närma sig så gick jag ifrån för att jag inte orkade. Jag gick in på toaletten och grät medan scenen var där ute. Jag har tagit bort min användare på apberget för att jag inte orkar med att se att min pojkvän pratar med andra tjejer. Och jag har sagt åt honom att inte säga någonting till mig om han skulle vara otrogen. Jag är så sjukligt svartsjuk. JAG VILL INTE VARA SÅHÄR! JAG HATARMIG SJÄLV!!!! Han har förstört mig!!! Jag kommer aldrig bli normal igen. är så rädd att jag ska lämna killen jag är ihop med nu för att inte min svartsjuka ska gå ut över honom. Han är helt underbar och jag älskar honom så otrol,igt mycket! Vill ingenting annat än vara ihop med honom resten av mitt liv! Men jag orkar inte bearbeta alla dumma känslor och reaktioner som sonens pappa har byggt in i mig. Det är för starkt! Fan vad jag hatar mig själv! Han har fått mig att tro att jag är en dålig mamma. jag som älskade barn, vill aldrig skaffa barn igen för att det har varit så jobbigt. Orkar inte gå igenom det en gång till.

Jag orkar ingenting nu! Jag är så förvirrad och utvecklar nya mysko fobier varenda dag och har sånt fruktansvärt starkt katastroftänkande på kvällarna när jag ska sova. jag lägger mig och blundar och tänker t.ex. hur otroligt roligt jag och sonen skulle ha om vi for och badade utomhus och så tänker jag att "ja men det är ju rätt så varmt och jag är ju rätt så uttorkad och tänk om jag blir illamående och måste spy" och rätt vad det är ser jag en bild av mig där ja står framåtlutad under ett träd och spyr och i bakgrunden ser man min son i slowmotion springa upp mot vägen. jag vänder mig om i slowmotion och skriker till honom och han vänder på huvudet, tittar på mig så vi får ögonkontakt för en stund. han börjar vända huvudet tillbaka rakt fram mot vägen, nu extra mycket i slowmotion. Jag hör en lastbil tuta och rätt vad det är träffar den honom där han står och jag ser i slowmotion hur hans huvud spricker från pannan ner snett över näsan och på sidan av käken, hans ögon faller ut ur huvudet och det flyger hjärnsubstans överallt. jag ser hur hans ben bryts av och benpiporna tittar ut när han viks ihop och sugs in under lastbilen och allt blir alldeles tyst. Det enda som finns kvar är min totala panik och mit hat och min ilska och rädsla och jag ser mig själv falla ihop med mitt huvud mellan benen där jag står på knä och gråter och skriker och beskyller mig själv för det som hände.

Sen vaknar jag upp efter att ha legat och fantiserat i en timme. Axlarna har jag uppe vid öronen och käkarna har jag bitit ihop så mycket så jag knappt kan öppna dom. Kudden är alldeles våt. Jag har bara fantiserat men det är så stakt att jag inte kan komma ur det. Och har det väl börjat så fortsätter det. Rätt vad det är så tappar jag sonen utför trappen, jag och sonen cyklar och allt är perfekt och så tappar jag kontrollen och han dör, jag ska köpa ett x-box till killen min och går emot honom med det och alla är glada och rätt vad det är så halkar jag och x-boxet flyger i luften och träffar min kille i huvudet med en vass kant så att det spricker. Osv osv. jag blir inte av med det här katastroftänkandet och ju mer jag försöker tänka på någonting positovt för att sluta tänka sådär hemskt, desto värre blir katastroferna. Dom bara armbågar sig fram inne i mitt huvud och jag försöker k'ämpa emot men det går inte.

Jag är helt djävla störd. orkar inte vara såhär längre. jag vill må bra och slippa vara deprimerad och ledsen hela tiden. Jag vill vara som en normal människa. Jag hatar att leva!!!

Jag börjar mer och mer längta efter döden. En död där jag inte aktivt tar livet av mig. Snarare olyckor där tåget kör på mig när jag ska passera järnvägen med bilen, även det ser jag i slowmotion men det är en lättnad. Ibland när jag åker med någon och passerar en järnväg så är det som om jag vill sträcka ut armarna och välkomna döden. jag hoppas att tåget ska komma. Samma sak när man nmöter en stor lastbil eller i en kurva med ett stup eller någonting annat farligt vis sidan av vägen. Det är enda gången jag verkligen mår bra och känner lycka och frid.

Jag försöker göra saker för att jag ska må bra, sånt som jag tycker om. Unnar mig något gott då och då och gör roliga saker, men allt känns så ihåligt. Det känns bara mer tomt efteråt. Jag lyckas inte fylla det här tomrummet inom mig som bara river och fortsätter äta mig inifrån, ungefär som "ingentinget" i "Den oändliga historien".

Jag är fast i en ond cirkel som jag inte kan ta mig ur! Jag hatar livet och världen, men framförallt hatar jag mig själv!!!

Jaja, jag kunde inte visa bilden på Relationer men då visar jag den här istället. Den betyder så mycket för mig då jag inte har så mycket kvar!

Har haft panikångest medan jag skrivit och nu känns jag bara tom. Vill bara lägga mig och dö någonstans.