Namnlös ...
Jag söker inte uppmärksamhet genom min hälsa, har inget behov av det och framför allt har jag inget behov av att bli tvångsinlagd… kan bäst själv som jag så vakert trykt in i huvudet på mig själv.
Kan bäst själv och ensam är stark är två meningar som snurrar kort sagt alltid i mitt huvud.
Iaf anledningen till att jag släpper på mina spärrar och skriver av mig är för att jag just nu mår så pass dåligt att jag har svårt att låta bli o tänka på självmord. Jag har förlorat en mycket nära vän bara för att jag utmanade min ångerst för en annan vän. Jag har social fobi men genomled ändå en resa till ett folktät område bara för henne…
I alla fall jag förlorade något mer värdefullt en dag då jag redan mådde dåligt och försökt hålla mig i från att ta livet av mig men det enda jag kom på att göra var att skriva av mig… jag har en sån ångerst och skam för allt som hänt de senaste dagarna.
Att ta livet av sig är inte det minsta svårt… det jobbiga är att leva, att stå ut med allt skit man får från allt och alla. Ångersten man får för att man ställer upp i tid och otid, offrar sig själv. Jag älskar mina vänner och min familj men de kommer ta död på mig och det väldigt snart.
Önskar att jag kunde få en vän som aldrig krävde av mig att jag måste ställa upp utan det var ok att säga nej och jag slapp all min ångerst. Jag borde skaffa en hund, eller nått sånt. Fast hundar är nog inte min grej men iaf, det är tanken som räknas.
Nu har jag en sömnlös natt framför mig … en natt men fantastisk (ironi) ångerst och självmordstankar. Jag mår fantastiskt skitdåligt, U.N.D.E.R.B.A.R.T. eller inte…
Välkommen hit!
Vi kommer inte medömka dig, däremot kan vi ibland förstå vad en person menar, dela erfarenheter, ventilera och bolla tankar.
Spontant skulle jag vilja säga att det inte verkar vara vänner om de kräver så mycket av dig. En vänskap är för mig kravlös, men den ger så mycket för att man vill ge. Och man ger mycket just för att man trivs. Antagligen kan inte all ångest försvinna bara sådär om vänner slutar kräva saker av dig, men det skulle garanterat hjälpa dig och då skulle du kunna ta itu med saker du behöver.
Men det är väl inte det mest akuta problemet heller. Har du någon att prata med? Du har det onekligen ruskigt tufft nu. Som du säger så är själva levandet en pina ibland, men du får inte ge upp. Någonstans längre fram, dit vi inte kan se, så finns det ljusningar. Det finns händelser, känslor och tillfällen man inte får missa.
Paulina
#1 Tackar kunde kanske ha valt ett trevligare ämne som första ord men ikke, det blev det tyngsta jag hade för stunden. Men tyvärr styr man inte alltid över ångersten.
Sen måste jag nog säga att jag har en ganska torr ton när jag har ånngerst, kan nog tolkas som otrevlig men det är inte min mening… kan väl inte påstå att man blir så munter när man funderar på fördelar och nakdelar med att leva respektive ta livet av sig.
De skulle nog inte säga att de kräver nått av mig utan det är nog bara jag som ställer upp för dem och sätter mig själv på andra plats.
Sen kan jag nog påstått att det där ibland, som du säger är en grav underdrift för mig, jag har mått bra exakt två månader av mitt liv och även då var det ett helvete men jag mådde bra och nu vet jag. Det är alltid tuft och kämpigt att leva, det kan jag absolut säga med erfarenhet. Fast jag ser ingen mening i att leva och ångersten fins det inget bot på heller, min enda lösning har varit att stänga av mitt minne helt så numera mins jag inte vad jag gjorde föregående dag så det är lite mindre jobbigt.
Allt är en fråga om att vilja men i mitt fall finns ingen vilja att leva, bara måsten.
Det är ingen fara alls. Det är ju oftast när det knasar man hamnar här, det är därför vi finns med så =)
Jag förstår torrheten, jag blir själv sarkastisk, cynisk och ironisk av det hela. På något vis så känns det som att det hjälper mig till att hålla en distans till det hela.
Det är sant det du säger, de kanske inte kräver saker av dig rakt ut, men vi är bra duktiga på att skapa egna måsten, egna stressmoment. Man vill ju så mycket, man vill vara snäll, stötta, hjälpa och finnas, ibland på sin egen bekostnad. Och många vänjer sig vid att man gör just detta.
Man ska inte underskatta kraften av förträngning, det kan jag hålla med dig om! Men som du säger blir det ju påfrestande om/när det blir för mycket.
Har du någon psykologkontakt? Om inte är det kanske något du borde testa.
Paulina
Torr och ganska elak humor är det jag är bäst på när jag har ångerst, det blir för mycket helt enkelt. Jag gör för det mesta bara dumma saker när jag mår dåligt, som tar överdoser av min ångerstdämpande medecin, skär mig och lite allt möjligt kul som man kan hitta på när man inte känner för att blåsa skallen från axlarna med ett avsågat hagelgevär. Man blir så positiv av ångerst…eller inte.
Nej tillbaka till allvaret,
Jag sitter just nu mitt uppe i en väldigt påfrestande utredning om hela mitt psyke och medicineras en del vilket trubar av mina sinnen en hel del. men jag håller det distanserat och försöker hålla huvudet kallt så att ingen av de i min omgivning märker hur dåligt jag mår. Vet inte vad som är värst för en anhörig, att veta och inte kunna hjälpa eller att inte veta och att de eventuellt får en jobbig nyhet om jag inte orkar kämpa själv längre.
Precis vad man skulle behöva … det och en kopp te.
Kanske lite midnattshumor också eller nått sånt =)
te är gottiga grejer=) har många sorter hemma
Då är vi två … Fast en kar åt upp min fina Vhalrona choklad… den sörjde jag ordentligt. Samma kar som sparkade undan benen för mig idag om man säger så …
Får leta upp lite choklad och skicka på posten men jag väntar tills det är kallare, nu lär den ju smälta på vägen
Starta ny diskussion