Jag är så sjukt rädd för flygande långbenar så det är löjligt. Det var en i mitt rum nyss, har inte vågat gå in här på nästan en timme. Stått utanför och glott in för att se om jag kan hitta den, men icke. Hittar den inte någonstans, lämnade dörren öppen när jag gick ut och rökte när jag upptäckte den. Så den kan ha flugit ut, men jag hittar den ju inte så jag kan inte veta vart den är. Skit rädd fortfarande, vill gå upp och väcka min styvmor eller någon så de kan komma och kolla igenom rummet och ta bort den härifrån. Kunde knappt andas förut, grät och hade mig. Usch, dom är så läskiga! Inbillar mig att den kan ha fastnat i mitt hår så måste känna igenom det hela tiden samtidigt som jag är skiträdd för att hitta något där. Eller så sitter den någonstans i närheten och lurar och kommer hoppa på mig vilken sekund som helst. Usch vill bara springa härifrån. Är jättetrött och vill bara sova men inte kan jag sova här när jag inte vet om den är borta eller inte. Dessutom är det massa flugor här som ger mig panik för jag tror det ska vara långbenen som kommer och sätter sig på mig. Fy f-n kan knappt andas. J-A LÅNGBEN!

Känner igen mig i det mesta du skriver. Suck… Vad göra?

Om små djur.. För ett par veckor sen hade jag bokat tvättstugan, tvättat färdigt och skulle städa. När jag sopar golvet ser jag hur något rör sig från sopen. En fet äcklig silverfisk. (Tror jag i alla fall, har aldrig sett en förr). Snabb var den också. Kom inte ens på att mosa den, stod bara där illamående med raceande hjärta.

Blä alltså, tycker inte om att gå ner och tvätta efter det. HU! Päckel!

Ja, vad kan man göra, inte mycket :/ Det förstår jag verkligen att du inte gör efter det. Har fortfarande problem med att ens sitta i mitt rum och har inte en tanke på att sova. Den kan ju faktiskt ha krupit ner mellan lakanen i sängen. Men det är så frustrerande att vara så sjukt rädd! Såg en riktigt stor myra ute i hallen nyss också, fy! Riktigt lång och riktigt fet var den. Usch! Och angående långbenen i mitt rum så var det likadant igår, men då hade jag turen att den satte sig på råttburen så jag kunde ta i andra änden av den och rulla buren mot dörren sen putta försiktigt från andra änden så långbenen blev rädd och flög ut ur rummet. Men innan jag kom på det satt jag och bara glodde på äcklet i en timma. Helt sjukt att något så litet kan skrämma så mycket!

Åh, du är lite som jag, borde gå och lägga mig tidigt för ångesten kommer alltid senare på kvällen men jag klarar inte att gå och lägga mig. Jag somnar ju inte, ligger på helspänn flera timmar och mår halvdåligt.

#5 Ja, precis. Så otroligt jobbigt när man vet att man borde somna, men inte en blund får man! Förstår inte varför det ska vara så jobbigt att somna på kvällarna. Kan ju vara glad att jag iaf brukar ha kortare perioder när jag somnar ganska tidigt iaf.

Yeay: Jag tycker du ska skapa en blogg och skriva, tror det är många fler som känner som du som vill läsa det du skrivit.

Kanske, någon gång. Tycker ju om att skriva, det får mig att slappna av lite. Men vet inte, har funderat på det tidigare faktiskt. Men så kommer jag inte igång och sådär ^^ Sedan skulle det väl bli en riktig deppblogg och det hade väl de flesta tröttnat på såsmåningom ^^

Nejdå tror inte folk blir deppade av att läsa det, det är ett sätt att få av sig lite skriveri, jag skrev på en blogg i 2 år, men sedan lades blogsopt.se ned och hela min blogg försvann så den finns inte kvar längre. =/

Kändes lite meningslöst att skapa en ny.

Men jag är intresserad och tror det är flera som är intresserade, du behöver ju inte gå ut med bild eller namn utan det räcker med text, tror många känner igen sig i dig.

..bara för att inflika på en bra idé; själva skrivandet i sig kan göra mycket. Du skriver för din egen skull och det kanske kan hjälpa att skriva av sig i skrift. Go for it!

Ja, det kanske vore en bra ide. Får väl se om man kommer igång någon gång ^^ Nu ska jag snart till psykologen igen, är så nervös att det känns som om jag ska spy. Allt för att jag inte tänkt igenom en sak han bad mig om… Inte kunnat samla tankarna alls, varit en jobbig vecka…

Gick mycket bättre hos psykologen idag. Men nu när det känns lite lättare så ska han på semester… Men men, det får gå. Hoppas bara inte det känns lika jobbigt som innan när jag kommer tillbaka för att det gått så lång tid…

Åh, vad kul att höra att det gick hyfsat hos psykologen! När man har ångest så är det lätt (ofrånkomligt?) att oroa sig för det som kommer, alla om och men. Mer än vad som är brukligt, och att gå till en psykolog är inte en lätt sak alla gånger så jag förstår att det känns som att man håller på att kräkas eller bli fysiskt sjuk av tanken. Det är så starkt gjort av dig att gå trots detta!

Visst, kanske blir det jobbigt efter att han kommer tillbaka, eller så har du undermedvetet hunnit smälta och bearbeta mycket så att det känns rätt okej. I vilket fall så är det inte dagens bekymmer, att bekymra sig för det förstör bara dagen vi lever i och ge ringet positivt. Lätt att säga, jag vet. Jag försöker tänka så men tro på tusan att man halkar ner i oro-täsket titt som tätt i alla fall.

#15 Är faktiskt lite stolt ändå över att jag gick dit, var så nära på att bara springa därifrån! Helt otroligt, var så länge sedan jag gjorde något som gjorde mig stolt över mig själv.

Ja, att oroa mig är jag riktigt duktig på, tyvärr. Men jag hoppas iallafall att det kommer gå bra även nästa gång, trots att det är nästan en månad mellan idag och nästa besök. Mycket medveten om att det inte ger något positivt, men likförbenat oroar man sig lika mycket…

Verkar som om vi ska testa det med KBTn, men jag är ganska orolig över det med. Är så fruktansvärt känslig för press, blir jag minsta pressad slutar det (i princip) alltid med att jag inte gör något. Och risken att jag ska känna mig pressad när jag får övningar jag ska genomföra själv är väldigt stor… Vet inte varför men jag känner mig pressad väldigt lätt, samma sak med skolan. Vet inte varför det är så omöjligt att genomföra något när jag är pressad heller, men omöjligt känns det… Psykologen tror även att jag har social fobi, men det skulle tydligen behöva utredas mer innan någon diagnos kan sättas. Så det inte är något annat som ligger bakom att jag har så svårt med folk… Vet att han även pratade om depression eller både social fobi och depression. Han nämnde även generellt ångestsyndrom, men verkade fokusera mer på depression/social fobi. Ja, något är det ju iallafall. Att något är fel har jag vetat i flera år, bara inte vad.

Men det kändes iallafall riktigt bra att det kändes bättre hos psykologen, kanske kan det funka hyffsat trots allt! :)

Håll fast vid känslan, för visst ska du vara stolt över dig själv! =)

Många är stresskänsliga och det är de medvetna om, och om du förklarar att du är det så kan de ta hänsyn till detta och bara ta det i den takt som passar dig, så att du klarar av att genomföra det.

Så otrlogilgt glad för din skull tjejen!

Ja, jag får försöka hålla kvar den. Men det går väl sisådär.

Jag nämnde för honom idag hur jag reagerar vid press, och han sa att då får man ta det väldigt lungt typ så att jag inte ska känna den där pressen som gör att jag inte genomför det. Men ja, vet inte om det kommer gå ändå. Men hoppas kan man ju alltid göra :)