Jag vill inte leva längre. Inte ens lite, men inte f-n duger man ens till att ta livet av sig då man är så fruktansvärt rädd för att dö. Rädd för det okända så att säga. Men egentligen, kan det verkligen bli mycket värre?

Jag vet, har sånna dagar för jämnan jag också. Har sånna perioder som du beskriver. Och varje gång jag hamnar där så tror jag att livet är över. "jag kommer aldrig må bättre igen". Jag är säker på att jag aldrig kommer sluta ha ångest eller någonsin mer kommer orka äta igen eller kunna njuta av min son. Jag känner igen speciellt det där med magen. Blir uppblåst bara jag tittar på mat och jag känner mig så äcklig. Sen har jag en bra period och då är jag övertygad om att jag är frisk helt plötsligt. Håll ut, säger jag bara. Mitt enda råd. jag lovar att det kommer att ske förändring så småningom och det du måste fokusera på det är att hålla dig vid liv. Lättare sagt än gjort. Rid ut stormen kan man säga kanske. Jo ett råd till också, var inte rädd för ångesten. Se på dig själv utifrån när den kommer och konstatera att det är ångest som kommer. Tänk att det är kroppen som simulerar stress. Konstatera att nu blev det jobbigt i lungorna igen och att det beror på ångesten. Konstatera att pulsen kanske stiger och så vidare. Se på dig själv som en behållare med en storm i som liksom måste få göra sitt. Se på bara och låt det gå över. Rid ut stormen

Jag menar inte att vara påträngande eller låta viktig och tro att jag vet allt för det gör jag inte. Allt jag skrev kanske låter som om jag tycker att det är en självklarhet men jag skriver så bara för att jag ska hinna skriva medan jag minns.

Håller tummarna för dig.

kram

Jag avskyr verkligen de här perioderna, bara det att de "värsta" brukar gå över inom några veckor sedan mår jag bara skit men inte så illa att jag har tankar på att ta livet av mig iaf. Eftersom jag som sagt är fruktansvärt rädd för att dö krävs det en del för att jag ska ha ihållande tankar på självmord. Bara det att denna period har hållit i sig för länge, jag är helt slut. Att gå runt med konstant ångest som förvärras titt som tätt för att något skitlöjligt påverkar mig negativt är så extremt påfrestande. Jag blir bara så trött. Rent logiskt vet jag ju egentligen att det faktiskt "bara" är att "rida ut stormen" men just nu är jag alltför negativt inställd för att verkligen inse det även om jag egentligen vet det. Hmm, tror det lät ganska skumt men hoppas du förstår vad jag menar. Jag vet att ångesten inte är farlig, jag är inte rädd för den. Men den tröttar ändå ut mig, både i kroppen och i psyket.

Av vad jag kan utläsa av det du skriver låter du inte alls påträngande eller något annat av det du skrev.

Tack. Kram.

Svar till Yeay: Låter skitjobbigt. Äter du någon medicin mot ångesten?

Kram Ambrosia

Nope inga mediciner här inte. Alldeles nyligen dvs i förra veckan sökt läkarhjälp för mina problem, trots att jag haft problem med hur jag mår sedan jag var 12 år (är 18 år idag). Eller ja, inte ens nu var det väl riktigt meningen, skulle kolla upp sköldkörteln bara. Men ska få börja hos psykolog inom kort och sådär iaf. Mediciner är jag inte överförtjust i, när det blir såhär jobbigt som det är nu överväger jag dock om det ändå inte vore ett alternativ… Men jag hoppas då på att det är fel på sköldkörteln iaf, får de svaren i nångång i början av denna  veckan.

Usch, fick sköldkörtel provsvaren idag… Det såg normalt ut :(

Känns jättekonstigt att "beklaga" att det var ett normalt resultat. Livet hade varit rätt mycket enklare om det varit sköldkörteln…

Tog också ett sådant prov för ett par år sedan, och höll verkligen tummarna att det skulle visa något, men inte…

Jo, det är lite konstigt egentligen. Borde väl vara glad att det inte är något fel, men när man mår skit hade det ju vart en lättnad om det hade vart något enkelt.

Undrar om det finns något mer man kan testa som det kan bero på tro…

Tror att sköldkörteln är det "enda" fysiska som syns på blodprov de kan kontrollera. För jag misstänker att de i samband med det provet även kontrollerade vitaminhalter och andra blodvärden?

Jag tror de gjorde det. Blodsocker är jag säker på att de kollade men har för mig de skulle kolla andra värden också.

det går att kolla en mängd saker via blodprov…

Det vet jag. Men vet som sagt inte vad de kollade, vet bara blodsocker och sköldkörtel.

b-vitamin tror jag dom kllade på mig.. och en hel del saker till.. helt enkelt för att se om något inte var i balans… järnvärdet.. ja allt som man har brist eller överskott på kan påverka måendet.

okej okej. Ingen aning om vad de kollade på mig mer än blodsocker och sköldkörteln. De tog iaf blodprov i armen, urinprov (kollade för urinvägsinfektion samtdigt) och ett stickprov i fingret.

Känner igen mig på pricken i det du skriver

undvek länge medeciner och skulle inte klara mig utan dom nu, det kan vara värt ett försök

Ja, kanske i framtiden. Tänkte jag ska testa terapin jag blivit erbjuden nyligen när den kommer igång och se hur den fungerar utan mediciner. Blir jag inte bättre kanske mediciner kan bli ett alternativ. Men ja, som sagt vill jag testa det mesta innan mediciner sätts in :)

Låter vettigt Lycka till

Tack :)

Jag känner precis som du Yeay ett motstånd till att äta mediciner. Min terapeut rådde mig att börja äta medicin men jag har valt att låta bli. Jag går i kbt och vill försöka med det ett tag till och se hur det går. Inget ont om mediciner jag vet att det har hjälpt många, men jag har alltid haft svårt för tanken att stoppa i mig en massa kemiska preparat, skulle aldrig äta p-piller och undviker tom att ta värktabletter på grund av detta.

#19 Det är KBT jag ska få börja snart :) Vet dock inte när, läkaren jag var hos i veckan hade pratat med psykologen och denna skulle skicka en kallelse till mig inom kort :) Jag hoppas att det funkar utan mediciner, annars får jag väl proppa i mig något ändå… P-piller har jag ätit, under tiden jag var i ett förhållande slutade dock så fort det tog slut. VÄrktabletter stoppar jag inte i mig om det inte är absolut nödvändigt. Så tabletter är egentligen inget för mig heller ^^ Om du orkar kanske du har lust att berätta lite om hur din KBT ser ut? Så man vet lite vad man har att vänta sig ^^

Jag vill inte heller ha mediciner. Jag vägrade så länge det gick. Dock var min första kontakt med psykiatrin slutenvården och jag tvångsvårdades så jag blev så illa tvungen att prova mediciner. Efter tre olika sorter utan någon som helst effekt lyckades jag få sluta och för mig känns det jättebra. Jag orkar inte prova fler sorter med konstiga biverkningar just nu. Däremot är det nog egentligen dumt att vara så negativ som ajg är, det KAN ju faktiskt hjälpa… men jag vet inte, jag gillar dom bara inte.

Jag önskar alla er som inte vill medicineras i första hand stort lycka till. Det kan komma att krävas stor styrka och tilltro till sig själv för att orka stå emot och stå för vad man vill när läkarna tjatar och gnatar.

#21 Kan mycket väl tänka mig att man verkligen måste stå på sig för att slippa mediciner. Trots att jag än så länge inte har någon kontakt med psykiatrin har jag fått höra från kuratorn att jo men du behöver nog det och läkaren jag var hos i förra veckan har redan hunnit ta upp det trots att jag bara vart där en gång. Han sa iaf att vi borde testa bara terapin först, så super på om mediciner var han ju inte än iaf. Men vad man läst om verkar ju de flesta läkare och så avguda mediciner… Dumt är väl att jag är dålig på att orka, brukar ge med mig efter tillräckligt mycket tjat för att bli av med det. Orkar inte lyssna efter ett tag.

Nu har jag fått första tiden till psykologen, fick tid på måndag. Jag tycker det är jätteläskigt! Vet inte vad jag ska säga när jag kommer dit eller någonting. Usch, är verkligen jättenervös!

Hej igen

om du kan så säg att du år nervös och så till psykologen om du får svårt att prata och berätta så be om att han hon ska ställa frågor det kan under lätta

hoppas det går bra och lycka till

Får försöka säga det, om jag vågar vill säga :P

Tack :)

Lycka till hos psykologen Yeay! De har ju faktiskt utbildning på människor, så det ska nog gå bra!

Är jättenervös nu, bara en timme kvar tills jag ska vara där! :P Jo, dom har ju det så får väl hoppas att allt går bra ^^ Hu, svinnervös!

Skickar en kram till dej!!

*kramar tillbaka* :)

Har varit där nu, shit vad nervös jag var! Men lyckades iaf få ur mig i början på samtalet att jag var nervös, så han frågade och jag svarade. Så det gick nog ganska bra. Ska tillbaka dit redan på fredag. Men att det är så fruktansvärt svårt att förklara vad man känner i vissa situationer har jag aldrig tänkt på innan, han frågade en massa om hur jag kände i olika situationer.

Jag vet, och så sitter man bara och säger emot sej själv hela tiden… Eller jag gör det iaf! Men det är ju i paradoxerna man hittar den djupare sanningen?

Säga emot mig själv tror jag inte jag gjorde iaf, får väl hoppas på det iaf! :P

Jag fungerar som du, tur är nog bara att jag tänker på självmord och gör inget för att se till att det händer. Skulle nog aldrig ta mitt liv.

Jag känner precis som du, men jag försöker backa, göra något som gör att jag inte får ingest. Skriva brukar gå bra för min del när jag är hemma. Ibland är jag ritkigt instabil då brukar jag låsa in mig själv i lägenheten för att inte göra något dumt.

Måste erkänna att jag försökt dränka mig när jag var 16 år för att jag inte klarade av min ångest.

På något vis är det så skönt att höra att man inte är ensam i hur man känner, mår och reagerar på olika saker. Samtidigt är det ju synd att någon har det lika jobbigt… Men det får en iallafall att inse (iallafall stundvis) att man kanske inte är så knäpp och annorlunda som man ibland lyckas inbilla sig själv.