Vet inte hur dina ärr ser ut, men tittar man noga på framförallt min vänsterarm så ser man alla ärr.

Jag har på något sätt förlikat mig med att det är en del av mig. Förut var det alltid långärmat som gällde, och då kokade jag nästan bort, för jag vill vara svalt klädd. Sen provade jag, visst, jag kanske får några blickar då och då, men inget jag bryr mig om längre.

Jag vet inte hur jag kom till det stadiet egentligen, så jag har inga bra råd att ge.

På något sätt har jag accepterat att ärren är en del av mig. Jag har ärr på insidan, och ärr på utsidan. (och acceptera behöver inte betyda att jag tycker det är bra, bara att jag accepterar att de finns där, och det finns inte så mycket att göra åt det)

Har du många ärr överallt? Så att ett stort plåster inte hjälper? Eller något annat som gör att det skyler lite över de ärr du tycker syns mest?

Min kompis har många ärr längs armarna (både skär, stygn och bränn). Hon går i linnen och kortärmat året runt, (svettningar av medicin). Men hon verkar inte bry sig så mycket. Kanske kan bero på att hon är en mycket social och öppen människa? (min motsats) Jag såg det första gången jag träffade henne. Jag tänkte mycket men frågade henne inget förrän hon berättade själv. Vår andra kompis hade inget sett trots att vi umgåtts flitigt i 2 år. Så hon blev riktigt förvånad när vi pratade om det och ville se för att tro henne. 

Så alla kommer inte att märka och bry dig inte om vad andra tänker. Och dom som frågar svarar du med vad som ploppar upp i huvudet just då.

Jag tycker du ska göra som du känner för. Är det varmt och skönt ute  så ha på något kort. Ta med något långärmat i väskan eller tvärtom som en liten trygghet i fall det inte skulle gå.

Jag har börjat skära mig på låren istället, för att de går att dölja, räcker med en kjol liksom. Bortsett när man ska bada.. Men då bryr jag mig faktiskt inte. Är de bara främlingar runt om mig, så låt dem få glo då, känner jag. Men är de släktingar & familj, som faktiskt inte känner till mitt självskadebeteende så undviker jag situationer där de kan se ärren. Som en dag på stranden tex.
Men så har jag även några ärr på ena armen, vilket jag bortförklarat med kaninerna & råttorna. Vilket dem gått på, så därför kan jag gå i kortärmat runt dem.
Men som sagt, jag resonerar som så.. Är de främlingar som glor så låt dem glo.

Ja jag har blandat måste jag väl säga. Men framför allt vänster arm är full… Så då skulle jag behöva ha plåster över hela armen. Visst kan man sätta plåster över dom större som syns men det skulle nog bara dra åt sig mer blickar…

Angående att skära sig på ställen där inte syns inte, har jag med gjort så det är inga problem. Men ja det finns lite överallt.

#3 och #4. Ursäkta att jag frågar, det kanske blir alldeles för personligt, men varför skär ni er?

#4. Hade en person i en av mina behandlingsgrupper och hade väldigt många ärr på armarna. Trots att de var väldigt framträdande (väldigt väldigt) så valde hon ändå att ha kortärmat på sig. Vet inte vad som gör att vissa gör allt för att dölja, medan andra inte bryr sig knappt.

Det där tycker jag r en så bra fråga. Jag vet inte svaret på det. I början brydde jag inte mig att folk såg men efter några månader så blev det annorlunda och jag vågade inte alls visa det och dr är jag kvar X antal år senare. Fast jag har slutat. Blev för djupt en kväll och jag fick åka in akut till sjukhuset och sy… hade det varit på fel ställe skulle jag vara död sa de så då fick jag mig en tankeställare. Det är fult på kroppen men jag är glad över att det sistnämda hände så att jag kunde sluta.

Jätteskönt att du slutade, även om det blev på ett drastiskt sätt. Men ibland kanske de där tankeställarna behövs. Glad att det gick bra också, att du var på rätt plats så du kom in till sjukhuset fort.

Start gjort av dig!

Du ska se att tids nog kommer du på ett sätt att kunna gå i t-shirt/linne utan att skämmas för ärren. Tror det är väldigt individuellt vad man hittar på för lösning.

Ja. Men jag är väldigt rädd att börja igen. Känns som att det är nära ibland. Just tankestllare tror jag med behövs! Ja jag får väl ge det lite tid antar jag. Jag antar att jag vänjer mig vid tanken att de finns där snart men just tanke på att jag börjar igen skrämmer mig för då kommer jag inte kunna gå i t-shirt på flera år igen…

#5 Frågan är alltid fri ;-)
Och för min del är de en mycket bra fråga, som jag kanske inte kan svara på helt hundra.
Jag börja när jag va 19 år, och varför är en lång historia jag inte ska tråka ut er med här & nu,  men jag va helt besinningslös bortom mina sinnes fulla bruk, helt förtvivlad så det finns inte. Men gjorde de 2 el. 3 gånger och fick sen sluta för min pojkväns skull (idag min makes).
Idag, 22 år gammal så har jag börjat igen, för några månader sen. I sinnet längtar jag efter rakbladen i princip dagligen men har hittills bara tagit till dem 6 gånger.
Varför?
Olika anledningar.. De börja som desperassion för frågan vad jag egentligen håller på med, med mitt liv.  Och ibland är de helt enkelt en fixidé jag får för mig och "måste" utföra, som att såren ska va på ett speciellt ställe, va arrangerade på ett speciellt sätt.

Linne med en tunntröja över kanske? (en sådan där tunn så att den skulle vara helt genomskinlig om det inte vore för att det är massa färg/mönster på den, om någon fattar? ;P).

Jag började skära mig när jag var 16 efter jag blivit överfallen och gruppvåldtagen. I börjarn visste jag inte varför jag gjorde det. Började egentligen med ristande med nålar som sen blev rakhyvlar som sen blev rakblad. Jag försökte dölja det i början, hade på mig stödstrumpa på skolan och sa att jag vrickat handleden. Det fungerade så länge jag bara skar på handleden men de började klättra längre och längre upp och blev djupare och djupare. När jag blev sjukskriven från skolan och då min storasyster(som jag bodde hos) ändå visste vad det handlade om så slutade jag dölja det helt. Jag stod för det. Gick omkring i kortärmat med färska sår och ärr över hela armen. Började så småningom skära mig på låret när jag tyckte att det var för fullt på armen. Det dolde jag heller inte. jag accepterade den delen av mig själv helt enkelt. Jag var en tjej som råkat ut för någonting hemskt och fått psykiska men och jag, som många andra, skar mig.

Jag har aldrig upplevt några blickar, kanske just för att jag totalt skiter i om dom kollar. Fan ser jag någon som har skurit sig på samma sätt som jag så vill jag också kolla, trots att jag själv gör det. Så om det är någon som vill se så får dom göra det och vill dom fråga så får dom göra det och givetvis får dom ett ärligt svar. Människor vet att världen inte är rosenröd så jag tror att vi som blir tittade på gör det större än det egentligen är. Dom är nyfikna och tycker kanske att det är hemskt. Vad är det som säger att dom automatiskt tänker: "Men gud vilken djävla idiot som skär sig, hon borde skämmas. Måste ju ara störd i huvudet eller någonting"?

Visst finns det dom som tänker så, särskilt äldre kan jag tro, dom som inte förstår. men de flesta vill nog bara se. Och som någon sa tidigare, det är inte säkert att alla ser.

Jag slutade skära mig när jag fick min son 2006! Nu lever jag för någon annan och kan inte sätta mitt liv på spel sådär som jag gjorde då. Har sytt ett par gånger då det blivit för djupt. Borde säkert ha sytt fler gånger än jag gjorde. Jag brukade tycka om att ligga på sängen med armen hängandes ner mot golvet så jag fick se det droppa, oj vad illa det hade kunnatgå om jag hade otur. Har därför haft allvarlig järnbrist då jag samtidigt haft bulimi i alla tider och inte fått i mig allt jag behövt.

Skäms inte för dina ärr! Var stolt för att du står upp ändå idag. var stolt över att du skär dig istället för att ta livet av dig eller göra illa andra!

Jag älskar mina ärr! Jag är stolt över dom! Jag är en stolt överlevare med mina ärr som en påminnelse om det jobbiga jag har varit med om och är med om idag! Dom är en del av mig och kommer alltid vara!

När jag träffar någon ny människa så håller jag koll på om dom tittar mycket eller inte och gör dom det så brukar jag förklara att jag hade ett självskadebeteende och erbjuder dom att titta närmare och fråga om dom vill, för det är inte lätt när man vill kolla och vill fråga men inte törs.

Det är samma sak som när man ser någon utan en arm t.ex. Min 3-åriga son såg en man som förlorat underarmen och då frågade han mig varför han såg ut så och jag sa att jag inte visste. Jag tog honom i handen och gick fram till den där mannen och sa att min son sett att han var utan arm och var nyfiken. Mannen log mot oss och förklarade och så visade han min son hur det såg ut och han fick känna. Jättebra tycker jag! Sen behövde han inte fundera mer. Man måste visa bara att man är människa trots att man är "annorlunda".

Oj jisses vad långt det här blev, tror det blev en blandning av svar på frågan och att jag fick prata av mig.  Ursäkta om jag invaderade tråden med fel info, hoppas jag inte har lämnat ämnet. Men det var skönt att få häva ur sig en del! Tack för den öppningen! =)

Som sagt! Var stolt!!! Kram

Häv på bara Pernilla, det är därför vi finns =) Glad att du kunde öppna dig om det, och jag är ännu gladare att du tagit dig ur det!

#11 Riktigt häftigt att du kunde stå för det så där. Skulle med vilja kunna det. Tränign ger färdighet;) Tänk vad alla ska tycka jag är lustig… Jag hade inga problem det i början men jag blev tillsagd att dölja det eftersom att det kunde smitta. Blev lite stött men ville inte orska något så ja, började gå emd tröja istället.

Förstår det helt och fullt ut, men jag tror mer att det beror på folks feghet, att det blir obekvämt för dom om någon står på sig och går runt med sår på armarna. Inte kan man rå för som ni skriver, vad man gått igenom!

Jag gör olika beroende på situation och humör. Tillsammans med släkt som inte vet något döljer jag. På sommaren i tunna skjortor. För mina handbollsknattar jag tränar skulle jag aldrig aldrig någonsin drömma om att ens låta det skymta fram. Där går jag i långärmat oavsett värme, jag är en förebild för dom och vill inte att dom ska se mig på det viset, det är helt enkelt inte schysst mot dom och dom skulle inte kunna förstå en förklaring tillräckligt bra och om någon av dom skulle börja skada sig skulle jag aldrig kunna förlåta mig.

I situationer där "smittorisken" är extra hög brukar jag dölja oftast. Tillexempel om jag ska på samtal och sitta i väntrummet på öppenpsyk där jag vet att många mår dåligt. Även när jag var iväg till adhdcenter valde jag att svettas framför att visa eftersom smittorisken är ökad där.

Ska jag hem till någon med barn eller småsyskon frågar jag helt enkelt hur dom vill ha det, i någon annans hus får jag respektera vad dom vill känner jag framförallt när barn är inblandade.

Däremot går jag i t-shirt och linne till vardags när jag går och handlar, är och badar, är på stan eller besöker kompisar. När jag umgås med vuxna människor. Jag får en del blickar men orkar oftast inte bry mig. Det är min sjukdom som fått mig att se ut så här och jag orkar inte svettas ihjäl för att dölja det i alla situationer. Det är trots allt en del av mig även om det är spår av en sjukdom. Det handlar inte om ett fåtal ärr, större delen av min vänsterarm är sönderskuren.