jag känner mig så dum...
Skulle till vårdcentralen igår med mamma för att prata om mina ryggbesvär. när jag insåg vilken läkare det var vi skulle träffa blev allt genast jobbigt. han har alltid varit skeptisk mot min smärta och är den där översittartypen som fäller lite spydiga kommentarer. han tror verkligen att jag har suttit och hittat på min ryggsmärta under dessa fyra åren. men hur kommer det sig då att jag börjar gråta av smärta när jag rider och när jag städar kaninburarna? att hålla på med hästar och kaniner är mitt största intresse och jag skulle aldrig kunna dra mig ur från det om det inte var för smärtan…..men eftersom inte röntgen visar något mer än att min ryggskada är oförändrad men inte borde kännas så hittar jag tydligen på allt.
jag hatade verkligen att sitta där i det rummet med honom och min mamma och bli utfrågad om allt möjligt, fick ångest bara av det och jag kände hur nära jag var på att börja gråta och gå därifrån hela tiden. när han sedan fick nys om att jag ska träffa en psikiatriker snart och ta itu med ångest så ville han att jag skulle göra ett blodprov och kolla alla värden. visst, det vet jag att man måste och det hade ju varit bra, jag är själv väldigt nyfiken, men så är det den där fobin….
har alltid tyckt att sprutor har varit jobbiga och jag fick alltid panik när jag var mindre och skulle ta stelkrampsprutan osv. kommer ihåg att jag satt och skrek av rädsla och att mamma fick hålla fast mig för att sköterskan skulle kunna ge mig sprutan….just rädslan för sprutor i armen har börjat gå bort, i alla fall så länge det gäller vänster överarm där jag inte känner så mycket. men så fort det blir tal om blodprov, stick i fingret….usch, jag blir verkligen livrädd. blod är inga problem alls att se men just när det gäller ett stick i fingret så hatar jag det just för själva sticket och att jag vet att det kommer komma. stressar upp mig som tusan då. det som flyger runt i huvudet på mig då är inte att det kommer att göra speciellt ont men att nålen ska innanför huden…
men jag tyckte väl att det skulle gå ok om man tar ett litet stick i fingret, det hade jag överlevt…..vad jag inte visste då var att blodprovet tydligen var menat att tas i armvecket (eller vad det heter). när jag fick reda på det var det som om hela världen stannade. tårarna började genast rinna och jag satt bara och skakade hela tiden och kände mig både illamående och yr.
det var då som min fobi för ådror började visa sig alltmer tydligt. under hela livet har jag varit riktigt äcklad av ådror. kan inte kolla på vissa människors händer om ådrorna syns mycket och jag klarar inte av att kolla eller känna på mina egna eller andras handleder (undersidan). att kolla pulsen skulle aldrig falla mig in.
att jag visste att de skulle sticka den där nålen i en ådra gjorde mig riktigtriktigt yr och illamående, blev väldigt äcklad. i skrivande stund knyter det sig i hela magen.
de spände ett band runt min arm för att se om det fanns någon bra ådra och sköterskans ord "jag ser en jättefin ådra här och det kommer inte kännas så mycket när vi sticker" bara ekade i mitt huvud. allt snurrade och där satt jag (eller låg ner rättare sagt) och skakade och spände mig, tårarna bara sprutade och jag var livrädd.
att läkaren då spydigt slänger ifrån sig "ja Emelie, det kan väl inte vara lätt att bli sedd och behandlad som en vuxen när man bara är 17 år. eller vad tycker du? att småbarn tycker att det är läskigt med sprutor kan vi acceptera men inte när man är så gammal"
jag visste inte vad jag skulle svara honom. ville bara skrika åt honom att dra åt helvete, man kan väl vara livrädd även om man snart är 17!?
mamma försökte avleda mina tankar medan jag låg ner på den där sängen genom att visa mig en artikel i nån hundtidning och epilepsi hos hundar. jo men tack, det gjorde ju inte saken bättre eftersom min hund har epilepsi och jag ständigt går och oroar mig för honom…
så där låg jag, livrädd, svettades som en gris om händerna och ville inte räta ut min arm. blev utstirrad av två sköterskor, den idiotiska läkaren och min mamma. jag ville bara därifrån, kände mig inte alls trygg.
allt belv bara värre och tillslut gick det så långt att jag fick lov att gå därifrån. fick med mig nån bedövningssalva som jag skulle smörja in på armen och komma tillbaks nästa dag (dvs idag, men jag slapp som tur var).
under hela tiden på vårdcentralen kände jag mig så dum samtidigt som jag var livrädd och inte kunde kontrollera mig själv. jag borde ju liksom klara av sånt som till och med småbarn kan gå igenom utan att bry sig….men det går helt enkelt inte.
smärtan bryr jag mig inte så mycket om, kan pierca mig utan problem (antagligen för att jag själv vill och tycker att det är snyggt med smycket man får efter sticket, där finns liksom en morot…)och jag får ständigt rivsår av mina djur som jag knappt känner. men den där nålen…..och att den ska in i nån ådra….fyfan säger jag bara. och just att det var på den vårdcentralen med just den läkaren kändes bara jobbigt.
jag vet att jag måste ta ett blodprov och får väl göra det när jag är hos psykiatrikern. men hur kan jag komma över min rädsla?. jag försöker att ta på ådrorna vid handleden med jag mår illa av att bara nudda…
hela natten har jag legat spänd med armarna "ihopfällda" så att inte armvecket blottas. att räta ut min vänsterarm (som de skulle sticka i) gör mig direkt illamående….
usch, jag vet inte vad jag ska göra. det kommer ju säkert komma fler såna här nål-måsten under livet och det funkar ju inte att vara totalt livrädd då…
Känn dig inte dum. Du har en fobi, en rätt rejäl sådan med av vad jag skulle vilja säga, och det är inte lätt för andra att förstå det. Jag är riktigt rädd för sprutor, men inte i närheten av det du är, och jag har riktigt svårt med blodprov och liknande. Tycker du har blivit ruskigt dåligt bemött!
Vet inte vad mer jag ska skriva, tror värmen gett mig hjärnröta, men men.
Paulina
Håller med aviendha. du har ingenting att känna dig dum för. en fobi är en fobi och det SKA bemötas med medmänsklighet men det är alltför sällan det blir så. själv är jag egentligen inte rädd för sprutor men för just blodprov för att jag är väldigt svårstucken sist stack de mig 11 ggr innan det blev rätt, 2 sköterskor och 1 läkare. hade jag varit din mamma hade jag sparkat ut läkaren därifrån.
*styrkekram*
du ska inte alls kanna dig dum! Du gick ju dit, du vagade ju sta upp emot dem! Var glad for det istallet, och nasta gang sa far du forsoka gora avslappningsovningar eller nagot. Eller be om en annan lakare!
// Amanda
tack för svaren <3
jag trodde inte själv att denna fobin skulle bli så här jobbig…
men folk verkar inte ta mig på allvar och säger bara att "ja men man måste ta blodprov och sprutor, det är bara att bita ihop och så är det klart efter nån minut"….men för mig så är det inte så lätt att bara bita ihop och stå ut - hur mycket jag än vill klara det så finns rädslan där. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna komma över den för visst är det som andra säger, det är ju faktiskt ett måste att ta blodprov, jag kommer aldrig undan…
jag ska träffa en psykiatriker för första gången (äntligen har jag vågat ta tag i mitt liv och min ångest) på onsdag och jag har själv valt ut att jag vill träffa just honom. så där kommer jag nog känna mig lite tryggare, måste ju förmodligen ta blodprovet där men det blir nog kanske lite lättare än på den där jobbiga vårdcentralen….så vi får väl se hur bra det går då, jag hoppas att jag klarar av det då, jag vill ju så gärna se resultatet av blodprovet själv, bara inte genomföra det hehe
#2 fy tusan, 11 gånger??
det hade jag nog aldrig klarat av, hade varit stendöd vid det laget…
Emelie, du har absolut inte gjort något fel, det är läkaren som varit helt oetisk!
Jag har själv råkat ut för liknande behandling, dels från läkare men även tandläkare - jag blev så paff över deras kommentarer att jag inte fick fram ett ord. Sedan valde jag att sluta gå hos dom, och har haft turen att få gå till proffsiga och schyssa läkare under senare tid.
Blir bara så jäkla arg när man läser om läkare som behandlar sina patienter med von oben-attityd, vi betalar för fasen deras löner med våra skattepengar för att de ska kunna ge proffsig vård!
Jättebra att du tar tag i din ångest, det finns hjälp att få, det är inte meningen att man ska må dåligt. Lycka till och var snäll mot dig själv!
Jag är 40 år (har inte riktigt vant mig än 
) och har sprutfobi!
Det är det första jag talar om när det ska till att tas blodprover eller dylikt. Får då en tub med Emblasalva att stryka på, väntar en timme och sedan tas provet. Har haft otur med okänsliga sköterskor och läkare. Blev fasthållen som barn och tonåring och dom upplevelserna sitter i.
Det dom gjorde med dig är fel!! Det är inte du som har gjort något fel. Dom borde ha lyssnat mer på dig!
Hillbiörns illrar finns på Facebook.
#4 jag har en "jättefin ådra" i vänsterarmen och knappt några synliga i högerarmen så därför ska dom ju envist sticka i vänsterarmen MEN där får dom bara ut ett halvt rör ungefär sen är det stopp men inte byter de arm för det utan "vi försöker en gång till" vid det laget har jag redan sagt till dem 10ggr att ta högerarmen. det värsta är att jag hela tiden känner det kalla stålet av nålen inne i armen det känns inte på utsidan utan under skinnet, hua… hade en sköterska som var för upptagen med att säga att jag skulle sluta röka istället för att försöka koncentrera sig på detta stickande.
tack för era svar <3 känns skönt att kunna skriva av sig här.
nu har jag varit hos min psykiatriker 2 gånger och ska dit nån gång i veckan nu innan han går på semester. jag trivs verkligen med honom, precis lika trevlig och förstående som jag hade förväntat mig. just nu håller vi på att utreda om jag har nån "psykisk sjukdom" och så…..han är fast besluten att göra en ordentlig utredning då han menar på att bra hjälp finns att få. känns fantastiskt att höra att nån faktiskt vill hjälpa mig. jag har inte berättat om min fobi än men den lär väl komma upp om det blir tal om blodprov (vilket det inte har blivit än).
så trots att jag mår sämre än någonsin så börjar jag se en liiiitenliiiten glimt av ljus långt borta och jag vill så gärna nå dit men är fortfarande osäker på om jag orkar gå hela vägen. men den här psykiatrikern hjälper en hel del känner jag, för nu har jag ju liksom äntligen tagit första steget mot att få må bra igen, även om jag inte kommer ihåg riktigt hur det känns att må bra då jag har mått dåligt i ca 5 år nu…
känns också riktigt härligt att kunna skriva av sig så här och få ta del av andras bekymmer och tips och råd. ni anar inte hur mycket ångestsjukdomar.ifokus och psykologi.ifokus har hjälpt mig.
tack så mycket alla härliga människor som faktiskt bryr er och ens orkar läsa igenom det jag skriver. på nåt sätt känns det som en lättnad att inte vara ensam med att må dåligt…
jag hoppas att jag klarar mig ur detta, nu känns det iaf för en gångs skull att det finns hjälp och folk där ute som vill hjälpa till.
tack =')
Hinner inte läsa tråden så noga nu, måste rusa till jobbet, men jag ville bara säga att jag är då strax 21 och har sån kraftig fobi att jag svimmar för både blod och stick. Den där läkaren du hade verkar inte riktig på en fläck, kräv en ny, det är din rättighet!
När mina fobier var som värst gick jag inte ens till sjukhus pga att det fanns lab där, idag har jag fått bra hjälp och klarar att lämna prover.
Du ska inte alls känna dig dum, jag är likadan vil blodprover och så vidare. Det är det värsta som finns. Jag är 16år och tårarna sprutar lika mycket varje gång. Jag har precis vant mig vid stick i vänster överarm med, där man får stelkramp och annat vaccin! Stick i fingret gör mig kallsvettig och skulle någon hålla mig i andra handen skulle den inte få ett grepp och smink skulle bara vara värdelöst att ha på sig, ännu värre vid armvecket usch!
Angående din rygg. Jag har med ryggskada och min rygg har kraschat 3gånger på 2år, och jag har med varit på röntgen! Nu senast på MR röntgen så hittade dom en disk som låg precis som när man har diskbråck, den välvde ut sig och låg alltså inte på plats.
Mitt råd till dig, är att gå till en massör. Min hittade lite fel, men som hon kunde massera bort så. Sedan ska du gå till närmeste sjukgymnastik (rehabilitering). Dom kan känna om du är överrörlig, vad du har för muskulatur, vad som behövs stärkas.
Själv hade jag tydligen ostabil ryggrad och en jättesvank. Kan med glädje att jag inte haft ont i ryggen på 3-4 veckor och jag ahr gått där i 4månader nu och tränat. Jag hade konstant ryggvärk, rejäla värkar. Men den träningen dom har gett mig är suverän. Först är det jobbigt, men dom anpassar det efter ens förmåga och man känner sig starkare redan efter 1månad.
Pröva det och ta hand om dig!
Starta ny diskussion