Jag tycker definitivt att du borde söka dig till psykiatrin, utifrån hur du beskiver din situation.

Men det finns så mycket hjälp att få utan att bli inlagd. Tro mig, det är inte roligt att bli inlagd. Vad jag vet så måste man vara en fara antingen för sig själv eller för andra på något sätt innan man blir inlagd.

Du blir instängd där, tänk på det. Jag har varit inlagd och vill aldrig bli inlagd igen. Jovisst fick jag en paus men att vara ifrån min son och inte ha möjlighet att välja att gå utanför portarna var jättehemskt och skapade ångest i sig. Du kommer sitta där med en massa galningar omkring dig. Det är inget roligt ställe.

Försök komma dig till en kurator, psykolog eller terapeut eller något åt det hållet. Få igång en samtalskontakt till att starta med så kan ni lösa det tillsammans.

Jag hoppas att det löser sig för dig.

Kram

Jag fick hjälp förra sommaren, var hos bup på "intervju" eller hur man ska kalla det, dom skulle väl se om jag verkligen behövde hjälp eller inte. Då ville jag inte ha nån hjälp så jag var väl inte så ärlig som jag borde varit mot dom jag pratade med men tyckte samtidigt att jag visade dom att jag ljög. I vilket fall så fick jag fortsätta gå dit men jag kände aldrig att nån tog mig på allvar så jag kände ändå inte att det var nån mening att sitta och peka på färgglada siffror om hur jobbig den och den situationen var. Sket i att gå dit efter 3:e besöket.

Har säkert fått helt fel bild av hur det ska gå till antar jag, men står det i mina papper att jag legat inne en kort period så kanske nån tar mig på allvar. Usch, känner mig hemsk för att ens tänka tanken just nu, men under en "ångestattack" känns det inte långt borta alls att ringa och be nån komma och hämta mig och låsa in mig.

Jag vågar inte be om hjälp eftersom jag intalat mig att jag kan klara mig ur detta själv bara för att jag gjorde det i vintras. Vill inte visa mig "sårbar". Fan att det måste gå fram och tillbaka hela tiden, kan aldrig hålla en åsikt i mer än några timmar känns det som. >__<

tack för svaret, kram

Jag kan själv säga att BUP är skit. Av egen erfarenhet så kan jag tycka att dom gjorde ett dåligt jobb med mig i alla fall. Dom bryr sig för lite om personen i sig och måendet. För dom handlar det mer om "analyser av barn" än något annat. Nä jag hittade min hjälp hos en psykolog på en ungdomsmottagning. Där gick jag i flera år och det har hjälpt jättemycket! Prov en kurator på en vårdcentral kanske. Men var öppen också. Dom måste få en chans att göra sitt jobb och ingen kan hjälpa någon som inte pratar tillräckligt. Öppna dig… dom har tystnadsplikt så det kan inte bli värre än att du tyckte det var jobbigt att prata så personligt och personkemin inte fungerar för er.

Håller med Pernillaa att det sista stället att vilja vara på är att vara inlagd. Jag var inlagd en vecka 2007 och det var det sista jag vill bli igen. Där är fullt med galningar som alla mår dåligt. Det är inte så att man blir inlagd själv på ett rum. Utan du har ett öppet rum, och äter med alla andra som har olika diagnoser. Jag var rädd för flera där.

Försök att hitta en bra kurator i stället och besök dem tex 1 gg/ veckan till en början. Min erfarenhet är att det går bäst att prata med en kurator. Tänk om du hade en vän som mådde dåligt. Vad skulle du vilja att hon gjorde då? Fick hjälp, eller hur! Kontakta vårdcentralen eller allmän psykiatrin där du bor och berätta så mycket som möjligt.

Kram / Ambrosia

Som de andra sagt så är inläggning långt ifrån roligt. Ingen "semester".

När du mår så dåligt som du gör, skulle jag istället föreslå att du försöker få kontakt med en kurator eller psykolog. Om du inte gillar BUP så kanske ungdomsmottagningen kan hjälpa dig? Där finns ofta en kurator som är van att arbeta med ungdomar som inte mår bra, eller kanske har problem hemma.

Okej, tack för alla svar! ser ut som det blir ungdomsmottagningen såfort jag vågar ta upp det med lilla mor.

Måste du ta upp det med din mor?

exakt, hon behöver inte få veta något. Jag gick i samtal i flera år utan att dom visste något trots att jag var under 18.

Jo, jag vill nog prata med henne om det för jag vet att jag inte kan ensam iaf. Vi har ingen krångelrelation eller så igentligen, jag har bara väldigt svårt för att prata om sånt här.

ja okej. Jag vet hur du menar. Jag pratade med min mamma senare och det var skönt att dom visste så man slapp ljuga varje gång man var iväg.

Lycka till:)

!

#9. Det låter jättebra, hoppas du får tillfälle att prata med henne snart. Det är ibland väldigt skönt att ha med sig någon, åtminstone i början.

#12 önskar jag kunde ta det såfort jag kan jag med, men det går emot. Haha, jag vet inte vad det är som är fel på mig riktigt men jag tycker bara att jag behöver hjälp under ångest, vilket jag "bara" har på nätterna och ja, då sover ju mor.. så gah. Äh, får vänta tills det kommer av sig självt eller att hon tar upp det.

äre vanligt att man tänker så för övrigt? Att "nej men jag mår ju finfint, behöver ingen!" under dagarna och blir helt förstörd under nätterna? Eller ja, "vanligt".. men ja… nej nu vart det jobbigt.

Jag har så. Men för mig är det inte uppdelat dag och natt. För mig handlar det om ifall jag är ensam eller inte. Jag tror att det är väldigt vanligt. På nätterna stannar allt upp och man kan känna sig ensam. Allt kommer ikapp då. Jag själv har katastroftänkande på kvällarna. Ligger och blundar och försöker sova och tänker på hur roligt det ska bli att få ha min son nästa dag och ser oss på en strand tillsammans lyckliga och rätt vad det är så ser jag honom uppe på vägen och ser honom bli överkörd av en långtradare och i slowmotion ser jag hans huvus spräckas och benen går av m.m. Kan ligga så i flera timmar innan jag "vaknar upp" med axlarna under öronen och kudden blöt. Sovtid är det nog vanligast att man har problem.

Men får du någon sömn då? För utan sömn orkar man ingenting och allt blir bara värre. Det kan nog vara väldigt viktigt att du tvingar dig själv att prata med din mamma om det här ändå. För bara det faktum att du vet att din mamma inte vet någonting, gör nog säkert att du känner dig mer ensam på nätterna och så försöker du hålla inne på det för att inte väcka andra och då kan det också förstärka. För din egen skull, för att du ska kunna slappna av i ditt dåliga mående om man säger så, så borde du försöka prata med din mamma ändå. Det finns inget värre än att gå och må dåligt själv och låtsas må bra.

#13 bestäm dig bara:) Jag fick ett infall att nu jäklar ska jag säga det. Visst gud vad det tog emot när jag gick ned men det kändes bra efteråt trots allt:)

#14 åh, låter ju förjävligt på ren svenska :(

Sover gör jag, men nu på sommaren blir det kanske lite fel tider och det håller jag på att jobba med. Har inga vidare problem med att somna längre iaf och det är himla skönt.

Men berätta bara sådär, får hjärtklappning bara av tanken. o.O

mamma vet iof vad det handlar om då hon går på antidepp och grejer själv. Äh, får se hur det blir. Hon tar säkert upp det snart igen, får försöka säga något då. Nu känns det sådär att "vad sjutton håller jag på med, jag mår ju bra…!" Helt sjukt.

#15 glad för din skull! :)