Många gånger (iaf min upplevelse) så tar de rätt allvarligt på självskador, iaf om man är ung. Det är helt upp till dig om du vill berätta det eller inte. Kanske kan det hjälpa dem att förstå din problematik bättre om de vet, och vet varför och vilka känslor du får ev det? Jag är inte psykologiskt utbildad så jag gissar bara.

Jag funderade också på om det inte kanske kunde hjälpa dem att förstå då det ju faktiskt är en del av mina problem. Att jag skadar mig själv är ju inget jag önskar fortsätta med. Kämpar emot allt jag har just nu, har mått så j-a dåligt idag så jag vet knappt vad jag ska ta mig till. Rakbladen ligger inte långt bort… Usch, jag kan knappt andas har kämpat med det hela dagen nu. Blir tamejtusan galen på det snart! Ne, detta hörde inte hit. Vet bara inte vad jag ska göra…

Det finns så många olika anledningar till att folk skadar sig, och för att du ska kunna få hjälp att sluta, vilket du vill, så kan det vara bra att de vet om det. Bara att de vet gör ju att ni senare kan prata om det och käns det jobbigt så kan du ju alltid säga som det är; för jobbigt att prata om, kanske senare. De kan kanske hjälpa dig att finna en väg ut ur det, en metod som gör att du kan hantera allt utan att behöva skada dig själv.

Tycker det är superbra att du klarat att kämpa idag! Även om det är tungt och skitsvårt rent ut sagt så är varje sekund som går en seger! Även om du faller dit nu eller sen, så har du fortfarande övervunnit hinder. Glöm inte det.

Att skjuta upp det en minut, för att sedan göra det till två minuter osv kan vara ett sätt att bryta ett beteende med. Till slut står man där och inser att man inte behöver skjuta upp det, för man klarar att hålla sig borta från det helt. Det beror ju självklar på vilka problem man har osv, men som sagt; du har gjort ett riktigt bra jobb hittls!

Skickade iväg ett mejl till läkaren nyss och förklarade hur det var med skärandet. Vilket gör mig fruktansvärt nervös. Det är ändå en människa jag kommer träffa igen och jag berättade precis att jag skar mig… Men jag tror det kan vara bra, så jag skrev och skickade så fort jag kunde innan jag tappade modet.

Det kanske är bra att jag orkat kämpa idag, men nu är jag bara helt slut… Sedan beror det nog också till viss del på att jag inte haft någon större möjlighet heller, människor runt mig hela tiden. Är väl både positivt och negativt. Vill ju inte skära, vet hur fult det blir. Mina ben ser hemska ut efter alla gånger jag faller för ångesten. Men samtidigt hade det vart så OTROLIGT underbart att bara få lätte på trycket lite. Usch. Idag är en riktigt hemsk dag. Bortsett från 100 ton ångest så var det också sista dagen på praktiken på hunddagiset. Kändes riktigt tråkigt att åka därifrån.

Att berätta om det kan bli både positivt och negativt. Positivt i den meningen att man kan få hjälp med det, att man kan ta upp det när man vill eftersom dom vet om att problemet finns. Negativt kan vara att det blir som jag hade det en period, allt dom pratade om var att jag skadade mig och hur vi skulle få det att minska. Jag försökte gång på gång få fram att om vi tar tag i grundproblemt och jag mår bättre kommer jaginte skära mig, jag gör det för att jag mår dåligt helt enkelt men det gick tydligen inte fram. Men, dom flesta är nog intelligentare än min dåvarande samtalskontakt å jag tror att det är en chansning värd att ta.

Vad jobbigt att de bara fokuserade på själva skärandet och inte på grundproblemet. Det tycker man ju borde vara en självklarhet när det är grundproblemet som orsakar skärandet. Hoppas att det går bättre för min del, annars får jag väl se till att byta till någon annan att prata med som tänker lite bättre.

Jag tycker absolut du ska berätta och att det är bra att du skrev ett mail om du själv inte vågade ta det eye to eye.

jag höll inne med mitt i flera år - därför fick jag hjälp sent . hade kunnat sluta riktigt illa. Men sen tog det två år av tjat innan jag fick åka på behandlingshem.

Nu är jag skade fri sen nästan 1½ år - jag vill inte räkna för då sätter det griller i huvudet på mig.

Jag har gått i DBT - det är en kanon behandlingsform , i alla fall för mig.

hjälpt mig ur självskade banan - ändrat tankesätt.

Självklart ska man fokusera både på grunden till dåligt mående samt uttrycken de tar.

De går ju hand i hand.

det handlar om att hitta andra vägar att hantera ångesten än att tex. skära sig. jag hade fler än ett sätt jag gjorde mig illa på. När jag slutade skära mig, så var det tre andra saker jag hade kvar att ta itu med. nu har jag ett kvar, det är maten .

Men jag kämpar på där med.

Men det är inte lätt.

Vad som däremot är nödvändigt

det är att man bestämt sig !

Att man bestämt sig för och vill sluta !

Utan det kommer man ingenstans .

Det är en tuff väg att gå - och allt för ofta måste man vara frisk för att kunna vara sjuk . Man får tjata tjata tjata sig till den vård man har rätt till.

Min väg har varit LÅNG … herre gud, ett under att jag ens lever idag. det är hemskt att se tillbaka på hur jag levde bara för 2- 2½ år sedan …. usch … * ryser *

men jag kämpar på !!!!

#7 Jag hoppas och tror att beslutet att berätta var bra, men bara det faktum att jag berättat det ger mig ångest. Hur kommer han att reagera på det? Kanske han tycker jag är konstig som berättar det över mejl och inte när vi faktiskt sågs i tisdags? Kanske han bara tror att jag vill ha uppmärksamhet och därför skär mig? Ja, tankarna är många… Men som sagt, trots ångesten tror och hoppas jag att beslutet var bra.

Du verkar ha haft en lång väg och det är kul att höra om någon som lyckats. Själv vet jag faktiskt inte om jag kommer göra det, vet inte om motivationen är tillräckligt stark. Visst är tanken på att någon gång få må bra igen en riktigt bra morot så att säga. Men jag vet inte hur jag ska lyckas få upp mitt hopp igen. Mitt minne från när jag var liten är fruktansvärt dåligt, kommer endast ihåg svaga glimtar sedan jag var ca 14 år och då är jag ändå bara 18 idag. Att jag då mått dåligt sedan jag var 12 år gör ju att jag har väldigt svårt att komma ihåg hur det verkligen är att må bra. Då kommer tankar som; är det verkligen värt att kämpa så hårt för att komma dit? Hur vet jag egentligen det när jag inte minns hur det är att verkligen må bra…

Men ärren är verkligen jobbiga att bära. De syns inte spec ofta nu, min familj har aldrig fått syn på dem och de har ingen aning om det. Men nu börjar det bli sommar, det börjar bli dags att ta på sig shorts och kjolar. Hur förklarar jag att jag vill gå i långa byxor fastän jag svettas av värmen? Hur förklarar jag att jag inte vill bada i polen vi håller på att bygga fastän det är hur varmt som helst? Det kommer inte bli lätt…

Som det ser ut nu ska jag på samtal med en psykolog och börja med KBT. Men detta var ju iofs innan jag berättade om att jag skadar mig själv, vet inte om han tycker det är något annat som passar bättre efter att han fått veta detta. Jag hoppas iaf att jag klarar av att sluta skära mig snart, för det är inte vackert. Mina ben, jag vill knappt titta på dem. De ser hemska ut med alla ärr och de får mig bara att vilja göra nya. Jag kämpar varje dag för att inte skära, varje dag. Förut skar jag mig varje kväll, det var ungefär som att man borstar tänderna på kvällen, fast jag skar mig istället. Det är inte alls lika mycket nu, för jag kämpar emot, hela tiden. Hur ofta det händer vet jag inte, men det är fortfarande inte tillräckligt sällan. Det brukar vara så att om jag skär mig skär jag mig i några dagar i sträck, sedan kan det tillochmed gå några veckor emellan numera utan att jag skär mig. Men det händer alltid igen, jag lyckas aldrig hålla mig borta från det helt.

Nu är min koncentration så dålig så jag ska sluta skriva för tillfället då jag knappt kommer ihåg vad jag skrivit :S Usch vad de där nya koncentationssvårigheterna är jobbiga…