Nu vill jag bli frisk
Hejsan! Jag har sen 2006 haft ätstörningar, självskadebeteende och depprission. Vissa stunder älskar jag att ha det och andra hatar jag det men nu hatar jag det ännu mer för jag har märkt att det begränsar mitt liv enormt mycket nu när jag bli 14 i höst så nu vill jag bli frisk för gott. Sen i måndsgs har jag levt uteslutande på grönsaker och yrseln börjar komma. Jag ser när mina föräldrar äter godis och god mat men själv käkar jag bara grönsaker. Igår bakade jag jättegoda scones med morötter i som alla i familjen ( även min guldhamster) älskar och idag åt jag en och upptäckte att det var enormt gott så nu vill jag fortsätta äta. Det som jag är rädd för är mina vanföreställningar. Jag föreställer mig att jag har dubbelhaka, är för tung för älsklingsponnyn och är grovt överviktig. Hur ska jag få bort dessa tankar?
Jag har massor i sommar, kollo, Rigakryssning, ridläger och en vecka i skärgården och kollot är om en månad och tillsdess vill jag vara frisk.
Frisk är ingenting man blir med ett trollslag, det tar tid och massor av det, men du kan bli bättre, friskare. Att gå emot känslan, och ja, den felaktiga tanken, är något man måste träna på.
Ge inte upp.

Har man stridsork kan man klara att ta sig en bit ifrån problemen själv på någon månad, men den orken släpper tyvärr lika fort och då kan man behöva hjälp eftersom det är lättare att hamna ännu längre ner sen. Jag tror inte du kommer kunna må bra tills resan, men du kan ändå må bra Under resan, då sådant som gör en glad ger än mer hopp och ork.
Det du kan göra nu för att försöka vrida om ditt tankesätt om dig själv är att försöka motsäga det du själv tycker om dig. Om du någon gång tänker "fan, nu börjar magen snart hänga" fundera på om det värkligen är så, ifrågasätt dig själv och tänk "Vänta nu, är inte det här bara en sån där dum tanke nu igen?". Det fungerar bättre för mig än att stå 10 min om dagen och tvinga mig att säga til min spegelbild att den är vacker 
But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

Jag känner igen mej lite i de du skriver men jag har aldrig haft såna vanföreställningar.
Jag började skära mej när jag va 10 och slutade nästan när jag va 14, men det händer fortfarande kanske 1 gång i halvåret.
Nu vet jag ju inte vilket självskadebeteende du har men jag skar mej och jag ville alltid sluta men jag älskade det ändå, alltid och fortfarande.
Frisk är ju inget man blir fort, men jag läste på internet om vad man kunde göra. Eftersom att det är som ett beroende så måste man ju vänja sig av me de, så jag började med att inte skära mej så mkt som jag hade gjort tidigare och senare så bara kolla på de jag skadade mej med och sen la jag det ifrån mej, man får trappa ner liksom.
Jag är precis som du ( i det du beskriver) fast jag är fem år äldre, det har förstört hela mitt liv. Sista åren i skolan har blivit katastrofala och jag önskar att det blivit bra innan, att jag fått chansen att bli bra. Kom igen, alla kan vi klara det:) Gör det nu istället för sen så slipper du missa massa år. Vi lever bara en gång!