Hejhej

Heter Emelie och är 16år. Jag måste bara få skriva av mig lite…..mår dåligt men har inte sökt hjälp än, får väl börja så smått här kanske…

Texten kommer bli en km lång om jag ska skriva allt så jag tänker göra en punktlista och berätta väldigt kort om min situation.

• Ångesten och deppressionen började för ca 5 år sen, när jag förlorade min katt och fick se honom påkörd på vägen där vi bor.
• Bor ensam med min mamma och våra djur nu, pappa har jag aldrig haft kontakt med (förrän nu). Har en storasyster som flyttade hemifrån för flera år sen och har en egen familj.
• Har förlorat många djur som jag har älskat, får riktig ångest bara jag tänker på att förlora någon av dem, ännu värre när det händer.
• Får panik väldigt ofta
• Mamma och jag bråkar väldigt mycket. Jag vill knappt ha med henne att göra längre. Får alltid bara höra negativa kommentarer om hur jag är osv.
• Mamma jobbar som kurator och har stor erfarenhet av det mesta, att hon nu har jobbat med ungdomar under många år gör saken värre för mig - har inte vågat berätta att jag mår dåligt, varit rädd för att hon ska bli ledsen eller sur. har tänkt att jag som bor med en kurator inte har rätt att må dåligt….
• Har försökt vara stark alla dagar och brutit ihop nästan varje kväll så fort mamma har gått och lagt sig.
• Är väldigt känslig för stress och så fort jag känner av minsta lilla stress eller ångest börjar jag tugga på plastbitar, tuggummi, naglarna, tungan, tuggar sönder munnen. ja, jag måste helt enkelt tugga nästan hela tiden för att känna mig lugn.
• Har aldrig trivts i skolan och hade mina vänner på en annan skola som jag inte fick byta till, mamma tyckte att jag fick bättre undervisning på den jag gick på….hatade att gå till skolan och träffa människorna där.
• Min pappa har jag alltid velat ha kontakt med, mamma har sagt dumma saker om hur han är, följt av "ni är så lika", vilket jag har tagit illa upp av. Har velat träffa honom men itne kunnat, mått vääääldigt dåligt av det.
• Nu slog turen in och min pappa har tagit kontakt med mig och allt är bra mellan han och mamma och jag ska träffa honom nu i sommar - men är väldigt nervös inför det och får ångest av det också även om jag längtar väldigt mycket.
• Vänner har svikit mig. Jag har lyckats sabba mina förhållanden med killar just för att de har blivit min enda trygga punkt, mitt allt. nu har jag precis förlorat världens underbaraste kille (eller halvt iaf, vi tar en paus och ser sen, jag hoppas på det bästa!!). detta senaste fick mig att vakna upp och nu vill jag verkligen ta tag i allt. vill så gärna ha tillbaks honom men måste ju ta tag i mitt eget liv först och trivas bra med mig själv och kunna vara utan honom ibland också.
• Nu går jag på en skola där jag bor på internat. Mår bra av att bo där och ite hemma men nu har många av mina vänner där svikit mig och min pojkvän som går i samma klass sa ju precis att vi skulle ta en paus, så nu känner jag inte riktigt att jag har nån där mer än min rumskamrat.
• Jag får panikattacker ibland, nu när jag blev halvt dumpad va den som värst, att min hund var där räddade mig. Jag ville inte leva längre och var på väg mot sjön i panik när min kompis sprang efter och frågade var jag skulle göra av min hund då. Då kunde jag börja tänka lite iaf, djuren är verkligen mitt allt, min enda trygghet och min värsta mardröm är att lämna dem eller tvärt om.
• Jag fick hjälp av elevkonsulenten/fritidsledaren på skolan som har fått mig att verkligen förstå hur allvarligt detta är. Jag har nämligen alltid flytt från mina problem och aldrig tagit tag i dem, men de har ju legat kvar och gangt och när minsta lilla tanke har gjort sig påmind så har jag fått ångest.
• Jag vill få hjälp mer än något annat, jag orkar inte detta mer och jag är jätterädd för mig själv. min senaste attack när jag var påväg mot sjön skrämde skiten ur mig, jag vågar inte vara ensam längre för jag är rädd för vad jag kan göra när jag får panik.
• Jag går med en konstant rädsla och oro inom mig och varje gång jag får ångest för en sak så kommer jag på allt annat som är jobbigt och allt blir bara värre - en ond cirkel.
• Jag har lyckats prata lite med min mamma nu, det jobbigaste jag har gjort…..har berättat lite om hur jag känner, dock inte allt. Jag litar inte på henne.
• Jag vill ha hjälp men mamma säger att hon i så fall vill vara med och prata om jag ska prata med någon. Jag vill verkligen inte dra in henne men eftersom jag är under 18 kanske jag måste?
• Jag har hittat ett ställe som vi ska ringa till på torsdag…..jag vill väldigt gärna gå dit, men vill som sagt prata själv. Sen vet jag inte hur mycket pengar det kommer att kosta med behandling heller….
• Sen har jag problem med mina djur också förresten, eller ja, jag går och oroar mig. Min största trygghet är min katt Alma, hon har liksom alltid fyllt ut den där fjärde platsen i familjen som har varit tom efter min pappa. Hon har sovit i min famn sen jag var 3år och har alltid varit min. Hon har funnits där i vått och torrt. Nu blir hon 13år i sommar och jag börjar bli rädd för att det kanske snart är dags för henne att lämna jorden……det är min värsta mardröm och jag kan verkligen inte acceptera det. Sen har min hund epilepsi och får anfall ofta, många veterinärbesök och prövning med mediciner och sånt…..varje gång han får anfall borde jag vara lugn men jag får ångest, alltid lika orolig att han inte ska vakna upp, det är en av mina största rädslor. Att min pappa ska dö är jag också jätterädd för, han är liksom 67år nu och jag har inte ens hunnit träffa honom än…..
• När jag tänker på framtiden får jag också panik. Jag vill bo i Stockholm, där känner jag mig fri, där mår jag bättre än någon annan stans (min skolan ligger också där). Nu bor jag i Skåne……jag är rädd för att jag måste flytta ner hit efter studenten om jag inte har en egen lägenhet och jag är så rädd för att min pappa hinner dö innan jag får barn. Jag trivs inte med min mammas lilla släkt och jag är så orolig för hur alla relationer kommer att bli i framtiden.
• Kort sagt, jag går och är orolig över ALLT och kan inte leva i nuet, vilket jag önskar att jag kunde….

Jag vet inte hur ni skulle kunna hjälpa mig men jag vill bara skriva av mig och få berätta det mesta för första gången…..