Jag hittade nog dit innan det var riktigt så illa som det är nu.

Tja, jag hade en bra period när jag träffade min karl för 3,5 år sedan iofs, men depremerad var jag. Hade ett längre förhållande innan det med och jag har ärligt talat aldrig haft svårt att hitta killar, snarare vart jag som backat, trots min depression, panikångest och "vanlig" ångest.

Några har backat, men de flesta har tagit det bra. Visst, det tär på relationen, men killen och jag älskar varandra mer än någonsin och för honom väger de goda stunderna upp de dåliga, även om de senare är många som det känns.

Kanske har jag haft tur? Kanske beror det på att jag har min "rustning", dvs ser ut att må toppen, ändrar mitt kroppspråk, beteende och pratar på och ser ju ut som vem som hellst. Jag vet inte, men jag tror absolut inte att det är omöjligt att hitta någon, sjukdom eller ej. Svårare kan det ju bli, absolut, men inte omöjligt.

Det jag gjort har varit att på en gång tala om att jag tar väldigt god tid på mig innan jag börjar älska något, har bara älskat två st personer ännu och ingen av dom tillhör familjen.

Är du ärlig från början så är det lätt att sålla ut de som bara vill ha ett litet nyp och de som kan tänkas stötta dig i flera år.

Enligt en psykolog så har jag asperger och en drös med olika deppressioner.

Problemet är att jag vill träffa någon men samtidigt vill jag inte det.

En sak som kan fungera är meditation + försöka få viljan
Det kan man komma långt på

Hade ett förhållande som varade i 2 år och det gick eftersom jag mediterade och sökte mitt inre

Kanske kan vara något?