**Behöver nog bara skriva av mig lite…

…………………………………………………….
**
Jag orkar inte längre.. Jag orkar inte hålla glad min och skenet uppe, låtsas att allt är bra när allt jag vill göra är att tillåta mig själv att falla sönder. Jag är trött på att vara ensam i allt och känna mig sviken. Att inte ha nån att kunna prata om allt, verkligen allt med, som förstår vad jag menar och hur jag tänker. Nån som tröstar.. Min bästa vän är numera närmare en ytlig bekant. Jag skulle aldrig kunna prata med henne så längre, det känns inte som en möjlighet. Hon hör aldrig av sig mer, jag saknar henne egentligen. Men varför måste alltid jag va den som tar iniativ? Det är tröttsamt..
Jag trodde jag hade en annan vän, äldre och visare. Vi klickade, själsligt på ett sätt jag inte trodde va möjligt enbart online. Vi funkade så bra ihop, både va de gäller c6 och allt de där snacket mellan himmel och jord. Jag öppnade mig snabbt för honom och jag vet att vi bägge va ärliga mot varann. Med vissa människor vet man bara, det här är äkta.. Så ändrades mitt liv, och vi slutade med c6. Han sa långt senare att vi alltid kommer att va vänner, för att vi har en så själslig kontakt, klickar så bra. Så vad hände? Varför vände han sig oxå om och försvann bort? Eller va jag bara naiv? Ännu en gång.. jag trodde jag hade lärt mig av de sen tidigare och slutat vara så satans naiv.
Och pappa.. ännu en person som svikit mig. Han hör aldrig av sig - aldrig någonsin. Inte en enda gång sen den veckan i början av året då jag bodde där, för att komma undan allt. Hans jävla fru snokade i min svarta anteckningsblock och de fick reda på en liten, liten av de med mig, Petrus & Kennet. Hur mycket vet jag fortfarande inte.. De senaste vi sa till varann va nån dag efter jag åkt hem, per sms sa han att han va orolig för mig och att jag skulle tänka mig för. Men om han är orolig för mig, varför har han inte hört av sig en enda jävla gång!? Ett enkelt hej, hur går de med dig.. Varför ska de ligga på mig om vi ska nån kontakt!? Jag är så satans trött på de.. att anstränga mig..
Och Kennet, min älskade Kennet.. Jag pendlar mellan att sakna honom så de gör ont i hela mig, och att tycka att de är bäst som de blev ändå för att jag blir så frustrerad på honom. Har så mycket jag vill säga till honom, men inte kan…
Inte ens nu kan jag falla sönder och låta tårarna få rinna för att Petrus är i rummet brevid, han skulle undra varför och de orkar jag inte, vill inte, kan inte svara på.. Måtte hans allergi va bra imorgon så han åker till jobbet så jag får va ensam hemma nångång