Känner mig lite dum när jag skriver sådant här på öppna forum. Ber människor jag inte känner om råd angående ett problem endast två människor vet om sedan tidigare… Men jag hoppas att ni inte tycker jag tar upp allt för mycket plats här…

Du tar inte upp för mycket plats, tvärtom! Det är starkt att försöka ta tag i problemet, detta är ett sådant sätt, eller hur?

Sen kan det ju finnas andra i din sits som inte vågar/kan skriva som blir mycket hjälpta av att finna att de inte är ensamma. Det är ju givetvist inget du eler jag kan ta ansvar för, men det är ju en positiv bieffekt.

Jag känner igen mig så i det du skriver. Jag vet inte vad som "kliar" på insidan, jag kan inte prata om det. Eller jo, nu har jag vant mig lite men det tog mig ett bra tag innan jag kom så långt. Tyvärr gjorde jag inte som du, utan höll allt för mig själv för länge, tills jag inte kunde bryta mönstret vilket jag bittert ångrar idag - flera år senare., Men hellre sent än aldrig ;)

När suget sätter in, då är det svårt. Det ska jag erkänna. Men att ha någon som vet och som kan hugga en i kragen och hitta på något annat, vad som hellst kan distrahera en. Distraktioner är nog det jag försökt med. Att sysselsätta mig med något som jag gått in i eller inte kunnat avbryta och på så vis lurat mig själv förbi de värsta svackorna. Inte för att man lyckas varje gång, absolut inte, men i vissa fall fungerar det. Numer kör jag väl mest på behård självkontroll och envishet men det är väl enklare iom att jag inte längre är inne i det heller.

Många gånger har folk fastnat så hårt i det att det behövs viss behandling för att släppa det. Som ett slags beroende. Låt det inte gå så långt. Dock kan man behöva hjälp även om problemet är "litet", oftast skulle jag vilja säga.

Jag skulle nog rekomendera att du pratar med någon. En kurator kan inte ställa en diagnos, men alla gånger är inte det livsviktigt heller. Hon/han kan även hjälpa dig till vidare kontakt om det skulle behövas. Men att du ventilerar någonstans, så det inte bygger upp en stor fördämning inom dig tills du inte vet hur du ska hålla huvudet ovan ytan.

Usch vad jag snurrar runt. Förlåt om jag verkar virrig, inte för att jag inte bryr mig eller så, bara så svårt att samla tankarna idag..

Önskar dig all lycka! Och skriv så fingrarna skaver om det så hjälper det minsta. Även om vi inte alltid har svaren kan vi lyssna. Du är mer än välkommen att ta plats.

Jag tycker inte du verkar virrig :)

Mitt största problem med det där att prata om saker är att jag vill så gärna, men det är som om allt inom mig säger stopp när jag försöker. Här på internet går det bra, men med en människa framför mig eller att skriva till någon jag vet kommer stå framför mig är det så otroligt svårt. När allt är som jobbigast kan jag få ur mig sådär pyttelite, men mer känns omöjligt. Skulle behöva en kurator eller liknande som kan dra ur mig saker, men det har jag inte. Jag tror att hon försöker, men hon lyckas inte riktigt. Men kan heller inte tänka mig att jag är den lättaste människan att få att prata heller.

Jag har alltid älskat att skriva, försökt mig på att skriva typ som en sammanfattning av mitt liv för att hitta vart det gick fel så att säga, men inte fått det bra än. Känns som om jag är en dement 18;åring ibland när jag försöker tänka efter, för att alla minnen bara är en dimma. Måste verkligen anstränga mig för att komma ihåg något tillräckligt tydligt för att få ner det i skrift. Men det känns iaf något, även om det är väldigt lite, bättre när det väl är nedskrivet. Det jobbiga med den metoden är ju att när jag mår dåligt har jag svårt för att hitta de orden jag vill ha ut.

Förstår det där med beroende känslan, har rökt sedan jag jag var tolv och blir halvt galen om jag inte får en cigg när jag behöver det. Liknande känsla får jag nu när jag inte "vill" skära mig. Jag vill ju, men samtidigt är konsekvenserna (ärr som familjen kan se i sommar, det vill jag verkligen inte! Sen är det ju inte lätt att förklara bort varför man vägrar bada och går runt i långbyxor och lång t-shirt en hel sommar… Spec som vi håller på att bygga pol i trädgården) lite väl jobbiga att ta itu med dom också.

Sedan det jobbigaste med den här neråt perioden är väl att det känns som om den går ut över mina djur, även min skolgång blir drabbad. Har ju ingen ork till någonting och ingen lust till någonting. Djuren kommer ju ut och får allt de behöver, men jag har inte någon lust att ta ut dem. Kan inte se något nöje med den enda saken i mitt liv som alltid hållt mig över ytan och det känns hemskt. Sen att skolan blir drabbad, dvs jag går inte dit. Det blir en fruktansvärd stress innuti, vet hur mycket jag har att göra. Hade mycket att ta igen redan innan och nu byggs det bara på och blir mer och mer. Vet inte hur jag ska lyckas ta igen ens hälften av allt jag har efter mig innan jag går ut. Kan ju gå ett extra år sedan men det känns inte heller spec lockande. Det känns som om jag håller på att slänga hela mitt liv i papperskorgen, för jag vet ändå att utbildning är viktigt och vart kommer man i dagens läge utan ens gymnasiebetyg?

Blev ett ganska långt inlägg. Trots det är det så mycket man inte får fram. Så mycket som stannar instängt, så mycket man inte får ut hur mycket man än vill.

Vilken tur att du förstår min villervalla =)

Jag kom i kontakt med min samtalskontakt mot min vilja. De första mötena sade jag inte ett ljud och sedan när jag väl började prata så känner jag lite som du. Det är halvstopp i röret. Precis så man kan prata, men klumpen är kvar. Det är jobbigt, men det är inte heller ovanligt.  Personkemi spelar ju viss roll när det gäller de personer man pratar med, men rätt person som vet hur h*n ska handskas med det kan hjälpa dig.

Jag vill inte måla satan på väggen, men det låter som att du behöver hjälpen.

Jag vet hur det känns med energibristen. Djuren har betytt mycket för mig. Nej, de är mitt liv, men när man saknar all energi så finner man tillslut inte energin där heller. Även jag sköter mina efter konstens regler, men jag engagerar mig inte lika mycket som jag önskar när det är sämre. Man tappar lite tilltro då, när man inte ens kan glädjas helt ut åt det som betyder mest. Det är svårt att hantera.

Ja, ärren är ju en rätt negativ biverkan av det plus de själsliga skador man får av det. Men ärren syns och de är inte lätt att hantera sin omgivning med dem.

Skolan. Javisst, man ska vara duktig och plugga vidare. Men. Ett stort men dessutom. Det går att komma fram i livet med "bara" en gymnasieutbildning, eller med en ofullständig. Det går att ta upp senare om man vill. Det är inte viktigt egentligen. Det viktiga är du. Du och din hälsa, ditt välmående och din lycka.

Det är svårt att släppa alla måsten, jag vet, men i grund och botten så är just du det viktigaste i ditt liv. Allt annat kan vänta. Och så länge du inte mår bra så kommer det avspegla sig på det ikring dig (som skolan) med.

Vill inte säga att du är en dålig människa som gör dåliga saker för att du är dålig. Det skulle vara att skjuta mig själv i foten ;) Men du kan inte bygga skyskrapor på en sprucken grund, eller hur?

Långa inlägg, I don't mind. Drar gärna iväg själv. Som du så tycker jag om att uttrycka mig i text. Det kan du ta tillvara på. För dagbok, utkast, skriv noveller. Vad som hellst. Det kan vara en användbar ventil och när man går tillbaka senare så kanske det kan hjälpa? Om inte annat hittar du kanske en dag orden som du kan sätta på pränt för att förmedla dig.

Jo, djuren har alltid varit den största delen utav mitt liv, som du skrev de ÄR mitt liv, ända sedan jag var pytteliten. Så det känns verkligen hemskt att jag liksom på något vis inte kan ge dem all den kärlek de förtjänar, även om de får allt annat de behöver.

Har heller aldrig varit någon social människa, utan alltid hållit mig för mig själv. När jag var en sådär 6 år var jag väl mer social än vad jag är idag. Men redan då var jag lite av en ensamvarg, eller också höll jag mig till endast en person. Tycker oftast det blir allt för rörigt att ha flera människor man förväntas umgås med runt om en, räcker med en. Känns lite som om jag halvt tappat min sociala förmåga ibland, samtidigt som jag på något konstigt vis ändå behöver vara social ibland då och då. Funderar ofta på om det beror på att jag aldrig umgåtts mycket med folk i mitt liv.

Har även väldigt svårt att förstå och tolka andra människor, som att se hur någon annan känner sig. Även det där med medkänsla och att verkligen bry sig om någon utan att ha någon egen vinst bakom det hela kan vara svårt. Det skäms jag ofta över. För det borde väl ändå inte vara svårt att bry sig om någon? Det är ju ändå något som alla tar för givet att man kan göra. Men jag tycker att det är svårt… Fast hur vet man egentligen alltid att det verkligen är medkänsla man känner och inte något annat, hmm, dessa tankar kanske jag ska lämna ute. Dom blir alltid så förvirrade.

Jag känner på något vis att bäst för mig vore att bara hoppa av skolan och göra något annat ett tag. Men så vet jag inte om jag klarar av något annat heller. Vill ju inte påbörja något annat och så skiter sig det med. Då skulle jag känna mig urusel och sänka min redan väldigt låga självkänsla… Samtidigt vet jag inte om jag verkligen vill hoppa skolan heller, för även om jag inte vill gå dit, även om jag kanske inte klarar det alls bra just nu. Så är skulle hela min familj bli så fruktansvärt besvikna på mig. Komma med saker som att du Måste ju ha en ordentlig utbildning, du Måste ju ändå jobba så småningom och då Måste du gå dit varje dag, då Måste du ta dig upp på morgonen, då Måste du hitta motivationen. Dom skulle aldrig förstå det där att man verkligen inte orkar. Ne, för då är man lat och se bara hur det slutade för din mor, vill du också ha det så?

Och jag blir så frustrerad på när de hackar på att hon inte har jobb och att hon aldrig lyckats sköta ett jobb. Jag som inte pratat med min mor på över ett år nu, trots att hon har gjort mig väldigt illa i själen så kan jag iaf förstå den biten. Jag är fullt medveten om att hon är sjuk, det är min far med. Han påstår även att han är påläst angående sjukdomen hon har. Men det kan han väl omöjligt vara om han inte förstår att hon inte riktigt kan leva som alla andra. Att hon inte klarar ett jobb. Dom kan hacka på att hon inte har någon kontakt med någon utav sina barn och att hon sumpat alla chanser hon fått på den biten. Att hon knappt ens har försökt, de anser jag vara okej att klaga på. För man skaffar inte barn om man inte planerat att ta hand om och bry sig om dem. Men att hon inte har något jobb? Det är inget dom har rätt att klaga på, för det är i mina ögon okej. Hon valde inte att bli sjuk och födas i en värld där man måste kunna arbeta, däremot så valde hon att skaffa barn när hon var sjuk.

Att de sedan ska jämföra mig med min mor är något jag blir väldigt arg över. Vi är inte samma människa och bara för att jag inte orkar med skolan innebär det inte att jag kommer bli precis som henne.

Nu låter jag jätte emot att hon inte arbetar och sådär men det var inte riktigt så jag menade. Utan slutsatsen av den här långa pladdriga texten var väl mer att hon har fått sig ett liv som hon inte är nöjd med, mycket pga sin sjukdom. Men jag vill inte redan som 18 år bli dömd till ett liv jag inte trivs med och det endast pga en misskött skolgång. Vilken motivation till livet ger det en egentligen? Ibland känner jag det verkligen som om dom medvetet försöker trycka ner mig. Även om jag vet att de egentligen vill väl, bara det att de lyckas fruktansvärt dåligt.

Försökt skriva dagbok och sådär tidigare, men de enda gångerna jag kommer ihåg är då jag verkligen behöver skriva av mig. Men det är väl alltid något antar jag. Bara så svårt ibland att få ner känslor som man vill få ner, som är så otroligt svåra att beskriva.

Oj, skit långt igen. Men men, om det nu inte gör något så :)

När jag var yngre hade jag svårt med det där att umgås. Alla tjejer hängde ihop och var man inte med var man ute. Nu på senare år (låter som jag är lastgammal :P) så har jag insett att det fungerar utmärkt att umgås en eller två i den takt jag trivs. Då får jag verkligen energi av det. Jag behöver det lika mycket som jag behöver egen tid.

Jag tar det inte alls som att du klagar över din mammas jobb-situation. Absolut inte, jag tycker du resonerar bra. Allt är väl subjektivt, du resonerar som jag gör ;)

Tyvärr är det så svårt för omgivningen att förstå olika sjukdomar.Och att höra nedvärderande saker om en förälder är aldrig lätt att ta. Min mamma tex. Hon har läst på allt och lite till ang. depression. Nästan så det blivit för mycket och glömt bort att jag är en individ och inte en generell sjukdom. Och att den inte yttrar sig likadant för alla. Sen faller hon ofta igenom och tycker att jag ska rycka upp mig när det gått ett tag. Hon kan inte inse vidden av det.

Jag har blivit nertryckt under min uppväxt av henne och mina föräldrars giftiga relation. Inte med mening av någon av dem. De älskar mig mer än livet självt, men det är ändå de som skadat mig mest. En del av min räddning kom när jag kom ifrån den biten. Det beror ju givetvis på hur ens situation ser ut. Menar bara att kärlek och välvilja inte alltid rättfärdigar handlingar, även om de inte är menade.

Jo, jag förstår vad du menar med skolan, och jag känner samma sak själv. Speciellt när jag belånar mig för resten av mitt liv för denna utbildning. Känns som man har press på sig då. Men egentligen. Man kan bryta och ta upp senare. Det är nog det viktigaste jag lärt mig; att det går att släppa det mesta om man måste. Inte för att det ger mig ro om kvällarna ;) Men det är så det är, egentligen. Eller hur?

Sen om jag var tvungen att bryta så skulle jag klandra mig själv enormt för det, se det som ett personligt nederlag och hela den visan. Stora måsten, men egentligen så kan jag, om jag måste. Och är det vad som krävs så låt ske.

Ja, det är inte enkelt att finna ord att beskriva saker man knappt kan få en klar bild av. Fånga ångor på papper. Samtidigt är det inte enkelt att rannsaka sig själv, få ut sina demoner öppet på papper. Det har vart jobbigt för mig. De delar jag försökt förneka tills de är obefintliga men som blir förskräckligt uppenbara och sanna när de kommer fram. Det är en övning och en resa, sannerligen. Men det hjälper mig lite. Poesi blandat med dagbok och novell. Av alla blandningar har jag fastnat där.

Det är ju inte alls säkert att det fungerar för dig. Men du är helt kapabel till att hantera tangenterna och du får fram ditt resonemang tydligt. Du skriver bra, jag gillar det iaf om det är värt något. Lite OT men ändå =)

Mja, man kan ju alltid hoppas att det där med att umgås med folk blir lättare om några år. Fast det senaste har det tyvärr bara blivit jobbigare och jobbigare. Känns som om det mesta blir det. De flesta säger att allt blir bättre med tiden (eller ja, mycket/många iaf), men för min del tycker jag det mesta går åt motsatt håll.

Jo, jag kan iofs på något vis förstå att det inte kan vara lätt för andra att förstå förren man varit där själv så att säga. Men ja, tycker han kunde försökt lite mer. Och han vet vilken sorts relation jag har till min mor och att han jämför mig med min mor borde han förstå att det känns jobbigt för mig. Man vill ju så gärna att de ska lägga ner tid och förstå, men kan samtidigt tänka mig att det kan bli lite jobbigt om det blir för mycket också. Som det verkar ha blivit lite för din del.

Mina föräldrar och min styvmor är helt klart de människor som skadat mig mest. Visst har jag väl blivit sårad av andra människor, men inga andra når riktigt så djupt som någon som står såpass nära gör. Eller ja, de borde stå såpass nära, inte alltid de gör det. Har flera gånger av den orsaken velat kapa alla mina familjeband. Men är ju än såpass beroende utav dem att det inte är en möjlighet och det är väl inte riktigt den lösningen jag vill ha i slutändan egentligen. Det är väl mest det att det helt enkelt är den enklaste lösningen.

Jo det är ju sant att det är möjligt att släppa det mesta egentligen. Även om det inte alltid känns som en möjlighet. Speciellt svårt är det väl när man inte har något stöd någonstans att göra det. Egentligen är väl min tanke också att man ska lyssna på sin kropp och sitt mående i första hand, inte hur framgångsrik man är/blir osv. Men samtidigt kan jag tänka mig att man får ett ganska jobbigt liv om man konstant måste kämpa som en dåre för att få ekonomi osv att gå ihop? Fast jag har väl inte riktigt kommit så långt i mitt liv än så bara tankar det där.

Jag hade också sett det som ett personligt nederlag, ett stort misslyckande. Därefter känt mig fruktansvärt dålig, typ klarade jag inte ens det? Men sedan om någon annan i samma situation hade gjort samma sak, hade jag nog inte klandrat den personen däremot… Ganska konstigt ändå hur självkritisk man är, man borde egentligen lära sig att tänka på sig själv som om man vore någon annan och ta besluten därifrån kanske. Så man slutar ställa så höga krav på sig själv, fast då kanske kraven skulle bli för låga istället? Jag vet inte, en fundering bara.

Dikter har jag skrivit mycket förr, det fick mig att koppla bort på något sätt. Fick ner en massa känslor som annars fastnade på insidan, det blev nästan som om man skrev om någon annan fastän man skrev om sig själv när man kom in i det ordentligt. Som om man såg saker från ett annat perspektiv, svårt att förklara. Men fick iaf fram allt jag ville ha ner enklare den vägen.

Får ofta höra att jag skriver bra i skolan, något av det enda "vettiga" jag får höra att jag är bra på tycker jag. Något jag faktiskt använder, men alltid trevligt att bli påmind om det :) Man glömmer ofta bort allt man är duktig på och fokuserar på det man är dålig på, vilket jag gör i princip hela tiden. Men skrivningen är väl något jag iaf kan hålla med om att jag inte är dålig på iaf… Jag tycker du skriver väldigt bra du med faktiskt :)

Tja, ordspråket "man sårar mest de man älskar bäst" stämmer ganska bra ibland. De står ju en nära från början i vilket fall, vilket gör att deras handlingar och åsikter påverkar oss i högre grad än en främligts handlingar eller åsikter gör. På gott och ont.

Det är verkligen tråkigt att höra att de inte kan särskilja dig och din mamma. Lite som hemmavid, där man döms efter släkten, oavsett hur man själv är som människa. Du blir ju inte sedd som en egen individ och det i sig blir ju förutom de uppenbara problemen en sorts kränkning av din integritet, intelekt och person.

Ja, teori och praktik är inte enkelt, det kan vi ju skaka hand på ;) Precis som du säger så är det ju logiskt sett bäst att se till hälsan än till ex pengarna i madrassen. Det skulle vi ju råda vem som hellst utan baktanke och tycka att personen var förnuftig om denne följde rådet. Jag skulle aldrig tänka något i närheten av nedvärderande om dig om du hoppade av skolan. Absolut inte, snarare hoppas att du får vad du behöver för allt annat går att fixa så småningom. Men självkritiken är nog en av våra största fiender.

Precis som du säger fokuserar man lätt på de negativa sidorna vi har och glömmer/negligerar de positiva vi faktiskt har. Det är egentligen för jäkligt om jag får vara så rättfram. Jag vet flera vackra, underbara, smarta, omtänksamma, roliga, ja fantastiska människor som inte kan se detta hos sig själva på grund av denna idiotiska sjukdom. Självklart finns det inga positiva saker hos mig heller i mina svackor, men när det gäller andra är det riktigt synd. Ens självbild och världsbild blir rätt rubbad tyvärr.

Åh, vad roligt! Du lyckades sätta ord på det jag upplevt när jag skrivit med! =) På slutet har jag dock haft riktigt dåligt med inspiration/ork/lust men jag har upptäckt att smyckestillverkning är riktigt roligt. När jag var som mest ångestfylld gjorde jag mitt finaste armband. Fastnade helt i de små detaljerna, och jag som inte ens tittat åt smycken innan och bär bara två ringar och en enkel silverkedja som mest. Roligt vilka sätt man kan hitta men fungerar det så fungerar det. Synd bara att pärlorna kostar lite och att jag har noll koll på tekniker, material, fackspråket och mått, men lyckats har jag ;)

Att starta upp en ny hoby är kanske för mustigt att ge som råd till någon som saknar energi. Jag själv hade vart väldigt skeptisk till det. "Hur ska jag orka tillverka (ex.) smycken när jag knappt ser lycka i mina älskade djur?!" Det är inte det jag ber dig om, men att uppmärksamma varenda lilla gnista av glädje/lugn som du möter och försöka göra saker som du verkligen mår bra av, eller saker som du vet att du brukar må bra av. Kanske återkommer det lite mer glädje då? Att samtidigt försöka minska stress och måsten tror jag är viktigt när man är "överbelastad". Ut med negativ energi och in med positiv. *Usch, vad hurtig jag låter*

Det där ordspråket stämmer riktigt bra faktiskt.

Kan verkligen inte förstå hur vissa människor dömer andra. Alla är vi ju olika personer oavsett hur familj eller släkt är. Det är ändå något som jag tycker att de flesta borde förstå. Även om vi till en ganska stor del formas av släkt och familj, speciellt familj, så är vi inte identiska med dem. Vi har olika värderingar, vi är olika personer.

Att självkritiken nog är en utav våra största fiender är något jag håller med dig alldeles fullständigt om. Vi är oftast alldeles för hårda mot oss själva för att det ska vara nyttigt.

Det är så synd att människor som faktiskt är bra inte kan se det. Sen så är man ju likadan själv och det är säkert många som tänker likadant om en själv, även om jag har väldigt svårt för att tro det angående mig. Men om man nu ska tänka logiskt borde det vara fler än vi som tänker så.

Jag har inte heller skrivit något större på ett tag nu, det beror väl på som med allt annat att jag inte har någon energi, ingen lust och inte hittar någon glädje i det jag gör.

Har försökt med att gå ut och gå, det brukade få mig att rensa tankarna förut. Bara det att just nu så går jag knappt ens ut. Enda gången jag är ute är när jag ska ut och röka, om jag måste handla och såna där saker jag måste göra. Att minska på stressen runt mig just nu vet jag inte riktigt hur jag ska lyckas med, men som tur är kommer ju sommarlovet snart iaf. Kanske man känner lite mindre stress, lite mindre oro inför allting som har med skolan att göra iaf. Men trots att det bara är ungefär tre veckor kvar känns det som en ganska lång tid, eftersom man hinner hamna efter ganska mycket tyvärr.

Vet att det här kanske låter lite konstigt men jag blir glad av att läsa den här tråden. Se att jag inte är ensam, det finns mer människor som dras med alla känslor och försöker komma ur. Jag är inte fast i något självskadebeteende - två gånger har jag flytt från all inre smärta. Men that's it. Försöker fokusera, försöker sköta om djuren försöker klara av skolan ("man MÅSTE ha en bra utbildning, det duger ju inte att ligga i sängen hela dagarna och tycka synd om sig själv" - mina föräldrar).

Ta hand om er båda två!

#9 Många gånger tror jag att det är lättare att döma, att klanka ner och avfärda det man inte förstår eller det som till och med skrämmer en än att verkligen försöka förstå det. Sen är det väl lättare att dra raka paraleller än att lägga energi på att se den egna individen. Tycker att det din situation är tragisk, att de inte tar hänsyn till dig.

Det är inte enkelt att göra bra saker och ta undan dåliga. Absolut inte! Jag har försökt i… Blir väl 4-5 år nu, och jag har inte helkläm på det och glömmer det ofta, men jag försöker. Det går ju inte i en handvändning, absolut inte.

Önskar verkligen att jag kunde ge ett snabbt och effektivt tips, men jag har inget, för isf hade jag knappast vart medlem här inne ;) Det jag kan göra är ju att lyssna och försöka bolla tankar och det kanske är värt något?

#10 Inte det minsta konstigt med den känslan, har själv haft den och det kan betyda mycket för en. Jag bli glad av att läsa att du känner så, för ensamhetskänslan är riktigt jobbig. Man käner sig som den enda i världen och det är så svårt att tala om och lite tabu nästan. Ändå är vi (tyvärr) väldigt många i denna båt.

Hm, ja. Föräldrar kan vara riktigt roliga ibland *suck* De kan vara våra största stöttepelare och de största stötestenarna.

Tack så mycket! Sköt om dig du med!

#10 Känner verkligen igen det där med att man "inte kan" ligga i sängen hela dagarna. Får jag höra varje helg när jag är hemma. Usch, att det ska vara så svårt för dem att förstå…

#11 Det är väl så antar jag, kanske man till och med hade gjort samma sak i deras situation. I brist på kunskap och förståelse… Vem vet.

Jag har kämpat emot mitt mående i hmm, blir ca 7 år nu. Alltid i det tysta och utan någon hjälp. Det har ju gått i perioder oftast, inte mått dåligt konstant så långe, men större delen utav det. Det är först det senaste jag börjat att verkligen anstränga mig för att öppna mig. Aldrig insett att jag kanske behöver hjälp med hur jag mår. Alltid ansett att jag klarar mig ju, finns så många som har det värre. Det här är väl ingenting? Det klarar jag, ensam.

Tycker att du verkar vara en väldigt förstående och snäll människa av den uppfattningen jag fått utav dig härifrån :) Att du tar dig tid att lyssna och försöka första en annan människas problem, som du trots allt inte känner. För mig som älskar att skriva, och lättast "pratar" via skrift känns det väldigt bra att någon faktiskt tar sig tid att läsa och svara på det jag skriver. Det betyder nog mer än du tror :)

#12 Det är som att du plockat ut mina tankar och satt dem på pränt i det du skrev om att kämpa ensam med sitt mående. Känns konstigt att läsa "egna" ord hos någon annan. Känner igen mig så.

Inte heller jag tyckte att det var något. Intalade mig att det var normalt men att andra skakade av sig det hela. Det ledde ju sen till slutsatsen att jag var en dålig, svag människa eftersom jag inte kunde skaka av mig det. I efterhand har jag insett att jag mått dåligt under längre tid än jag trott och att jag inte alls hade behövt kämpa ensam.

Det är bra att du börjat kunna möta det, att öppna upp. Så ser jag det i alla fall. Det är ju att möta det och även om du lider av ditt mående så flyr du inte helt längre. Någonstans måste man börja för att vända skeppet.

Tids nog kanske det släpper mer, vem vet? Kanske kan detta även vara sättet att börja jobba med det? Bara det du skrivit här är en väldigt bra grund för ex en psykolog att börja gå på. Man måste inte veta exakt allt för att få hjälp, eller ens kunna förklara allt. Herremindag, vore det så skulle jag inte ens få kliva över deras tröskel ;) Det jag vet är att det är fel, känner mig trasig. Inte mycket att gå på men det är deras jobb att hjälpa mig med det.

Hur är det med vännerna? Har du någon du litar på och känner stöd i? Jag hade inte, men jag har insett nu iefterhand att det inte var så hemskt att berätta ändå för rätt personer. Det är en stor lättnad att veta att jag kan ringa mitt i natten och prata, även om jag inte behövt eller antagligen inte heller kommer att göra det. De kan ju även stödja och följa en när man tar kontakt med psykolog.

Det är inte lätt alla gånger. Minns för något år sedan, så hade jag extrem ångest över jobbet och hade ont i magen och grät varje dag flera timmar innan jag skulle dit. Efter några månader orkade jag inte upp ur sängen en dag. Och inte dagen efter heller. I en vecka klev jag inte upp annat än för att gå på toa. Drack lite vatten och åt kanske en macka. Bara låg och stirrade. Men inte ens då insåg jag att jag behövde hjälp. Då hade jag ju redan haft kontakt sedan två år tillbaka, men jag klarade ju mig sjäv. Eller hur?

Hade inte jag haft killen som en dag sade "nu ringer jag din samtalskontakt" så vette tusan vad jag hade gjort. Legat kvar och möglat? Han ringde och hon kom in från sin ledighet och han bar mig ut i bilen för att köra mig de 20 milen dit. Jag hade tur att jag hade en klippa att luta mig på. Har inte känt det förstorendet för mina föräldrar och vännerna visste inte så mycket då. Knappt han heller egentligen. Efter det insåg jag att man kan behöva stöd, oavsett om det är ett syskon, en kärlek, en vän, en förälder, en kompis, en lärare eller en samtalskontakt. Ensam är inte stark alla gånger.

Jag vet att jag kan uppfattas som tjatig, och tro mig; jag vet att det inte är enkelt att ta tag i. Men sök upp en proffessionell. Du är värd det. Du är värd att känna energin pulsera i kroppen, skrattet bubbla när du är med dina djur, lyckan över simpla saker i vardagen även fast ett "normalt" liv såklart innehåller svackor det med. Men att kunna ruska av sig de svackorna istället för att sugas ner i dem.

Det finns de som kommit ur det helt själva, det gör det. Och jag vill inte måla satan på väggen genom att säga att det kommer bli värre. Men jag vill inte se dig riskera det. Ta det osäkra före det osäkra. Hellre livrem och hängslen än bar rumpa ;) Du är inte en sämre, dåligare, svagare, underligare, dummare människa för det.

Det viktigaste i ditt liv är ditt liv.

Oj, shit vad långt det blev. Inte meningen att dränka dig i text, sorry!

Helt okej med mycket text, inga problem med det :)

Det är skönt att kunna läsa att någon känner/kännt likandant som mig. Det ger lite tröst på något vis, även om det inte är så mycket så är det alltid något. Att få veta att man trots allt kanske inte är helt ensam i världen.

Jag vet inte om jag litar på någon, litar väl iaf hyffsat på en person tror jag. Men tyvärr hindrar det inte min spärr från att prata. I övrigt från min rumskompis på skolan umgås jag inte med någon annan, har lyckats med att stöta de flesta ifrån mig. Har alltid vart ganska ensam av mig, aldrig varit överförtjust i att umgås en massa med folk. Sen ger väl de flesta upp efter ett tag när de ringer och sms;ar och de enda svar de får är att ne jag är upptagen idag (trots att man inte är det), eller så får de inget svar alls. Spec inte om de ringer då jag avskyr att prata i telefon, tar mig flera timmar att samla mod till att ringa ett telefonsamtal.

Ja, jag trivs verkligen inte i skolan jag heller. Känns som om den bara drar ut en massa energi som jag inte har. Jag gråter inte innan jag ska dit, men får fruktansvärt ont i magen (oro), mår illa, och får svårt att somna på kvällarna av rädsla att försova mig. Vilket i sig ofta leder till att jag försover mig eftersom jag inte somnar i tid. Tror jag oroar mig så mycket över det eftersom min mentor alltid klagar så på mig varenda måndag, över att jag är i skolan för lite och alltid kommer försent när jag väl är där. Vilket lägger sådan press på mig att komma dit att hela huvudet sparkar bakut. Denna måndagen var det extra illa då mitt studiebidrag ev. ska dras in och jag får ev. inte följa med på en studieresa som är planerad sedan länge, pga min frånvaro. Verkligen uppmuntrande, hon lyckas då med att förstöra min skolmotivation ännu mera iaf…

Fast visste väl det på förhand ändå, eller kunde iaf ana. Jag var så nervös över samtalet med henne idag att jag inte lyckades somna på hela natten. Det jobbigaste med det hela är väl att jag vet inte hur jag ska försvara mig. Jag kan ju inte gå in dit och säga att, ne, men jag mår bara inte bra just nu och har ingen motivation till någonting, känner ingen glädje över någonting och därför måste ni ha lite överseende med mig. Då får man väl höra att man ska ta sig i kragen och rycka upp sig. Det enda de säger är ju att man måste det och det och det och det och det. Man blir ju näst intill galen av alla måsten. Och allting blir ju så svårt när man inte vet hur man ska försvara sig heller.

Just idag känner jag mig så tom på energi och ork att jag bara har lust att hoppa av och lägga mig och sova i ett år eller två. Samtidigt så vet jag att det är bara två och en halv vecka kvar och det klarar ju vem som helst. Ta sig i kragen och kämpa på i två och en halv vecka, sedan kan man få vila några veckor. Men ja, jag tycks ju inte ens klara av det som det ser ut nu. Men kanske, kanske klarar jag det trots allt. Ska ha något samtal med min mentor och någon typ vice rektor på onsdag också, angående mitt studiebidrag och studieresan. Men är redan nervös och har ingen lust att gå, men vet ju att jag måste. Måste få löst situationen på något vänster. Kan bara inte se någon lösning än…

Ja, herregud vad jag babblar nu, men nu får det vara stopp. Hoppas du orkar läsa allt även om det kanske är lite rörigt…

Jodå, jag läser allt =)

Jag förstår din ångest över skolan och all därkring. Själv var jag benådad med en mentor som var med på ett samtal med min psykolog/samtalskontakt vilket hjälpte honom att kunna hjälpa mig genom att finnas där och styra de andra lärarna åt "rätt håll" när de ville gnälla över min stora frånvaro. Utan honom bakom ryggen hade jag inte kunnat fullfölja gymnasiet pga pengabristen då man får nerdraget/blir utan CSN om man inte är där visst mycket.

Förstår din ångest över det kommande mötet. Sådant är alltid lika obehagligt. De tips jag kan ge är att tänka igenom vad som problemen sitter i. Brainstorma kring det ämne mötet kommer handla om och skriv ner svar i föreväg, eller en text som du kan ta stöd av när du möter dem. Kanske kan det hjälpa något? Tänkte om du är rädd att fastna med tunghäfta.

Är lite kortfattad - för oväxlingens skull ;) Nattmössan hänger över ögonen. Sovdags för mig nu.

Kan ju alltid försöka med att tänka igenom det innan och hitta på svar till frågor jag tror de kommer ställa. Bara det att jag själv inte riktigt vet svaret på dem, ens när jag tänker efter. Jag vet att jag inte mår bra, men längre än så går det nog inte. Tyvärr så är jag också tveksam till att de godtar det som ursäkt för att jag är borta från skolan. Men ja, ett försök är det ju alltid värt.

Jag blir också lite kortfattad idag, världens huvudvärk och nyvaken är det inte så lätt att tänka ordentligt ;P

Ingen fara, du får vara hur kort- eller långfattad som du vill här =)

Ja, de där frågorna har man inte alltid svar på, men ibland kanske själva svaret inte är viktigt? De kan ju även fungera som någon hjälp för dem att försöka se hur det är för dig, vart dina problem sitter och hur du fungerar? Jag vet inte, men jag misstänker att man kan få ut mycket info av en fråga oavsett om den kan besvaras eller ej. Om det verkligen är så eller inte kan jag ju givetvis inte svara på.

Men som jag tror jag sagt, man behöver inte veta svaren. Hade man vetat allt och redan haft lösningen hade man antagligen inte behövt deras hjälp heller.

Det är inte heller deras jobb att godta eller inte. Ingen människa kan titta på en annan och säga att de problemen hon har är såpass lindriga att hon borde klara X och Y. En sak kan vara enkelt för någon, som ex att gå till skolan, men för någon annan så är det en kamp som man sällan vinner. I mina öron tyder energibristen på att något felar.

Visst, det finns ju uppenbarligen de som inte bryr sig ett jota i skolan och det i princip är bara lathet som gör att de inte går dit, men jag får inte heller uppfattningen att du är i närheten av den kategorin. Även om det inte alltid är kul så går du inte för att du verkligen inte orkar psykiskt, och det är en stor skillnad. Det är svårt att gå med brutna ben, men då hade det iaf synts utåt och man hade fått förståelse för svårigheterna det innebär.

Ja, man kan ju alltid hoppas att jag lyckas få dem att förstå, även om jag säkert inte kommer få ut spec mycket. Men kanske lite grann förhoppningsvis.

Den uppfattningen är helt rätt. Jag bryr mig om skolan och vill gå dit. Jag tycker kanske inte att det är kul, men jag känner mig duktig och vet att jag gjort något vettigt den dagen när jag kommer hem på eftermiddagen. Dessutom vet jag ju att utbildning är viktigt och jag vill väldigt gärna ha en iaf slutförd och fullständig utbildning när jag är klar med gymnasiet. Trots det är det något som tar emot och vissa dagar kan jag till och med tänka att jag skiter fullständigt i om jag blir klar med min utbildning eller inte. För jag är så trött och känner verkligen att jag orkar inte. Spec som skolan bara får mig att må sämre när jag redan mår dåligt. Skolan har alltid varit väldigt viktig för mig att gå i, hade kännt mig så totalt värdelös om jag inte fick några betyg. Men just nu, känner jag att all motivation är som bortblåst. Kan liksom på något vis inte tänka mig att jag skulle klara av att sköta ett jobb i framtiden eftersom jag inte klarar av skolan. Varför skulle jag då klara av ett jobb? Har iofs skött mig bättre när jag haft praktik om jag har trivts på platsen, men det har aldrig varit under en längre period. Och om jag inte kommer klara av att sköta ett jobb, vad ska jag då med en skolgång till?

Jag hoppas verkligen att motivationen iaf kommer tillbaka snart, för utan den blir det ju ännu svårare att ta sig till skolan…

Jadu, hopplösheten finns där och den ger oss alla möjliga tvivel. Precis som du skrev "hur ska jag kunna sköta ett jobb?" osv. Det känner jag igen så väl. Sitter själv med ångest över sommarjobbet. Hur ska det gå? Jag klarar ju knappt att gå i skolan själv.

Som en annan person skrev: deppressionen är en mästare på att dölja våra styrkor. Och den höljer ju våra möjligheter i tvivel och tar därför död på allt vad energi och motivation heter.

Men någonstans finns ju ändå en liten låga hopp. Den om att man någongång kommer att bli bättre, och någonstans måste man ju börja, även om det kanske är det värsta ibland. Man vet inte vad som kommer, vad som kan ske och vad man kan vänta sig.

Min uppfatting (här uppfattas det på i hög grad märker jag :P) är att du är väldigt vältalig och även om du själv inte ser att du får fram något vettigt om ditt mående så tycker ändå jag att du får fram en hel del. Mer än många andra får fram i början. Herremindag, det tog mig flera möten innan jag ens lät en stavelse komma över läpparna, och några månader innan jag kom så långt som du gjort här!

Du kan, du är duktig och får fram det du menar på ett riktigt bra sätt, det ska du inte tvivla på iaf.

Ja, hopplösheten är riktigt jobbig. Har haft det där mötet nu iaf, trodde det skulle kännas bättre när det var klart. Men nejdå, precis samma som innan. Fick inte fram så mycket mer än en massa jag vet inte. Men jag får iaf behålla studiebidraget och följa med på den där studieresan. Så något positivt även om jag inte riktigt kan se att det är det så vet jag ju att det är positivt.

Men kan inte ens riktigt se fram emot den där resan just nu. Vet inte om det kommer bli kul, är rädd att den kommer vara jobbig och krävande. Vet att det kommer bli mycket plugg och är orolig över en redovisning på slutet jag hörde talas om. Men jag vet ju att jag sett fram emot resan innan, så förstår inte varför den plötsligt känns så meningslös. Vi ska göra en etologi studie på primater och jag har tyckt att det skulle bli intressant, därefter ska vi väl skriva ihop den och sådär och skrivandet är ju inte något jag har problem med i skolan. Sen den där redovisningen är väl bara att vägra, alla mina lärare vet nog vid det här laget att prata inför människor är inget jag gör. Har inget att vara nervös över, men ändå är det något med det hela som inte känns bra.

Jag hoppas verkligen att jag iaf kan börja se fram emot det lite grann snart igen. För jag vet att det kommer bli ett par ganska intensiva dagar med mycket studerande, mycket skrivande och mycket händelser. "Skoldagarna" kommer ju också bli mycket längre än vanligt, vilket jag oroar mig lite för. Men ja, får väl hoppas att det går bra och hålla fast vid att jag vet att jag har sett fram emot det tidigare.

Jag försöker få fram mer och mer hela tiden. Tyvärr fick jag väl inte fram ett skvatt på mötet, men de var ganska vänliga ändå. Kände mig dock väldigt inträngd. Ett litet rum med min mentor bredvid, och SYO;n, biträdande rektorn och kuratorn framför mig. Med allas ögon mot mig och förväntningar om att jag skulle förklara varför jag inte var i skolan. Men ja, de fick inte ut spec mycket av det… De fick iaf föra fram sina förslag om vad jag hade för val, pressa mig ännu lite till att gå till skolan och lyssna på en massa jag vet inte.

Sen så känner jag mig ganska dm för jag glömde ta tag i kuratorn när jag ändå satt där med henne och boka en ny tid. Missade min förra för att jag låg och sov så behövde en ny tid. Men självklart så glömmer jag det. Hur klantig får man bli? Försökte hitta henne hela dagen igår, men kunde inte få tag på henne då jag inte vågar ringa. Så blev ingen tid bokad där inte. Sen sitter jag i samma rum som henne i en halvtimme utan att be om en ny tid. Därefter försökte jag leta upp henne kanske en kvart efter mötet och då är hon borta igen… Skulle verkligen vilja ha en tid innan vi åker och det gör vi på måndag. Men får väl se om det lyckas, ska snart upp och fortsätta mitt sökande.

Jo, jag vet att jag skriver ganska bra. Även fast jag tvivlar också på det ibland då och då.  Men tyvärr så är det ju en helt annan sak att uttrycka sig i tal, öga mot öga. Men jag blir bättre ju mer jag tränar, får fram mer och mer för varje gång även om det går väldigt långsamt. Men för att för en gångs skull vara lite positiv så har jag ju iofs kommit ganska långt som vågat skriva såhär mycket på ett öppet forum. Men ibland då och då så ångrar jag det, för tänk om någon jag känner går in och läser. Hur skulle dom reagera? Vad skulle dom tycka om att jag kan berätta så mycket för helt främmande människor men knappt ett ord till dem? Har just av anledningen att jag inte kan berätta hur jag mår blivit ovän med min bästa vän för några år sedan. Så tänker lätt att alla andra måste väl tänka likadant? Att de kommer bli arga och besvikna på mig om de får veta hur dåligt jag mår så sent…

Men nu har jag inte riktigt tid att skriva mycket mer, även om jag skulle kunna sitta och skriva i en hel evighet känns det som ;P För nu blir det upp och kolla efter den där svårkontaktade kuratorn igen ^^

Det är svårt med förväntningar. Rimligtvis hade du ju blivit glad, men det är väl en del av ditt mående tyvärr, att inte kunna glädjas. Åh, jag hade kunnat gå över glödande kol för den resan! Läser etologi och djurskydd på universitetet så jag får väl se en hel del ändå men det är verkligen favoritområdet! Kanske kan du i efterhand tänka tillbaka på det som en rolig och lärorik upplevelse, även om oron nu känns stor.

Men åter till mötet, det är inte enkelt när man känner sig trängd. Har inga klaustrofobiska drag alls - förän jag hamnar med flera okända människor i ett litet rum som alla vänder uppmärksamheten mot en och förväntar sig att man öppnar upp. Det är inte lätt, men du klarade det!

Sen att du inte högg tag i kuratorn, det är sådant som händer, och jag vill säga att det är normalt för måendet att inte våga ringa upp henne, att dra sig för kontakten fastän man vet att man behöver den. Men försök, det är ju för din egen skull.

Visst, det är ett öppet forum, men du har inte hittills skrivit något som skulle kunna avslöja din identitet, och besvikelse ska du inte oroa dig för. Lätt för mig att säga, jag berättar inte för min egen mamma hur jag mår pga. besvikelserädsla, även om jag egentligen vet att de bara vill en väl. Man fungerar inte alltid som man ska :P

Jag tycker du är stark som tar steget! Du vågar även om du på sätt och vis gör det för att du måste, för att försöka ventilera lite eller finna en väg ut ur situationen. Men det är starkt gjort av dig! Det ska du ha cred för.

Det är lätt att stöta bort människor ikring sig, speciellt om de inte ens har en aning om vad som försigår. Det kan tyckas som en enkel sak att säga "jag mår inte bra", och det kanske det inte är -  när det gäller ex en förkylning eller stress för en "frisk" människa. Men då saknas den grundläggande förståelsen för våra behov, och tyvärr så drar vi ju nitlotten i det hela i så fall. Mina vänner visste inte förän "sent", men ingen reagerade med besvikelse eller ilska, tvärtom. Trodde aldrig att jag skulle få sådant öppenhjärtat stöd. Så det finns olika folk där ute. På gott och ont.

Fick tag på kuratorn lite senare. Hon hade tydligen blivit orolig för mig på mötet, så hon hade dessutom precis tänkt ringa mig… Så pratade med henne en stund och fick bokat en tid. Hon tycker jag borde ta hjälp av en läkare ang. att jag mår dåligt. Men jag vet inte om jag vill, eller om jag vågar. Vill inte ha några tabletter eller så heller, så då vet jag inte ens om det är någon mening med det hela…

Nej det är verkligen inte lätt för de omkring en heller… Men den vännen jag tillslut öppnade mig för reagerade med ilska och besvikelse, vilket gör det dubbelt så svårt nu. Hon tyckte det att om jag nu mår så dåligt har jag gått omkring och ljugit för henne i över ett år. Jag försökte förklara att det inte var så lätt alla gånger, men hon verkade inte kunna förstå. Därefter blev vi ovänner, knappt pratat sedan dess…

Jag tycker att du ska följa kuratorns råd, hon är ändå såpass utbildad att inse när hon inte längre kan hjälpa dig helt. Sen är det inte så att läkare=medicinering. I vissa fall ja, men jag fick då inte i första taget, men jag var iofs 17 då. Du kan även vägra medicin såklart om du själv inte tycker att det är ett alternativ för dig. Du kan även genom en läkare få kontakt med psykolog som kan hjälpa dig igenom det här.

Jag vet så väl vad du menar med "vet inte om det är någon mening med det hela", jag var/är likadan. Inte ätit eller klätt mig på en vecka, skådar tak men ändå tycker jag inte att det behövs. Att det är någon mening. Men det är det! Det är ju tvivlen, hopplösheten och den mentala mattheten som slår till, som så många gånger annars.

Kanske är det så att man är rädd för att gå till läkaren för då är det "officiellt"? Jag vet inte, jag bara filosoferar i största allmänhet. I vilket fall så tycker jag absolut att du ska ge det en chans. Dåligt mående är inget som går över på en vecka, tyvärr. Och man klarar det inte alltid själv som sagt, och du verkar ändå ha hamnat i en nedåtgående spiral som blir svårare och svårare att bryta iom att du förlorar kraften på väg ner.

Nej, det är sannerligen inte lätt för omgivningen, men tyvärr kan man inte "hjälpa" dem på annat sätt än att må bättre själv. Det viktigaste i ditt liv är ditt liv. Glöm inte det. Jag (och många med dig) står här och hejjar på när det går tugnt, bra eller mittemellan. Vi tror på dig. Du klarar att ta hjälpen, och kämpa för den för du är värd att må bra, eller hur?!

HEJSAN

oj vad mycket nu skrivit ! äntligen fler som skriver halva romaner som jag *fnissar*

Kan berätta lite om mig och mitt …. har gått hos kuratorer sen jag var ca 11 år - olika genom åren. Inte fattat i perioder vad jag gjort där osv. Var tyst och blys som yngre , mobbad, utnyttjad, reservkompis… sen fick jag styrkan att vara mig själv i gymnasiet en ny chans helt ny klass och där kände jag ingen. kunde vara den jag ville vara och är !

men det var heller inte poppis, jag är väldigt ärlig och rättfram, har aldrig direkt haft behov av någon bästis så där utan kan typ umgås med alla.

Har intressen som jag kan göra på egen hand, estetik; måla, rita, skissa, pyssla osv osv. Läser mycket , skriver osv.

Så jag är heller inte fullt ut så beroende av andra - trivs även med att va själv stundvis.

Men det kan vara pga att jag har haft så mycket med mig själv och mitt. All energi har gått till det . Att hålla mig själv flytande.

har gått igenom en rad olika saker i livet - massa SKIT. Hemska saker. vilket ledde mig in på att lyssna på vad DE sa om mig ; jag var värdelös, ful, dum i huvudet, kunde ingenting, var ingenting, osv osv osv osv…… LÅNG histori

DERAS sanning blev min egen syn på mig själv - fast jag vet idag att den inte stämmer.

Men den psykiska misshandeln sitter kvar i bakhuvudet HELA tiden !

" Ska jag börja plugga ? Ja det vill jag …. MEN .. han sa ju att bla bla bla " om ni förstår.

Så kom jag in på detta med att skada mig, höll på ett par år innan det upptäcktes, sen drog det i väg och ut i svängarna så jag var tvungen att söka mer och mer hjälp.

Har genom åren gått hos olika kuratorer, bra och dåliga. Nånstans när jag fick kontakt med PSYKIATRIN och riktigt utbildat folk hamnade orden "borderline" i mina jornaler. Vilket jag först fick se när jag efter ca två år begärde att få se mina journaler.

Då ifrågasatte jag Borderline. Ja det var satt utifrån min självskade "diagnos" - och när jag läste på om Borderline föll alla bitar på plats ! Det var ju MIG det stod om.

jag som under alla år bara fått höra hur fel, dumt, negativt jag beter mig, överreagerar , alltid ska krångla osv osv

Där fanns en orsak , en FÖRKLARING.

har även panikångest sedan jag var i tio års åldern.

Efter många år och mycket tjat hamnade jag på behandlingshem. det var min räddning. har skrivit om det under andra trådar här på forumet.

Tack vare DBT är det nog jag lever !

Jag URSÄKTA ordvalet " was fucking with death" så länge. lekte med den , utmande den, försökte se hur långt jag kunde gå. Försökte ta mitt liv för jag tog mig inte ur situationen fast jag så förtvivlat ville !

Jag hade inte redskapen.

De har jag nu fått på behandlingshemmet och sedan i den DBT jag fortsatt med när jag kom hem från behandlingshemmet för snart 2 år sedan.

Jag går alltså ännu i terapi , en gång i veckan.

jag är också sån som hellre skriver - visste inte alls hur eller vad jag skulle säga / förklara i början. men min kurator är BRA hon ställer de rätta frågorna för att få igång mig.

Så jag har lärt mig prata, lärt mig öppna mig och ta reda på vad som finns där i mig. Har bla. skrivit min livshistoria - det var kanon bra. men jag har bara kommit fram till åren då det började skita sig totalt och min destruktiva sida helt tog över, då sa kroppen nej och jag pallade inte utan gick in i en depression - så vi har ställt in fortsättningen på min livshistoria satt den på hold ett tag.

men det är mycket jag fått fram genom den !!!

Att SE saker . SE och få hjälp att SE det man inte själv kan se.

Vg. förhållanden så har jag haft oturen att träffa as på as… tyvärr… vilket bidragit till att DERAS synsätt på mig blivit mitt eget. de har alla varit kontrollerande styrande fysisk och PSYKISK misshandel och mind games. Så de har påverkat mig otroligt mycket och delvis pga dem är jag sjuk.

Allt jag sa , allt jag gjorde , allt jag var var fel fel fel - så jag tappade bort mig själv. Jag dog kan man säga …. Det har tagit mig MÅNGA år att hitta mig själv igen !!!

Ta reda på vem jag är, vad jag kan och vill !!!

jag vill absolut INTE leva som jag gjorde - där allt bara var en ständigt kamp att kontrollera och bli av med all ångest på olika sätt.

All destruktivitet mot mig själv.

Jag blev så trött på det till slut att jag bara ville dö - men inte ens det klarade jag av. och TACK o LOV för det ! För NU lever jag !

Visst jag är sjukskriven än - kommer vara det ett bra tag till. men jag har fått HJÄLP !!!!

Det tog mig två års TJATANDE att få komma iväg på behandlingshem , två år då jag gav upp många gånger, två år då vården var totalt uppgiven över hur jag levde…. var på sjukhuset var och varannan dag det sista.

Många inläggningar osv.

Men behandlingshemmet blev min räddning ! Att få komma bort hemifrån från min miljö, den sjuka miljön, för att kunna bygga upp mig själv igen ! ifred !

men sen kom prövningen när jag kom hem - ut i verkligheten igen.

Det har varit tufft !!!

Men jag fick direkt jag kom hem en kontakt med min kurator på psykiatrin , hon är inriktad DBT. Med henne har jag jobbat nu snart två år. och det ger resultat. Har varit skadefri 1½ år i alla fall. Vill inte räkna för då går det sjuka igång att " kaaanske det är dax " ..men NU har jag verktygen att stå emot !

Oj finns så mycket jag skulle kunna skriva !!!

vill ni prata mer så får ni gärna skriva mail.

Eller här jag kollar tråden ;)

Jag är på stor väg UR - ser ljuset igen , innan levde jag bara i mörker , det fanns ingen framtid, bara jag , rakblanden och mina röda tårar.

Ett bra sätt , ta med det du skriver och lämna in till din kurator !

jag skriver på en bok och min läkare läser nu mina fem första kapitel. pirrigt. men ska samtidigt bli intressant att se vad han säger.

Gav honom dessutom berny pålssons bok vingklipps ängel att läsa - HON var det första personen jag kom i kontakt med som SKREV NER och i ord beskrev det jag också kände !!!!

Hon fick igång mig och mitt skrivande ännu mer. har skrivit på min bok i tio år, den hade en början om hur det är att vara barn till en alkoholist, som sedan övergick i att leva md en alkoholist som sedan övergick hur jag av det livet blev sjuk….

Så jag tror absolut på

1. en kurator / psykolog

2. en bra läkare - som kan se vad du "lider av" om du förstår vad jag menar , kan vara så enkelt som att du behöver en tablett. Jag producerar inte nog med seretonin utan behöver det i tabletter dvs antidepressiva. De hjälper mig. de tar inte bort allt men gör det mer " stabilt" , topparna och dalarna är inte lika djupa eller höga nu - inte lika stora kontraster som innan. Jag var emot allt vad mediciner hette - men sen ändrade jag mig för jag insåg att jag måste få hjälp och innebär det at stoppa i mig ett piller eller två so fine !

KÄMPA PÅ

ni gör ett hästjobb och HELTIDSJOBB med er själva 24/7 !!!!!!

Kramar vildängel

#24 Tror nog det kan stämma att det kan vara för att det blir "officiellt", jag går ju efter den riktlinjen att har jag inte sagt det högt är det inte verkligt. När min ena råtta fick en knöl som jag var i princip hundra % säker på att det var en juvertumör blev jag så orolig att jag gick i några dagar utan att säga ett ord till någon, lät ingen hålla i henne eller så. För så längej ga inte berättat för någon eller någon sagt något, så kanske den inte fanns där. Tillslut blev jag ju ändå tvungen att berätta så jag kunde låna pengar till operationen som blev. Men ja, bara ett exempel på det där med; har ingen sagt det högt, är det inte sant. Men samtidigt så skulle det kanske vara en lite enklare för skolan att förstå om man har en diagnos… Men ja, sen är jag orolig för tjat angående medicin. Men kurator säger ganska ofta att hon tror att jag skulle behöva det. Men jag vet inte, tar inte ens en vanlig huvudvärkstablett i onödan. Dvs när jag gått med huvudvärk i två.tre dagar i sträck utan att den går över eller när den är såpass intensiv att jag inte står ut annars. Att då proppa i sig tabletter varje dag? Njeee…

#25 Men ja, ang. kurator psykolog, så går jag hos en kurator, ungefär en gång i veckan. Så där får jag väl någon slags hjälp, bara det att jag inte riktigt känner av den…

Och ang. läkare, jag vill verkligen inte käka tabletter… Vet inte varför men jag avskyr tabletter. Har inget emot de som tar det bara det att jag "behöver" dem inte. Sen är det väl lite det att min mamma går på tabletter och ja, känner att jag blir mer och mer lik henne (ingen kontakt alls med min mor nu pga massor av orsaker) hela tiden. Jag tycker verkligen inte om att likna min mor, behöver då inte heller ta en massa tabletter precis som hon. Förstår du vad jag menar?

Känner mig tyvärr ganska stressad just nu och hinner inte svara mycket bättre än såhär idag. Och är helt slut efter skolan trots att jag bara var där halva dagen. Hoppas det duger för idag ^^

Trillade dit igen igår, det gick inte längre. Försökte skriva, men det hjälpte inte. Något annat hade jag inte energi till. Känner mer och mer "sug" efter att skada mig själv. Vet inte vad jag ska ta mig till. Detta är väl ett försök att hindra mig själv, antar jag. Skriva, skriva, skriva. Inte för att det hjälper, inte nu. Inte med en jobbig ångestfylld dag bakom mig, inte när jag känner ett sånt enormt behov av lite lugn. Bara kunna sitta ner och känna att allt är okej nu, även om jag vet att det bara varar för en stund. Sluta känna mig så uppstressad att det känns som om man exploderar vilken sekund som helst. Vad kan man egentligen ta sig till? Har man inte orken, hur ska man då få den viljan som behövs?

Jag har inte gjort så mycket idag, inte det som varit jobbigt. Bara det att jag har åkt hem, har kännt mig sönderstressad, vart orolig utan orsak och mått skit hela dagen. Jag hatar dessa dagar, när allt är värre än värst. Ska nog sova snart, borde nog sova snart. Så kanske allt är bättre imorrn. Bara det att jag ska handla imorrn, massa människor runt omkring. Trängsel, prat, stress. Usch, känns inge bra alls, men måste ha lite saker till mina djur. Jag bara sitter här och klagar, antar att man får det ibland. För trött för att bry mig om att jag säkerligen skäms över det imorrn.

Ska ju åka iväg på studieresa på måndag också, kommer sedan inte tillbaka förrens på torsdag. Känner inte alls för att åka. Hur ska jag hitta energin och kraften att ta mig upp varje morgon, att studera varje kväll, att gå hela dagarna. Jag kommer dö, min kropp kommer inte orka. Kan knappt äta, hur ska kroppen då kunna hålla igång samtidigt som hjärnan går på fullgång dygnet runt?

Och hur ska min sommar bli egentligen? Pappa håller på att bygga en pol, hur ska jag förklara att jag inte kan bada om jag inte har kläder på mig? Hur ska jag lyckas dölja alla mina ärr när det är varmt och alla går i shorts? Jag kan ju inte säga till honom att jag skär mig, då får han väl panik. Och mina syskon kommer ju också undra, de är så små än. Inte kan jag säga något till dem, de förtjänar att slippa veta. Hur lyckas man dölja en sån där sak? På vintern och hösten är det väl inga problem. Men sen när våren kommer och mitt i sommaren, hur förklarar man då utan att avslöja något att jag kan inte gå i för korta ärmar och jag kan inte ha byxor som inte går ända ner till fötterna?

Jag förstör min kropp när jag skär mig, jag förstör min framtid när jag inte sköter skolan. Vad är livet värt egentligen, jag kommer aldrig uppnå några drömmar om jag inte skärper mig. Men jag lyckas ju aldrig med att skärpa mig, det håller kanske i någon vecka då och då. Men sedan blir det kasst med skolan igen. Alla säger ju att det är ju bara jag som kan ändra på det, det är bara jag som kan börja sköta mig. Ingen kan ju göra något åt det för mig. Men hur ska det gå om jag under inga omständigheter kan skärpa mig? Fast vad spelar egentligen drömmar för roll? Alla mina börjar blekna, varför drömma om något som aldrig blir sant? Samtidigt så börjar man ju då fundera, om man inte har drömmar, varför ska man leva. För drömmar handlar ju om hur man skulle vilja att ens liv såg ut, om man aldrig ens kan komma nära det så kan man väl aldrig heller bli lycklig. Och ett liv utan lycka kan väl knappast vara värt något? Jag vet inte, kanske jag bara svamlar. Är så trött, ska kanske sova. Om jag nu kan, har vart dåligt med det den senaste tiden.

Oj! Det är svårt att komma med råd som inte verkar "konstiga". Jag har gått i DBT, en variant av den kognitiva beteendeterapin (KBT) som är utformad just för personer med självskadebeteende.

Det allra första de gick in på var medveten närvaro. Någon som kräver väldigt mycket övning, men som jag tyckte hjälpte. Att inte låta autopiloten vara på, utan verkligen tänka på vad man gör. Som att borsta tänderna, hur många av oss gör inte det av automatik. Medveten närvaro går ut på att inte tänka på något annat just då, utan vara helt närvarande och känna hur det känns att borsta tänderna.

Flera andra i gruppen kom på att när de fick inpulser att skada sig, att det gick att göra något annat, att ersätta behovet med något annat behov som inte är skadligt. Någon ersatte behovet med att diska, och att vara medvetet närvarande under diskningen. Någon gick ut och sprang i skogen. Jag tror mycket på det, att så fort impulsen kommer, försöka ersätta det "dåliga" med något "bättre".

Jag tycker också att du kanske skulle prata med din kurator om att få en remiss till psykiatrin, så du får träffa en psykolog och också en läkare som är specialist på psykiatri, du kanske behöver någon tillfällig medicin du kan ta när du får impulser att skada dig.

Vildängel: Japp, här skrivs romaner och det behövs ibland =) Kul att höra att det är på uppåtgång sakta men säkert för din del! Håller alla tummar för att det ska fortsätta så men jag tror inte det behövs. Du har insikten och styrkan. Du fixar det!

Yeay: Gnäll, klaga, skrik. Vadsomhellst som lättar det minsta! Jag vet hur det drar i en när det är som värst och det är inte lätt att stå emot, oavsett om man vill eller inte.

En spontan gissning är att det kanske känns jobbigare nu, eftersom du vet att du ska på resan? Undermedveten stress liksom. Så fungerar jag iaf, men det är ju inte säkert att det är så för dig.

Hade jag vart i dina skor, utifrån det jag läser av texten och bortsett från familj osv så hade jag satt mig på akuten. Dubehöver hjälp, och det nu. Inte sen. Väntetiderna kan vara nog långa som det är.

Alla dina funderingar, farhågor, om och men. Jag känner igen dem så väl. Det är som att du beskriver mig rakt av, med andra förutsättningar.

Drömmar… Jadu. De falnar, tyvärr. Men någonstans vill jag ändå bli en gammal gumma i gungstol som kastar limpor på ankorna. Rynkig och tandlös, egensinnig som få ;) Någonstans finns denna lilla spillra kvar hos mig, även om jag inte alltid ser den.

Du behöver inte heller skämmas över det du skriver. Jag tar det som att du börjar bli desperat, men du sträcker dig utåt i stället för innåt, och det är positivt i mina ögon. Kan du inte dra ut det du skrivit här och visa kuratorn? Säga att du vill vidare, ha en behandling, bli bättre?

Det tar tid att bli bra. Jag ska inte ljuga för dig, men det går. Nyckeln är hjälpen, att söka den och ta den, och det är ibland bland det svårare man kan göra. Tro mig, jag har äntligen gjort det och det underlättar. Har även jag problem med sömnen, och bara det tar ju den sista lilla musten ur en, men har fått insomningsmedicin som räddar mina nätter. Utan den håller jag inte ihop, men antagligen så är det i en period. Jag förstår ditt tänk helt ang. mediciner. Är själv väldigt kluven till dem, men kan de hjälpa så är det bra. Blir man sämre så kan man sluta. Det är mitt sätt att se på saken just nu. För alla är det inte ett alternativ heller och det måste respekteras. Det är inga mirakeltabletter, har man tur ger de en den krycka man behöver för att hanka sig vidare.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Hade du vart här hade jag satt dig i bilen och fart till akuten med dig och jag tror absolut att de hade tagit detta på största allvar, precis som de bör för du mår inte bra. Inget fel i det, du är absolut inte en sämre, dummare, värre människa för den sakens skull. Precis som att någon annan av oss här inne är sämre. Vi har en sjukdom. Tyvärr är den svårt att förstå eftersom den inte syns som ex ett benbrott, men dte är en sjukdom och inget vi själva rår för.

Önskar så att jag kunde skriva en magisk rad som fick dig att må bra.

#28 Ett tag gick jag upp och städade som en galning hela nätterna… Allt för att koppla bort… Men det funkar inte när jag är hemma med 7 andra som ligger och sover i huset, då blir det lite dumt om man drar fram damsugaren och moppen. Dammar av hyllor och flyttar saker hit och dit. Det funkade en stund, men sen när det inte fanns något mer att städa, så var allt tillbaka igen. Det enda jag kunde hoppas på då var att jag var så slut så jag kanske kunde somna.

#29 Jo det där med resan är alldeles superstressande, det känner jag. Väääldigt tydligt tyvärr. Vill bli dödssjuk och stanna hemma. Men jag kan inte, kan ju inte vara utan närvaro i 4 dagar när den redan är så hög som den är. Men fy, jag vill verkligen inte åka. Jag ska åka imorrn, har inte packat, inte planerat någonting… Hela den där jävla resan ger mig panik just nu. Jag vill verkligen inte.

Vet inte heller hur stora rummen vi ska sova på är, är det fler än två som ska sova i samma rum så kommer jag inte ens kunna sova. Sover alltid utan kläder men sover någon annan än jag och min rumskompis i samma rum kommer jag ju inte ens kunna ta av mig byxorna eller tröjan. Kan ju inte bara visa upp alla ärr och skit sådär…

Vet inte hur jag ska klara av den här resan just nu. Och jag åker imorrn! Ingen tid att diskutera igenom det, ingen tid att tänka över det, ingen tid att planera, ingen tid till någonting.

Ska upp till skolan nu ikväll och då måste jag packa och jag måste städa hela lägenheten (en pytteliten etta), har ju hjälp av min rumskompis, men vad hjälper det när jag bara vill lägga mig i sängen och sova tills alla är tillbaka och resan är över? Vet inte ens vad jag ska ha med mig, vad behöver jag? Vitaminer, sängkläder, kanske lite rena kläder, visst, det enda jag tänker att jag behöver med det är cigg och rakblad… Det kommer jag långt på.

Dessutom berättade min lärare att den vegetariska maten där uppe är dålig. Kanske man måste ta med sig mat. Men vilken mat håller sig fräcsh från klockan 07:30 till 18:00 :S JAG VILL INTE MED! Vet inte vad jag ska ta mig till, kan ju inte skita i att åka med heller. Då kommer la min mentor och knackar på dörren när vi ska åka och så hamnar jag på bussen ändå. Det gjorde hon ju när jag skulle ha mötet, först ringer hon och hör om jag är vaken och säger att de sitter och väntar på mig, sedan kom hon och kuratorn ner till rummet och knackade på för att väcka mig… Konstiga saker… Varför bryr de sig ens? Hallå, jag menar det är ju bara jag, så viktig är jag inte. Kanske för att jag slösar på deras tid så de ville ha det överstökat? Klart. Ne jag vet inte, vet ingenting. Bara att jag åker imorrn och jag vill inte. Måste duscha också, inte duschat på säkert en vecka, alldeles superäcklig och stinker gör jag säkert med. Herregud vad jag babblar.

Tror inte jag kan skriva ut och visa kuratorn. Hade nog fått panik och slängt papperet i soptunnan… Går inte riktigt faktiskt. Hon vill att jag ska gå till en läkare, har till och med erbjudit sig att följa med, men jag vet inte. Hon sa att isf måste jag ju vara ärlig och så om hur jag mår så att läkaren förstår och sådär. Men det är inte lätt. Säger aldrig till NÅGON irl att ne idag mår jag inte bra alls. Idag vill jag inte göra något annat än att ta livet av mig så jag slipper all skit, för jag är så trött på det. Hur ska jag då kunna vara ärlig mot någon som jag aldrig träffat innan och när jag dessutom blir fruktansvärt nervös av läkare är det ju inte lättare direkt…

Ne nu får det räcka, ska ut och ta mig en cigg, försöka lugna mig lite. Sen ska jag prata med min far så han kanske kan köra mig ut mot skolan… Herregud, jag vill verkligen inte….

Det är inte enkelt att berätta för läkare, men egentligen. Vad har du för val? Som din situation är nu så är den inte hållbar. Du kommer inte att orka hålla ut i detta tempo länge till. Bit ihop en "sista gång" och be kuratorn dra dig i ärmen till läkaren. Maila henne om du inte klarar att ge det personligen. Det är för din skull. Och du ÄR viktig, det är därför folk bryr sig. Varför skulle jag annars svara dina inlägg? Jo, för att jag bryr mig, för att du är värd den lilla tid det tar mig, för att du är viktig!

Ångesten inför en resa där man knappt vet något om hur det kommer bli är inte lätt. Den kämpar jag med också, och jag kan bara hoppas att det fungerar någorlunda bra ändå. För det mesta så brukar det göra det på något vänster ändå.

Just nu har jag lite klent med ork, men jag tänker på dig och kommer hålla tummarna för dig under resan!

#31 Tack för din omtanke. Nu ska jag åka hemifrån och upp till skolan om en timme. Resan bara kommer närmare och närmare hela tiden, det är hemskt. Antar att jag hoppas att allt kommer gå bra, men av någon anledning känns det verkligen inte så. Kommer inte ha tid att prata med min kurator innan jag åker och har ingen mejladress till henne. Men vet inte om jag hade vågat ändå. Samtidigt så vet jag att dessa "episoder" brukar gå över, de tar tid men det blir alltid lite bättre efter ett tag. Kommer inte ihåg sist gång jag var riktigt glad, men jag vet att dessa extremt neråt perioderna brukar bli bättre iaf. Största skillnaden är väl att de brukar finnas något som sänkt mig så lågt som jag är nu och den orsaken finns inte denna gången. Den bara smög sig på och plötsligt utan att jag ens insett det själv låg jag långt där nere på botten.

Min kurator har iaf upptäckt att jag behöver hjälp trots att jag inte sagt allt jag kanske borde till henne. Sen det där med mediciner, jag själv tycker väldigt illa om dem, även om jag i perioder nästan skulle kunna tycka att det kanske är ett alternativ. Men så har jag en vän jag umgås med (den enda utanför familjen jag umgås med) som är ännu värre motståndare till mediciner. Vilket gör att jag själv också blir ännu mer emot dem än vad jag redan är, vet inte varför men andras åsikter om vad jag gör osv påverkar mig ganska mycket. Jag försöker att alltid ta min egen väg och välja det alternativ jag själv tycker är bäst. Men så är det ju så att jag tyvärr är väldigt lättpåverkad utav andra vilket gör att det blir svårt.

Jag vet att min nuvarande situation inte är hållbar, jag känner hur jag långsamt bryts ner och snart faller jag väl ihop totalt. Men jag vågar inte och allt eftersom det blir värre blir det också svårare att söka någon hjälp… Redan nu känns det helt omöjligt. Jag vet ju att jag behöver hjälpen någonstans långt där inne, men jag har ignen kraft att söka den med. Ingen kraft över huvudtaget. Allt känns bara hopplöst just nu, inget ljus någonstans.

Man känner sig döende och man mår så dåligt att man gärna välkommnar döden ibland. Men envist håller sig kroppen vid liv medans själen långsamt dör.

Hur har det gått? Hur är det?

Det gick, antar jag. Mår inte bra alls, fick smått panik och ville åka hem ett flertal gånger. Men det gick iaf betydligt bättre än väntat. Nu har jag dessutom nyss åkt buss vilket gör mig fruktansvärt skakig och nervös. Inte riktigt hunnit lugna ner mig än, så ganska skakig… Har varit hos min kurator idag också, men det gick inte bra. Finns så mycket jag vill säga men det tar bara stopp… Mådde även skit dåligt på bussresan hem ifrån resan och fick abstinens för att det inte var tillräckligt med rökpauser, så rev upp hela knogarna igen, dom som äntligen börjat läka. Under tiden vi var där var allt bara jobbigt och tråkigt tycker jag och kände mig så fruktansvärt pressad hela tiden. Det enda som muntrade upp mig lite var närkontakten med vargarna. Lite pussar från ett djur brukar ju iaf muntra upp lite grann…

Tycker också det var väldigt synd att resan kom just nu när jag verkligen inte mår bra då jag verkligen inte tyckte det var roligt någonstans. Även fast jag vet att jag borde gjort det.

När jag kom hem tog jag fram rakbladen igen dessutom, lätta på all press och stress som varit. Men känns smått värdelöst när jag ändå hade hållit mig borta från dem i några veckor. Ne nu ska jag sätta mig ner och ta det lungt så jag kanske kan sluta skaka…

Du klarade det, skakigt men det spelar ingen roll. Du klarade det! Det ska du vara stolt över och minnas. Trots allt jobbigt så klarade du det, glöm inte det!

Min samtalskontakt påpekar ideligen hur viktigt det är att ta tillvara på den lilla tillfredställelsen sådana saker ger, att man trots allt klarar det. Sedan ska man tydligen utsätta sig för jobbiga saker i lagom dos med, men men..

Försök låta bli rakbladen om du kan, för din egen skull. Jag förstår att du behöver den ventilen, att släppa på trycket, absolut! Inga förebråelser för den saken från min sida, men i det långa loppet så vore det bra om du fann andra vägar att släppa fördämningarna. Det är inte lätt, tyvärr har jag inga lätta lösningar att erbjuda men det går.

Kanske blev det för mycket att prata med kuratorn så nära inpå? Du är ju helt uppriven och det krävs ju ändå ett visst mått av mod och styrka för sådana samtal, vilket är helt förståeligt om du inte har just nu.

Ja, vargpussarna ska du minnas! =) Det är inte alla förunnat. Hoppas skakigheten lägger sig snart. Phoenix (ena illern) är en försiktig men hängiven pussare så han skickar ett par som uppmuntran ;)

Jovisst klarade jag det, men sedan blev det ju ingen redovisning heller… Men får helt enkelt göra den skriftliga delen jättebra istället, om jag nu kan. Men det borde gå. Svårt att vara stolt och minnas såna saker, det är ju så lätt för alla andra. Det borde det vara för mig med!

Jo jag har försökt och försökt, men det går inte just nu. Försöker allt vad jag har hela tiden. Men så vet jag inte vad jag annars ska ta mig till och jag har ingen kraft att försöka med just nu. Benen ser förjävliga ut, knogarna är helt upprivna, men jag har iaf låtit bli armarna det senaste…

Det kanske det blev. Kände mig alldeles nervös innan jag skulle dit, brukar aldrig göra det innan.

Skakningarna börjar lägga sig, men är så smått kvar… Åh, en iller, det har jag velat ha sedan jag var liten :) Tyvärr funkar det inte riktigt med min allergiska bror. Tror det mesta växt bort på honom men min far vill inte ha så många djur som måste vara inne så skulle inte få skaffa ett nytt djur att ha inomhus. Sen tycker han konstigt nog inte om illrar heller utan anser att det är bitiga, "farliga" djur som husdjur. Hehe. Men jag har ju mina underbara råttor och marsvin :)

Känner mig konstig idag, som om jag inte vet vad jag känner. Som om jag verkligen måste anstränga mig för att känna något. Eller, kan inte riktigt få ut det i ord. Men det känns jätteskumt.

Ja, det är intet för intet som min samtalskontakt tjatar om det ;) Jag behöver påminnas om att försöka ta cred för det jag faktiskt gör, inte heller det är lätt, men faktumet kvarstår - du klarade det och jag om inte annat tycker det var riktigt starkt jobbat!

En skriftliredovisninga kanske är enklare? Då kan du ju jobba på den när du känner att du orkar med och slippe pressen att ta det muntligt?

Nej, jag förstår helt och fullt om det inte går att släppa, och nu till råga på allt, när du "behöver" ventilen som mest. Tycker bara att det är så jä*la trist att en smart och vettig ung tjej inte har någon annan utväg än att skada sig själv. Det är inte ditt fel, men du kan få hjälp med det om du finner kraften och motivationen och modet till att verkligen prata ut med kuratorn eller låta henne leda dig vidare.

Illrar är underbara, så underskattade, men de har sitt rykte av en anledning tyvärr. Jaghar blivit styggt biten, ska jag inte neka till, men med rätt inställning och tålamod går det att få de allra flesta av dem bitfria och de är väldigt sociala djur. Har du vägarna förbi SKara är du mer än välkommen att kika in och klämma på dem =)

Hade marsvin när jag var yngre, det är helmysiga djur! Så roliga, tillgivna, lekfulla och nyfikna. Mimmi (mitt första) var med mig varenda ledig timme, låg med mig i sängen och läste eller knatade runt på golvet när jag gjorde läxor. Hon var en fantastisk liten gris, och ännu roligare blev det när det visade sig att hon var dräktig (parad i zoobutiken utan någons vetskap) så då behöll vi en hona ur kullen. Dessa små lurviga varelser gladde mig enormt och ja, djur har magiska krafter över vårt mående. Illrarna är mina kryckor, mina bästa vänner, käraste ägodelar, ljuset i slutet av tunneln, de jag lever för, mitt allt, det bästa som hänt mig. Förlåt att jag babblar iväg, känner bara så stor kärlek till de djur jag har/haft.

Den där underliga känslan tycker jag mig känna igen. Vad den betyder vet jag dessvärre inte. Känner du knappt om du mår bra eller dåligt? Inget spelar någon större roll egentligen? Tomt och underligt? Det har väl ingen större betydelse, mer än att det kanske finns minst en kotte till som kännt samma sak, vad det nu är värt för dig.

Jo den skriftliga delen är mycket enklare, som jag tidigare sagt så trivs jag mycket bättre med skrift än med tal. Har även mycket lättare att uttrycka mig i skrift än i tal då jag väldigt lätt blir nervös när jag pratar, speciellt om det är med/inför någon jag inte känner bra.

Det var faktiskt främst det att jag skadar mig själv som jag ville prata med kuratorn om. För det vet hon ju inte än, hon frågade mig när jag precis började gå hos henne, men just vid den tidpunkten skadade jag inte mig själv. Hade gjort det tidigare under en period när jag mådde lika dåligt som jag gör nu, men slutat med det. Men så sjönk jag ju igen och trilla dit ännu en gång. Sen har hon inte frågat mig sedan dess, hade hon frågat hade jag nog svarat ärligt men svårt att bara gå dit och säga "vet du vad, jag skär mig".

Vi har illrar på min skola, tycker däremot inte riktigt att det är den sortens djur som passar på en skola. De har ganska stor yta och vara på och sådär. Men vad jag har fått uppfattning av så är det djur som vill komma utanför buren och umgås, lite mer som en hund om man säger så, inget burdjur helt enkelt. Tycker de är helt ljuvliga att hantera, underbart söta, nyfikna och urmysiga djur! Men min egen första iller får vänta tills den dagen jag flyttar hemifrån så jag har möjlighet att ge den ett hem där den kan springa lös och det inte heller kan skada min bror.

Tack för din inbjudan fresten :) Men hur gärna jag än skulle komma och klämma på illrar hade jag nog inte klarat av att träffa en ny människa, spec en som jag berättat såpass mycket för ;P Skulle nog vara lite skrämmande, även fast du verkar vara en väldigt trevlig, bra människa =) Och jag är kräsen med människor, brukar bara tycka dom är läskiga ^^

Jo marsvin är fina djur :) Har aldrig tidigare tyckt spec mycket om dem, lite mer åt det tråkiga hållet tyckte jag. Men så hade jag praktik i en zooaffär i två veckor för ett år sedan och så hittade jag Max. Sen blev jag helt enkelt förälskad i detta ljuvliga lilla marsvin att jag bara var tvungen att ta med mig honom hem :) Sen fick han också en kompis lite senare, så nu har jag Max och den nya Magnum.

Håller verkligen med om det där med djurens magiska krafter. Även om jag just nu inte kan glädjas fullt ut över mina små älsklingar så vet jag ju vilken underbar inverkan de brukar ha på mig och för tillfället är dom det enda som får mig att le utan att det är fejkat. När mina små råttor hoppar runt i soffan och busar, eller när de leker med varandra i buren, eller när de kommer fram och ger en liten puss när man öppnar bur dörren. Eller när man kommer ut med frukosten till marsvinen och båda två gapar i kör, eller när man kliar dem och de kuttrar förtjust. Eller när rumskompisens vovve kommer fram till dörren och välkommnar en när man kommer hem, eller när han kommer och ger en godmorgon puss för att man ska vakna. Ja, djuren är helt underbara och min enda riktigt rena glädje. Tyvärr blir det ju automatiskt även största sorgen iom att de inte har en lika lång livstid som vi har…

Att du babblar om dina djur har jag inga problem med, förstår det helt! Den där enorma kärleken som nästan bubblar innuti och den underbara glädjen de skänker oss. Finns nog inga ord som helt kan förklara hur starka mina känslor för djuren är. Djuren är det enda jag just nu vet att jag älskar, det enda jag vet att jag verkligen bryr mig om. Min familj, mina vänner, jag tror att jag älskar dem, jag tror att jag bryr mig om dem. Men det är svårt att veta om jag verkligen gör det eller om jag bara borde göra det och därefter känner det. Det kan iofs hända att jag helt enkelt bara tänker för mycket och att det gör mig förvirrad.

Jag kan känna någon inre stress som jag alltid har, men bortsett från det känner jag mig ganska tom. Jag vet ju vad jag känner angående vissa saker, som djuren tex, för jag har kännt de känslorna så många gånger. Men just nu är det mer, jag vet att jag känner så. Men jag kan inte känna det just nu. Känner mig fruktansvärt förvirrad…

Oj vilket långt inlägg jag skrivit… Hoppas det inte blev allt för mycket att läsa.

Jag mår verkligen inte bra idag, inte ens lite. Har varit småskakig hela dagen, känner mig superstressad och nervös utan anledning. Vet inte vad jag ska skriva, vill bara få ut allting men känns inte som om jag får ner något. Allt sitter fast i huvudet, vad ska jag göra?! Orkar knappt resa mig upp för energin ligger på minus, känns som om jag ska explodera snart. Kan inte gråta och släppa ut det, för det kommer inte en tår. Vet inte hur jag ska lätta på trycket, har bara ett sätt som fungerar men det funkar inte nu. Hela huset är fullt med en massa människor som suger ut ännu mer energi från mig. Vet inte vad jag ska göra, får panik snart. Ne, jag ville bara skriva av mig. Men det funkar inte idag. Kan inte fokusera riktigt och få ner något vettigt, jag ska gå ut och röka.

Skriv så långt du vill =) Det är därför forumet finns.

Ta det inte som en diss eller att jag tycker du är oviktig om jag dröjer med svaren, ibland måste jag tänka efter lite, och när energin är låg så kan jag inte prestera något vettigt alls, inte såhär "djupt" iaf, men jag läser även om jag inte svarar om det är värt något.

Gå ut och rök, spring ut i skogen och skrik, vad som hellst. Ångesten måste ut på något vis och jag avundas dig inte att ha massor med folk ikring dig som urholkar dig när du känner att du inte orkar. Jag har ju fördelen med att vara ensam dagarna i ända med djuren Men det är väl inte bra det heller alla gånger.

Du får inte ut allt i text, men det behövs kanske inte heller, lite fick du iaf, eftersom du ändå lämnade några rader, och det är bra! Du försöker hantera det, som jag ser på saken. Superbra!

Det låter ändå som att du bär på en hel del ångest, mycket skulle jag vilja säga. Önskar så att jag kunde göra något, säga någort som lindrade. Att det är ok, att du inte är ensam känns inte tillräckligt. Tusan människa, jag har kommit att tycka bra om dig, och ändå har jag inte "sett" mycket av dig. Hm, misstolka mig rätt, jag kommer inte stalka dig nu *haha* men jag önskar så att jag kunde hjälpa.

Ang. att komma hit och klämma iller.. Det förstår jag fullt ut, och jag klandrar dig inte en sekund för det. Erbjudandet står kvar, även om du inte får ett ryck åt det hållet förän om tre år ;) Du är välkommen om/när det passar dig och känns bra för dig, och inte en sekund tidigare. Människor ÄR läskiga ibland :P Trevlig? Jo, jag kan föra mig utan att väcka misstankar hehe. Skämt åsido, jag är nog rätt lätt att tas med, men som sagt. Om det så är om flera år, om det ens kommer, så är du välkommen att höra av dig, om så bara för att få tips och råd.

Ideerna tar slut, får återkomma en annan gång tror jag.

Nejdå, det gör jag inte. Har bara lite smått panik. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, söker mig då ofta till forum. Skriver lite här och var om jag inte hittar svar tillräckligt fort någonstans. Förstår att det inte är lätt att skriva så fort man ser det, ibland är det nog inte lätt att skriva tillbaka alls. Speciellt när man själv inte mår bra. Jag får bara ett väldigt stort behov av uppmärksamhet när jag mår såhär, vilket jag skäms lite över. Hoppas det inte gör allt för mycket att jag säkert är tjatig här ibland…

Röken lugnade mig något, men det lugnar endast några få minuter, sedan är allt tillbaka igen. Har så otroligt svårt att andas, alldeles skakig. Vill lägga mig och sova, få komma bort från verkligheten. Men inte kan man somna inte. Jo, människorna är jobbiga, har en ganska så stor familj. En pappa, styvmor, styvsyster, styvbror, två systrar och en bror. Sedan är det dessutom två ungar till här idag som sover över. Mina styvkusiner blir det nog. Massor med spralliga ungar som vill in och peta på råttor hela tiden, vilket innebär vara nära mig då det är mina råttor. Åh, vad jag hade önskat att man bara hade kunnat gå iväg och få vara ensam, utan en massa springande ungar och föräldrar som inte förstår sig på en. Bar få vara ifred med sina älskade djur. Säkerligen är väl inte det speciellt nyttigt det heller som du sa, men det hade nog ändå kännts väldigt skönt…

Om jag har uppfattat allt rätt, dvs det min kurator förklarat för mig och det jag läst mig till, så har jag i princip konstant ångest som endast släpper vid ett fåtal tillfällen. Dock aldrig fått panikångest. Det är okej att du kanske inte kan säga vad som lindrar osv, bara att du läser och orkar med att svara hjälper faktiskt lite. Kanske inte mycket, men det är någon slags tröst på något vis.

Känns så bra att kunna skriva med någon som förstår att det är inte så lätt att bara "ta sig i kragen" och ordna upp sitt liv. För det är vad alla runt om mig verkar tro, att det är enkelt att klara av det. Att det bara är som så att jag är lat. Jag försöker förklara för dem och iaf min pappa säger att han förstår, men jag antar att jag inte får ur mig tillräckligt till honom (för det är inte mycket som kommer ut) eftersom han i nästa sekund beteer sig likadant igen. Ibland tycker jag till och med själv att jo, jag är nog kanske bara lat ändå. Jag skyller väl bara allt på att jag mår dåligt. Men jag vet ändå någonstans långt inne att det är inte så, jag är inte lat. Jag VILL verkligen, men jag klarar det inte.

Mina tankar tar också slut. Kan nog inte skriva något. Känner mig helt tom i huvudet.