Det finns nog vissa sätt att jobba med det själv, men en kurator/psykolog kan hjälpa en att överkomma rädslor och fobier. Kanske använder kan KBT till det?

Förstår att det är jobbigt, det hämmar ju mycket i ens liv om man har olika rädslor, och speciellt som du skriver att du har mycket av den varan i skolan. Dock är det inte "farligt" eller att man är sjuk som söker hjälp. Man är bara en människa som vill fungera bättre i vardagen.

Jag är själv urusel på den biten (om jag ens kan något alls om något på denna site) men jag skulle själv ha sökt professionell hjälp för det, om man inte själv komer någonstans så lär det inte bli bättre med tiden heller.

Någongång ska jag ta tag i min krabbfobi, men det är ju inte alls ofta man stöter på krabbor, så jag klarar mig lindrigt ;)

Vad är KBT?

tack för ditt svar.
det är hemskt jobbigt och jag vill göra bra ifrån mig i skolan, har höga krav på mig själv men klarar inte att nå upp till det jag vill pga detta problem.

läst något om att man kan gå till någon som trycker på speciella punkter på kroppen eller något sånt, och att det tydligen ska vara en bra metod. minns dock inte vad det hette men ni kanske vet vad jag menar? i sånafall är det en bra metod??, känns inte som den skulle kunna hjälpa men vad vet jag.
_
Malin_

KBT står för kognitiv beteendeterapi, går att googla på ;) Ledsen om jag är kortfattad, men jag är lite stressad och trött.

#0 För det första ska du berätta för din lärare… Lärare är skyldiga att göra undantag när det finns särskilda behov hos en elev. Jag är lärare - så jag vet!

Du har rätt att få redovisa i mycket liten grupp eller till och med bara för din lärare om det underlättar för dig och detta ska inte inverka negativt på dina betyg!

Jag tycker definitivt att du ska prata med ex.kuratorn på din skola eller på annat sätt söka hjälp. Det här problemet går att göra något åt…

Om din Scenskräck bottnar i dåligt självförtroende/självkänsla så har Mia Törnblom skrivit en hel del matnyttigt i saken. Hennes böcker finns på bibliotek. Jag körde faktiskt den boken med en klass där det bara var tjejer och flera hade så dålig självkänsla och det uppskattades faktiskt!

#3 ok tack, ingen fara =)

#4 problemet är att jag vill inte berätta för mina lärare. Jag vill inte behandlas speciellt, jag vill klara det men det går inte.. Tack för tipsen.

Malin

#5 Jag vet vad du menar med att inte vilja ha en särbehandling. Faktum var att jag kände mycket stöd av att min klassföreståndare visste. Vi pratade aldrig om det, mer än att han frågade kanske en gång i månaden hur det var. Annars så behandlades jag precis som vanligt, och inten märkte något och det var så jag ville ha det. Men vetskapen att han visste om mina problem, och att jag kunde prata med honom om det skulle behövas gjorde ändå mycket för mig.

mallan 19 Jag tycker att Du är jättestark som trots att Du mår som Du gör fortsätter att kämpa. Jag tror att om Du vågade prata om det här och få mer beröm, så att Du KÄNNER att Du är duktig, så skulle det gå bättre och bättre.

Jag ser upp till Dej, för jag hade slutat skolan.

Det låter som social fobi… är precis likadan. När jag gick på gymnasiet valde jag bort alla kärnämnen (svenska, matte, engelska…etc) för att slippa göra muntliga framträdanden. Jag hade ångest redan då, men det visste jag inte förrän nu i efterhand.

Tycker att du är superstark som fortsätter att kämpa. Hade jag vetat det jag vet idag hade jag inte gett upp så "lätt".

#8 Jag har till och med godkänt muntlig framställning på kassettband för att någon elev haft totalt panik inför att stå där framme…

#5 Jag förstår om du inte vill bli särbehandlad, men ibland är det bättre än att ge upp… Dessutom ska en klok lärare sköta sådant ytterst diskret. Det får på inga villkor vara så att övriga i klassen får veta eller ens ana…

#9

Men det är klart att övriga i klassen märker om någon "slipper" redovisa, eller iaf får redovisa på annat sätt? Detta reagerade mina sk klasskompisar mkt starkt på när jag gick i skolan, Jag klarade inte av att redovisa så jag gjorde det helt enkelt inte, men mötte ingen som helst förståelse varken från lärare eller elever.

Vad trevligt att du har hittat hit! Ville bara välkomna dig hit :)

#9 det var nånting nytt för mig… om jag hade vetat det när jag pluggade hade det nog sett anorluna ut… :/

jag vet presis hur det känns… fyy.. jag hoppade av skolan efter att ha skolkat så mycket att det inte fanns en chans att plugga igen det jag missat.. enda anledningen till att jag skolkade var jusst det att jag klarade inte av muntliga framträdanden (det är så fortfarande)

det hindrar en från att leva normalt.. jag kan inte ens befinna mig på ett möte eller liknande där det enda man måste säga inför alla är vad man heter i stort sätt.. inte ens det klarar jag av, man avstår från kurser och ALLT där det finns en chans till att man kan bli tilltalad o tvungen att tala…

det sabbade mina betyg helt o hållet.. :/ hade jag vetat att lärare hade sånna skyldigheter att visa hänsyn så hade jag använt det…

när jag dock försökte läsa igen så gick jag ut med det direkt till lärarna… det var TVÅ av alla lärare som jag hade som skötte det bra. dom var guld värda för mig.

svenskaläraren däremot fattade ingenting… hur många ggr jag än försökte prata med henne om det så tog hon det inte alls på alvar.. "det är lite pirrigt för alla att hålla föredrag, det är normalt" sa hon.

det handlar inte om att man är lite nervös inför ett scenframträdande… det handlar om att man inte klarar av det.. man nästan svimmar.

som sagt.. jag kan inte ens presentera mig högt inför en grupp människor.. :/ det är hemskt jobbigt…

vad ska man göra? dom enda tipsen jag har fått är att man ska ta tjuren vid hornen o sen öva… man kan gå till "grupper" med likasinnade.. o öva tillsammans med dom… men hur ska man klara av att gå dit då?

fyy…

jag har trott hela tiden att jag var ensamast i världen om det problemet… skönt på nåt sätt att se att det finns fler.

#12 Att träna är faktiskt ett bra sätt att försöka hantera din skräck, om du undviker det så kommer det bara att bli värre. det går inte över av sig själv!

Börja med att försöka prata inför din familj eller dina vänner, först där du känner dig trygg o sen kanske ute nånstans där de är öppet. I skolan så ska man faktikst få prata i mindre grupper, det finns inget som säger att man måste redovisa för en hel klass! Så var min klass alltid uppdelad, vi redovisade för läraren och kanske 5-6 klasskompisar medans de andra pluggade o sen bytte vi grupper. Alla vågade prata och det vaar mycket roligare att lyssna på.

I vuxenlivet så tas inte hänsyn på samma sätt, som vuxen människa ska du kunna prata inför folk påstås det. Ingen pardon där inte. Du kan gå till en talpedagog tex och få hjälp eller söka hos en psykiatriker.

#10 Jo… Om man delar in klassen i smågrupper. Vissa redovisar och de andra får andra arbeten att göra när den lilla gruppen redovisar.

Då basunerar man inte ut vilka som ska var med vilka där framme vid katedern… Man gör det finurligare… Då behöver ingen veta att du inte var i någon grupp alls. Och oftast snokar inte en hel klass runt för att kolla vart varenda en i klassen varit… Har aldrig hänt.

Trist att så få lärare inte lärt sig denna ädla konst…