Gå till skolsköterskan/kuratorn. Vänta inte utan gör det nu innan sommarlovet!

#1 Det hjälper inte att prata känns det som .. Jag har pratat.. Jag mår inte bättre för det´. Jag vill att jag ska kunna prata med en vän som finns där för en.. Men det finns ingen ..

Har du pratat med någon proffessionell?

Nej.. Jag har mest bara pratat med sånna jag känner att jag kan lita på.. Aldrig med nån kurator eller så..

Det kanske är det som behövs.

#5 Förut kunde jag må bättre av att prata.. Men det känns bara som om det inte funkar längre.. Jag blir bara mer och mer deppig.. Jag vill att mamma och pappa ska lista ut själv att jag mår dåligt och behöver hjälp.. Men det kommer ta tid.. Dom har inte märkt det på ett år än så länge..

De är inga tankeläsare.

Jag vet att det är svårt, jag har ännu inte talat om för mina att jag blev mobbad i hela högstadiet (det är 15 år sedan jag gick ur 9:an). Nu önskar jag att jag hade gjort det så jag hade fått gå i en annan skola.

Jag tyckte det var pinsamt att säga till mina föräldrar att jag var mobbad. Det är heller inte många som vet att jag var ganska svårt deprimerad för bara några år sedan. Det tar emot att berätta, jag vet.

Men för ditt eget bästa så säg till eller skriv en lapp om det är lättare. Vill du inte det heller så be kuratorn ta kontakt med dina föräldrar. Då kan ni oxå få hjälp hur ni ska gå vidare för att du ska må bättre.

Vad jobbigt för dej :( Hoppas det är bättre nu.

Det är det att jag vågar inte.. Mina föräldrar visste att jag mådde dåligt förut en gång. (längesen) Dom ställer miljrders frågor som på ett förhör. Jag vill ju inte säga det till dom. Och jag vågar inte heller berätta hur dåligt jag mår. För varje dag som går så måste jag låtsas va glad och må bra. För jag är rädd att dom säger till mamma och pappa..

känner igen det där att säfer man att man inte mår bra psykiskt så blir det korsförhör med över en miljard frågor från föräldrarna. Inte kul tyckte jag i alla fall.

Men jag tror att du behöver prata med någon. Helst någon proffesionell. ungdomsmottagningen kanske?

Du får gärna slänga iväg ett PM till mig om du vill skriva av dig!

Stå på dig och gå till någon på skolan eller ungdomsmotagningen.. Jag lovar du kommer känna dig stark när du har gjort det.

Jag har själv varit där sedan jag var yngre och fortfarande kvar..

Men det hjälper, när du vet att du har en tryg hand någonstans!

#9 Ja, det blir tyvärr så.

Det är faktiskt helt underbart. Jag träffade en tjej i fredags. Jag är verkligen glad att vi möttes. För hon är som min tvillingsjäl. Vi tkr lika om allt är precis so varan. Och båda mår lite risigt.. Jag pratade av mej med henne.. ( vi gick ut halv 10 på kvällen och kunde inte sluta prata så vi gick och gick, sen så kom min morbror ut och letade efter oss för då va klockan halv 12). Och hon förstår mej precis. Och jag förstår henne. Det är så jag vill ha det ! Nån jag kan prata med som jag känner som jag vet inte kommer skvallra. Så det känns som allt bara försvann. Som om en sten i mej skutta ut. En så skön känsla.

Vad härligt det låter. Ta vara på den vänskapen.

#12 Det kan jag lova att det ska jag.. Hon betyder väldigt mkt för mej !

Brullebro do måste våga dig till en läkare så du kanske kan få hjälp..lider med dig jag vet exakt hur du känner dig..mvh tjej79

Ja, jag trodde det vart så bra.. Men jag känner helatiden nu att allt egentligen bara e skit..

#14 Jag vill våga.. Men jag gör inte det