Jag förstår dig helt! Jag känner likadant.. Jag får ångest när jag är i stora folkmassor, ska prata inför grupper på mer än 3 personer. Trots att de i min klass är väldigt trevliga, bjuder med mig på bio och sånt, så hittar jag alltid på dåliga bortförklaringar för att slippa…

Även när kompisar ska komma hit, så är jag så otroligt nervös, jag tänker hela tiden att jag ska göra något fel… Tänk om jag skulle ramla i trappan, eller något annat när dom är här lixom, sånna tankar kan jag få.

Har även telefonskräck, det är konstigt att jag har en mobil faktiskt, för jag svarar sällan…

Nu har inte jag mer erfarenheter än mina egna, och det finns säkert någon mer proffesionell som kan svara bättre. Men det du beskriver liknar iallafall det jag känner ganska mycket, och jag har socialfobi. =) Men är verkligen inte proffs på sånt, så du får nog lita mer på andras svar, hehe =).

Googla på social fobi, finns hur mycket som helst att läsa. Jag tycker att det låter som om du har social fobi.

länken är om fobisk personlighetsstörning, vilket skulle kunna vara social fobi-extrem. (där passar jag in)

http://web4health.info/sv/answers/border-avoidant.htm

Här är ett test som gav mig mycket. Jung anser att det finns ett antal olika slags personlighetstyper.

http://similarminds.com/embj.html

om du klickar för ett test med färre frågor så länkade jag, Jung+Enneagram (108 questions)

Jag gjorde det testet.

Jag har kännt det som du beskriver. Det är jättejobbigt. Jag har alltid kännt mig utanför och knäpp på något vis. Men när man accepterar den här sidan, den här rädslan, av sig själv så kan man till slut börja jobba med den. Kanske inte idag eller imorgon, men kanske om ett år. Tar man bara allt i sin egen takt så kan man lösa allt :)

Jag mår fortfarande jättedåligt ibland och alla de här rädslorna kan komma tillbaka och bita mig i baken, men jag tar mig alltid tillbaka upp till ytan. Jag tror det beror på ett otroligt stöd från familjen och min psykolog OCH på att jag har lärt mig att det här är den jag är. :) Och det är inte så farligt att vara jag. Jag är annorlunda, men bra ändå.

Jag har social fobi och det du beskriver låter som om det är det du har med. Läs om det och prata med någon!

Hade massa bra och försöka att inte oroa dig mera (lätt att säga eller hur x'D)!
Kram!

Social fobi kan komma just som du beskriver, smygande.
Sakta men säkert drar man sig undan världen.
Om du inte har gått till kurator ännu så tycker jag att du ska göra det, för ibland går det att mota f#¤ i dörren, det är mycket jobbigt att ha denna åkomma.
Idag försökte jag gå till affären för att bara köpa lite små godis, jag kom hela vägen ut ur trapp uppgången.

Ta tag i det innan det blir jätte jobbigt vännen..
glad påsk
svava

Gjorde testet och fick att jag var en 6:a, vad nu det i praktiken innebär? Men förhoppningen är ju att man ska klara av att interagera med andra eftersom vi människor är ett flockdjur. Men det är så svårt!

Har man en gång blivit skrämd av någon anledning, så är det lätt att man blir rädd för allt mer omkring sig. Hade en period när jag inte ens kunde ta mig utanför ytterdörren. Gå och handla var inte ens fråga om.. Svarade inte i telefon eller ens om det ringde på dörren. Kunde inte med människor. Knappt ens med mig själv. Tände inte ljuset i badrummet för att slippa se mig själv i spegeln.. Hoppas Du söker adekvat hjälp innan det blir alltför svårt för Dig.

*Kramar i mass.*

Nej Tosan du har fel där. Vi är inte alltid menade att integrera med andra av våran ras. Vet du varför det går bra att umgås med din familj? Jo, det är dem som är flocken. Du är menad att integrea med din flock. Men med andra flockar är det bara dem starka alfahanarna som ska ha kontakt med.

 Nu funkar ju inte riktigt människor så i vårat sociala sammhälle men inte långt ifrån.

Nu har ju myriis avslutat sitt medlemskap här men jag svarar ändå. Anledningen att man kan prata med vissa är för att man känner dem. Man vet vad man kan förvänta sig.

Men om du träffar en man på gatan så vet du inte vad du har att vänta dig av honom. Men om du därimot lär dig att känna människor och hur människor brukar funka så kommer du att bli mer social. Nu är bara frågan hur man börjar?

Det har jag tyvär inget bra svar på. Jag kan bara gå till mig själv och se hur jag har gjort. Jag pratade med en massa olika psykologer och kuratorer. Men det var när jag låg inne på psyket som jag verkligen började att våga mer. Där var det jättemysigt och alla var så snälla och öppna.

Man måste nog inleda ett samtal med något som öppnar människan vi ska tala med.

Är det någon som inte holler med så säj det tack, för detta är en sak jag lever efter och vill gärna förbättra den;)

#8 Men att kunna interagera med andra hör till, om inte annat så för fortplantningens skull.. Jaja. kanske har jag fel..

Jag måste vara en helt annan människa än Du för jag har inga problem med att tala med en vilt främmande människa jag råkar träffa på gatan. Kanske för att jag vet att jag Inte kommer att ha vidare relation med honom? Inte behöver vara rädd för kraven av att kunna vara social.. Behöver inte skydda mig o mina tankar, han kommer aldrig så nära.

Och släkt och vänner.. Helt slut, trött och alldeles gråtfärdig, efter att jag "interagerat" med min flock, som Du kallade det.. :)

Tja, eftersom jag har min sociala fobi sa har ju jag jättesvart att prata bara sadär med en främling. För att jag ska lita till 100% pa nagon, sa maste den människan vara en del av mig. Familjen, ja, sambon, ja. Kompisar, nej.
Fast det är klart, när jag har haft bra dagar och en främmande människa har börjat prata med mig, sa har det varit lättare. :)

Kanske jag då inte har en social fobi.. Ju mer jag läst på detta forum får mig att tvivla på det, faktiskt.

Att jag fått den diagnosen av en (1) läkare för snart 8 år sedan och att jag nu läst/lärt mig mer om det här på detta underbara forum (TACK ALLA) får mig att tänka om jag nu har något annat som "stör". Får ta och läsa igenom lite noggrannare, för tycker mig känna igen mig i mångas problem.

Ps. Diagnosticerades: Panikångest & Social Fobi, när jag sökte hjälp första gången -99 efter 3 självmordsförsök och ett totalt utarmat socialt umgänge, och det har följt med ända sedan dess. Ds.

Hu ja.. Det här med diagnoser är skitsvart.. Jag hade rätt lätta symptom. Men det kan ju ocksa vara sa att du har social fobi, men ocksa nat annat som är svarare att sätta fingret pa. Sen bara för att min sociala fobi uttrycker sig pa det sättet, sa finns det ingenting som säger att din inte uttrycker sig pa ditt. :) Det är det som gör det hela sa svart.. För ingen sjukdomsbild är den andra lik, eftersom det är vart psyke vi försöker reda ut.
Kanske du ska aterkontakta läkare och kräva ytterligare utredning?

Jag  har en vän som har social fobi men som inte alls har dom problem med att träffa folk..så själva diagnosen för social fobi kan nog te sig lite olika för oss.

Kram Eva

Ska in på min andra KBT på 4 år.

Nej Tosan. Jag tror inte du har det om du kan prata med en vilt främande på gatan.

Men du kanske har en bakvänd av något slag. Du kanske bara är rädd att folk ska lämna dig? Du är kanske rädd att din familj ska bli arg på dig?

 Du har rätt. Du är nog en helt annan människa än mig;)

Läst mer här på Forumet och fastnade i Borderline-tråden.. Tyckte det stämde mycket på mig.

Antingen väldigt introvert, går inte ut, svarar inte i telefon mm, eller väldigt utåtgående, mår toppen, inte rädd för något/någon.

Ska på KBT till hösten. Har möte på fredag, 2/5, och ska ta upp detta. Har ju trots allt inte fått möta "riktig" läkare att få aktuell diagnos sen jag sökte hjälp första gången..! (-99)

Veylan! Det är väl Tur att vi alla är olika.. :) Tänk bara vad tråkigt Forum det hade blivit. *L* OCH jag hade aldrig lärt mig mer om denna ångest jag, och fler, bär inom sig! Det är tur vi lever i denna tidsålder som är mer upplyst i dessa frågor! Och att det finns Forum där man kan "prata" av sig! Är SÅ tacksam!

Kramar i mass!

Det har du rätt i Tosan;) Världen hade varit ett enda chaos om alla var exakt som mig:P

Tosan, kräv en diagnos… du har rätt till det.

Ingen förtjänar att gå omkring i ovisshet om "vad man är och inte är" Klart jag vet vad du är, människa.. men en alla människor är skapade unika..

Unika människor kräver unika behandlingar.

Men även Tosan, om du får en diagnos som säger att du är något. Så är du fortfarande samma person. Glöm bara inte bort att du är ingen sjukdom. Du har en. Många glömmer det och blir sjukdomen:/

Det är precis samma sak för mig.
Just nu går det inte ens prata i telefon eller gå till skolan.

Jag känner mig även skitelak när jag snurrar in mig i en lögn om att jag ska på ett kalas till min morbrors kompis flickvän :/

Usch vad jobbigt Dezocine. Du orkar inte bara säga "Nej, idag orkar jag inte, jag mår inte bra."? Och om de frågar vidare varför, så säg bara stopp. Du bestämmer själv hur mycket du vill berätta och när. Säg till dem att du berättar när du orkar, varför du mår dåligt och hur det påverkar dig.
*kram*

Jag känner exakt likadant! Jättejobbigt.. Men jag kämpar på med att bota det genom att försöka umgås med mina syskon, dom känner jag mig bekväm med, och mina närmaste vänner så gott jag kan och orkar. Det är jobbigt, men det blir bättre!