Jag har ätit medicin mot depression i två omgångar, nu inne på tredje.

Den första sorten jag provade mådde jag jätteilla på från start så läkarna bytte ut den mot en annan. Den kännde jag dock inte av alls, och jag hade inga problem att sluta med den heller. Det var ett av SSRI-preparaten, selektiva serotoninupptagare som sägs vara bland de som ger minst biverkningar av vad jag läst och hört.

Det är så oerhört olika hur man reagerar på mediciner. Samma som jag inte kännde något av alls gorde en annan tjej helt mentalt bortdomnad ex. Man får nog prova sig fram lite för att hitta det som passar en själv.

Sen ser man inte effekt på en gång heller. Det tar ett tag innan den kan börja komma, sen "smyger" den sig på en. Man kan alltså inte vänta sig att man ska vakna upp veckan efter och ha massor av energi ;)

Ang. beroende så finns det ju de preparat som anses vara beroendeframkallande, men de som inte "ska vara" det kan ju vara det pga psykiska skäl; att man intalar sig själv att man inte klarar sig utan dem. Det har aldrig jag kännt. När jag mått bra har det fallit sig helt naturligt för mig att trappa ner.

Jag ser på medicinen som en slags mental krycka. Den kan inte bära upp dig helt, men den kan hjälpa dig att ta dig frammåt tills du klarar av att gå själv. Hoppas du förstod min metafor ;)

Medicin i sig är ingen lösning, det kan hjälpa mot symptomen men anledningen till symptomen är det som måste behandlas. Anars kan man ju hamna där igen. Dock kan det ju vara svårt att komma igång med att ta tag i den biten om man är helt orkeslös och inte fixar sin vardag och då kan medicinen vara ett alternativ. Så ser jag det iaf.

Hoppas att jag var til någon hjälp. Bara att hojta till om du undrar något eller om jag förklarat dåligt.

#1 Jodå, jag förstod din metafor ;P Jo, du var allt till hjälp. Det var ju åsikter och erfarenheter från personer med erfarenhet utav mediciner jag ville ha, och det fick jag ju :)

Det med att det är anledningen till symptomen som måste behandlas… Hur ska man då kunna behandla om man inte själv vet vad anledningen är?

Jag själv vet ungefär när jag började må dåligt. Det var i samband med mina föräldrars skilsmässa och en jobbigt vårdnadstvist som resulterade i en obefintlig kontakt med min mor och relationen mellan henne och mig har sedan dess varit bättre från och till men i slutändan så vet jag att hon ändå bara sårar mig. Detta slutade med att jag helt sa upp kontakten med min mamma, för jag klarar inte av att bli sårad gång, på gång, på gång. Min mamma är även manodepressiv, har därför flera gånger sökt en ursäkt till hennes beteende i hennes sjukdom. Men tillslut var jag trots allt tvungen att sätta stopp då våran knaggliga relation påverkade mig själv alldeles för mycket.

Men detta är något iaf jag anser att jag har lagt bakom mig. Jag störs inte av det. Jag har accepterat det och gått vidare.

Mina föräldrars skilsmässa var när jag var ca 11 år. Jag är nu 18 år. Den där nedstämdheten jag fick i samband med det har liksom hängt kvar så att säga. Den förvärras ibland då och då pga att olika saker händer i mitt liv. Men även däremellan sitter den där och gnager.

Kan det hända att det som hände vid mina föräldrars skilsmässa fortfarande sitter kvar och att jag fortfarande mår dåligt över det trots att det inte känns som om det skulle vara anledningen?

Oj, kanske borde gjort en ny tråd om den frågan egentligen… Då det inte har med mediciner att göra… Hoppas det är lungt ändå…

Ingen fara för min del, det är din tråd =)

Jadu, det där med symptom.. Har samma "problem" själv. Jag vet inte vad det beror på egentligen. Har själv haft en mycket slitsam skiljsmässa mellan mina föräldrar och annat tugnt i min uppväxt som jag tycker mig ha kommit förbi, men ändå har det ju givetvis påverkat mig. Det kan vara en del av förklaringen, kanske hela, kanske ingen. Jag vet ärligt talat inte. Kanske är det lika för dig? Det kan jag ju inte uttala mig om, men det vore inte en omöjlighet.

För min del så har jag gått några hundra timmar samtalsterapi och tanken var väl att jag skulle komma till insikt med den bakomliggande problematiken, men det har jag inte riktigt gjort. Problemet ligger kanske i min inställning och mitt tankemönster? Halva jobbet är nog att finna pudelns kärna, om inte mer som det känns för min del. Får se vad jag får för behandling nu i fortsättningen.

Vad jag menade egentligen var att man bör ta itu med problemen i sig och inte bara undertrycka dem med medicin enligt mitt tankesätt. Iofs har jag fått det från de läkare och psykologer jag först mötte och jag tycker ändå att den inställningen är logisk. Medicinen är som ett plåster, men man måste ju ta reda på varför man blöder eller åtminstånde försöka läka skadan för den läker inte av sig självt alla gånger, och medicinen är inte läkande på det viset. Dock kan det ju som nämnt vara ett hjälpmedel på vägen.

Jo, det jag glömde säga om mediciner är att man ibland/ofta får biverkningar när man börjar och slutar. In- och utsättningssymptom. I många fall så kan det vara så att de ger en ökad ångest, värre deppression och liknande. Jag har ju haft turen att slippa dessa vid insättningen, men vid utsättningen har jag kännt av det. Men det går ju över och man får härda ut lite, om det inte blir allvarligt förstås, då måste man ju prata med läkaren och se vad man ska göra.

Efter den första perioden så ska biverkningarna vara borta eller iaf mindre. Vissa saker kanske man känner men kan leva med. Det jag märkte (jag vet att jag skrev att jag inte märkte något men jag tänkte efter lite till nu) var att jag hade lite större pupiller (inte vanligt enl. läkare) och aningen minskad sexlust (vilket är vanligt, men det störde inte mig) när jag åt medicinen. Inget allvarligt för min del, men det är som sagt så olika hur man reagerar. Om/när man får ny medicin så ska läkaren informera om den och då kan man ju passa på att fråga allt och lite till, och sedan höra av sig direkt man undrar något eller märker av något som man inte väntar sig eller om det blir olidligt.

Aha, okej. Tack så mycket för att du har tagit dig tid att svara på mina frågor och så förresten :)

Så lite så =)

Yeay, du skrev att din mamma var manodepressiv (idag kallas sjukdomen bipolär affektiv sjukdom). Var försiktig med antidepressiva och se till att dina vårdgivare vet om den bakgrunden.

Jag har ätit olika mediciner sedan jag var 17, och det är olika svårt att sluta med olika mediciner. Efexor sägs vara extra svår att sluta med, även om jag inte märkte någon direkt skillnad mot att sluta med fluoxetin eller zoloft, men jag hade lite… annorlunda omständigheter. Det handlar inte bara om att börja med medicin, utan att börja med rätt medicin. Bara för att medicin x fungerar på någon annan betyder inte det att den medicinen fungerar på dig.

Antidepressiva har räddat väldigt väldigt många, även om det inte är någon lösning på problemen. De måste man behandla i terapi eller på något annat sätt.

Jag förstår människor ovilja att äta mediciner, men ibland behövs den. Ibland säger en del att om man har diabetes eller epilepsi, då äter man medicin utan tvekan… varför skulle man göra annorlunda vid depression?

#6 Är det en sjukdom som är ärftlig? Eller finns det någon annan anledning till att det är viktigt att informera om att min mor har den?

Jo, klart man äter mediciner om man har en säkerställd sjukdom som måste behandlas med mediciner. Men som det är för min del just nu, har jag ingen säker diagnos bara en "amatördiagnos" som min kurator kallade det. Plus att jag (iaf när jag skrev inlägget) inte känner mig speciellt sjuk. Just i samma stund jag skriver detta vet jag inte riktigt vad jag känner, inte angående mediciner, angående hur jag mår eller någonting annat. Kan ha mycket svårt för att veta vad jag egentligen känner ibland.

Tack för att du tagit dig tid att svara :)

#7 Ärftligheten ska ligga på ~10% enligt min läkare, så ja, den är ärftlig. Och en behandling med antidepressiv medicin kan eventuellt orsaka ett hypomant/maniskt skov. Jag blir tvärdålig på antidepressiva, trots att jag inte har bipolär sjukdom i släkten. Men samtidigt finns det många som inte hade klarat sig utan den typen av medicin.

Jag tycker att du ska träffa en läkare, förslagsvis någon som har koll på psykiska åkommer. Speciellt med tanke på din mammas sjukdom.

#8 Okej, det visste jag inte innan…

Jo får nog tänka över det… Man ska bara ha den där orken och energin att ta tag i det också….