Jag behover hjalp med mig sjalv
Jag ar en bra manniska. Utat sett.
I en relation ar jag en hemsk manniska. Det ar inte sa att jag utovar fysiskt vald, manipulerar eller ar elak utav vilje. Jag ar en sadan manniska som inte klarar av mig sjalv och mina egna kanslor. Jag kan gora saker som for stunden far mig att ma battre och kurera en tillfallig angest, men senare far mig att genomga en annu djupare angest eftersom jag vet att jag har handlat fel, samt att det forstor relationen for att slutligen doda den helt.
Ett exempel kan vara att jag hittar ett foto pa pojkvannen och hans ex. Istallet for att inte fasta nagon vidare uppmarksamhet vid det sa upptar det hela min varld. Just i den stunden sa blir mitt sjalvfortroende 0. Jag jamfor mig da med henne pa alla vis tankbara och inte pa nagon punkt klarar jag av att kanna att jag ar battre pa nagot vis an henne. Jag ser mig alltid som "nagon han fick lov att ta efter att hon dumpat honom". Ibland klarar jag av att kampa emot mina impulser, och jag kan lata det vara - for stunden. Men sa fort sjalvfortroendet kryper nerat, eller angesten uppat, av en eller annan anledning sa kommer de fram igen. Och det slutar alltid med att jag forstor nagot pa ett eller annat vis. Antingen genom att starta ett gigantiskt brak, eller genom att fysiskt forstora objektet.
Just nu sitter jag med en sa stor angest over vad jag gjort att jag inte vet vart jag ska ta vagen. Jag hatar mig sjalv, jag acklas av mig sjalv och jag kan inte forsta mig sjalv.
Anledningen till min angest denna gangen ar att jag har gatt sa sjukt langt over gransen for vad som ar ok att jag inte ens kan satta ord pa vad jag tankte. Jag tror inte ens att jag tankte, det var som om nagon annan kraft styrde mig.
Jag har denna gangen fysiskt forstort ett objekt for min pojkvan, som jag vet betydde otroligt mycket for honom. Jag grat under hela processen, dels over hur vardelos jag kande mig i forhallande till objektet, och dels over hur arg, ledsen och besviken han skulle bli nar han fick reda pa det, samt over det faktumet att om jag fullfoljde det sa skulle det med storsta sannorlikhet vara slutet pa varat forhallande. Jag vet inte om han har markt det an (jag gjorde det for nagon manad sedan och skammen har hallit mig ifran att beratta), men vi har inte setts pa en vecka nu, och knappt pratat. Forutom vanlig fraser via sms, och nu ikvall ett sms om att vi borde prata om varat forhallande och att det nog ar over. Han har visserligen varit lite "off" i ett par veckor, sa jag vet inte om det ar pga mitt handlande det troligtvis ar over, eller om det ar nagot han bara kommit underfund med pa egen hand. Oavsett orsaken till detta potentiella uppbrott sa ar min angest over vad jag gjort enorm. Det finns verkligen INGA ord som kan beskriva hur enormt ledsen jag ar over att ha gjort detta, INGENTING som kan gottgora eller reparera det, och INGET satt alls for mig att forsta hur jag kunde gora det.. Och om jag inte ens forstar, hur ska jag da kunna forklara for honom?
Jag har insett att jag behover hjalp. Och det snart. Om inte for att radda detta forhallandet, sa for min egen skull. Jag avskyr att gora det jag gor, men jag kan inte stoppa det. Det ar som nar jag skar mig forut. Det dovar for stunden, men sedan mar jag annu samre nar jag inser vad jag gjort. Jag kan inte kontrollera det. Jag forsoker, jag forsoker sa mycket att jag far prestationsangest, vilken lagger sig ovanpa den vaxande angesten jag redan kanner, och alltsa dubblerar den. Tillslut viker jag trycket, och for en sekund lattar den, for att direkt efter sla tillbaka med fyrdubbel kraft. Den angesten jag kanner efterat ar forlamande. Den ar ett konstant tryck over brostet, hjartat slar lika snabbt som om jag varit ute och sprungit ett maratonlopp, jag far svart att andas, jag grater okontrollerat och jag mar sa illa, att om det inte vore for det faktum att jag hellre dor an spyr sa hade jag antagligen bosatt mig pa toaletten. Nu gar jag bara runt med ett konstant illamaende, och klarar inte av att ata da det triggar krakreflexerna.
Inte blir jag "battre" av att ha forstort nagot heller, snarare "samre". Ju fler brak jag startar, och ju fler objekt jag anser vara "hot", desto fler saker hittar jag att starta brak over, och desto fler objekt hittar jag som "hotar" mig. Det ar en neratgaende spiral, och den avancerar snabbt..
Jag har lange kommit med undanflykter som att "bara jag hade en pojkvan som visade att han alskade mig sa skulle jag inte behova kanna sa har" och liknande, men det haller inte. Jag har alltid varit alskad i mina tidigare forhallanden (osaker pa detta dock eftersom vi bara varit tillsammans i 4 manader, och det har varit valdigt stormigt). Den enda som inte alskat mig ar jag sjalv. Och jag behover hjalp. Jag behover veta hur jag ska hantera angesten. Jag behover veta hur jag later bli att forstora allt jag haller kart. Jag behover veta hur jag forklarar och ber om ursakt for vad jag gjort. Och framfor allt sa behover jag veta hur jag kan forebygga angesten som forsatter mig i dessa situationer, och lar mig alska mig sjalv.
Jag kommer aldrig kunna gora det som ar gjort ogjort, men jag hoppas och tror att jag ska slippa gora det igen eftersom det skadar dem jag bryr mig allra mest om, saval som mig sjalv.
Sa finns det nagon som har rad pa hur jag ska ga till vaga, snalla hjalp mig! Jag bor i England kan val tillaggas, och ar inte speciellt insatt i systemet..
// Amanda
Jag kan val tillagga att utover dessa "attacker" (jag vet inte vad jag ska kalla dem…) sa tycker jag att jag ar en valdigt bra flickvan, vilket har varit anledningen till att killarna i tidigare forhallanden har stannat bra mycket langre an vad som egentligen var bra for nagon av oss, och jag anser mig vara en fullt fungerande medmanniska. Jag bryr mig mycket om andra manniskor, ibland mer an mig sjalv, och jag skulle med gladje offra bade hoger och vanster arm (och en fot) for mina narmaste.
Jag har stark angest emellanat, speciellt varen ar jattejobbig, men har valt att inte medicineras. Jag har aldrig fatt nagon diagnos, utan blev tillskriven citalopram av kuratorn pa ungdomsmottagningen nar jag var 16 for att jag var "lite nere". Slutade dock med tabletterna efter ett ar da jag kande mig helt dod kanslomassigt av dem.
// Amanda
Jag känner igen mig så väl i det du skriver om den negativa spiralen där man aldrig nöjer sig, utan bara hittar fler och fler saker/ting som man måste eliminera eller dra upp till diskussion. Det är hemskt! Jag kände, som du, att jag inte kunde bryta mönstret, jag ville ju inte ha det så men jag kunde verkligen inte hejda det heller.
För min del så "försvann" det när jag bröt med mitt ex, och allt kring det uppbrottet var så omtumlande att jag i princip kom ur det "nystartad", men impulserna för det finns ju kvar, och småbråk över skitsaker startar jag fortfarande ibland, och hatar mig själv mer än innan. Saken är ju den att jag VET att killen älskar mig, han har inte dejtat eller träffat någon på 4 år innan han träffade mig för att det inte känndes rätt med någon. Men ändå gör jag som jag gör.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Önskar jag kude säga något klart och fyndigt som gav dig en aha-upplevelse och fick några pusselbitar att falla på plats. Men det kan jag inte.
Jag vet inte heller hur du ska kunna förklara, mer än att säga sanningen; du KAN inte förklara och du ångrar dig. Du vet ju inte mer än så, så du kan ju intege en bättre förklaring heller, även om det kan tyckas lite i andras öron.
Pratar du med någon? Får du någon hjälp? Jag tycker att det låter som att du skulle må bra av någon slags behandling, eller bara en samtalskontakt. Någonting. Du är en fin människa, och jag tvivlar inte en sekund på att du är en fantastisk flickvän, men din ångest sätter stora käppar i dina hjul.
Jag önskar dig all lycka i världen Amanda. Skickar en stor kram uppblandad med illerpussar.
Paulina
Jo, jag har manga ganger tankt att jag borde bryta.. For bade min och hans skull, men jag har redan gjort det i 3 tidigare relationer.. Och det blir inte battre.. Det var med en enorm viljekraft som jag stod emot i 2 manader innan jag borjade ga ner for spiralen igen i detta forhallandet.
Och jag vet att jag borde saga sanningen, vilket jag kommer att gora nar vi ses for att prata nagon dag framover.. Jag avslutar iaf forhallandet med nagot gott, aven om det inte ens ar i narheten av gott nog..
Och nej, jag pratar inte med nagon och far ingen hjalp. Har lange funderat pa att forsoka fa tag pa en kurator eller kanske prova kbt, men jag har verkligen noll koll pa hur jag ska ga till vaga. Som det ar nu kanner jag hur jag forvandlas till ett monster, och jag vill inte hamna dar. Jag ar radd for vad som kommer nar jag hamnar langre ner. Jag ar radd for att det ska ga sa langt att jag skadar nagon eller mig sjalv.
Och tack! Det betyder valdigt mycket!!
// Amanda
Jag menade inte att ett uppbrott är din mirakelmedicin, förlåt jag var otydlig. Jag var väldig ostabil under den perioden, och allt som hände stöpte om mig, skakade mina grundvalar eller hur man ska uttrycka det. Men, jag har vissa tendenser åt det hållet, och det är inte vackert.
Jag vet inte alls hur det fungerar på din sida av pölen. Kan det fungera att söka via sjukvården, som här? Någon typ av skolhälsa där du studerar? Jag har ingen aning. hur systemet är upplagt.. Enligt Michael Moores dokumentär "Sicko" ska sjukvåden i England vara riktigt bra, vad det nu säger. Så långt sträcker sig mina kunskaper ;)
Paulina
Nejnej, det trodde jag inte heller :)
Jag skulle kanske kunna prova att ga till huslakaren och se vad de sager.. Jag ar inte heller sa insatt i hur det fungerar, registrerade mig hos lakaren bara for nagon manad sedan :S
// Amanda
Ja det låter som en bra idé. Även om han/hon inte kan hjälpa dig direkt så vet de antagligen vart du kan vända dig =)
Paulina
Det är så svårt ibland att älska sig själv när man TROR att ingen annan gör det. Det positiva i det här är att du vet att du har ett mönster du måste bryta, du har för en gångs skull varit ärlig med dig själv och det är tyvärr ett nödvändligt ont. Men steget att vara ärlig mot sina närstående är så mkt större.
Att erkänna sina fel och brister känns oövervinligt, för man vill inte låta som en tjej som bara har problem. Men jag tror att de flesta närstående redan förstår vad som pågår. Men kanske själva inte har tagit upp det för att dom är rädda för att trampa en på tårna? så att allt blir ännu värre?
Jag har haft ångest i många år, och jag vet knappt vem jag är ibland. Jag blir förvånad över mina känslor och jag har framför allt förnekat dom för mig själv, och jag skulle aldrig drömma om att lätta mitt hjärta idag för ngn annan. Det är jag inte redo för. Det har tagit mig flera år att vara ärlig mot mig själv. Det är ett steg i rätt riktning, men det har inte fått mig att må bättre ännu. Men jag vet att det kommer.
Om du verkligen vill ha hjälp med din kille så har du inget att förlora på att berätta som det är. Skriv ett brev, eller ett mail om det är lättare att ta det på det sättet. Även om du mår dåligt och ångrar det du har gjort så får du aldrig sälja din själ för att försöka gottgöra honom. Ni kanske inte kan laga det här, men du kanske kan lära dig hur du ska göra nästan gång för att förebygga att det här händer igen.
Du mår dåligt så ställ inte så höga krav på dig själv just nu. Det räcker med att du vet om att du har gjort fel och att du ångrar dig. Försök att sätta upp små mål på hur du ska hantera det här från och med nu.
Jag hoppas att jag inte bara svammlar, tänker på dig!
kram
Tack Cilla :)
Pojkvansproblemet ar lost, men karma biter mig i arslet. Krashad extern harddisk, krashad laptop och forstorda utstallningsbilder. Det ar pa tiden att bli en battre manniska och hoppas pa att jag lyckas skriva om alla mina uppsatser tills pa onsdag..
// Amanda
Starta ny diskussion