Behandla henne som du själv vill bli behandlad när du mår så dåligt. Vad hjälper dig?

Visst, det kanske inte fungerar på henne men att försöka är det bästa du kan göra. Att vara ett stöd och att berätta att du älskar henne och att hon är värdefull.

Jag tycker också att alla ska ha rätten att bestämma över sitt liv och sin död. Fast jag tycker att man behöver vara psykiskt stabil för att kunna ta det beslutet.

Jag har också haft självmordstankar och grava sådana men jisses vad glad jag är nu (när jag mår bättre) att jag lever. Då mår jag ändå inte tipptopp men jag kan känna glädje, lust, framförsikt och vet att jag är värdefull.

Jadu Hanna. Jag vet inte, jag har inte en endaste aning eftersom de flesta fungerar så olika, så ett "tips" kan ju funka super för mig men förvärra för dig.

Jag tycker det låter som att du gör mycket. Du finns där, du älskar, du stöttar. Tyvärr tror jag inte man kan göra så mycket mer utan att personen i fråga går en ett steg till mötes så man kan hjälpa mer.

Jag har själv aldrig vart i den situationen du är nu, tack och lov, men jag vet inte alls hur jag skulle hantera det. Som du säger kan du inte blåsa liv i människan, hur mycket du än vill.

Jag önskar dig ett stort lycka till (kan man säga så?) och en eloge för det stöd du faktiskt utgör.

Tja problemet är väl att man inte vill ha stöd om man faktiskt vill dö. Då har man ju gett upp det här med hjälp. Känns det som.

Jag har aldrig själv varit allvarligt självmordsbenägen så jag vet faktiskt inte vad som hade kunnat få det att vända.

Är övertygad om att du redan gör det allra bästa som man kan göra… Att finnas där och inte bli rädd… att du stannar kvar, att du ändå finns i hennes närhet ( i ditt fall tydligen MSN)

Kom ihåg det du redan vet: att DU kan inte rädda henne.. det är hon själv som måste det. Så därför ska du inte ta på dig något "överlevar-ansvar". Ditt ansvar är att finnas kvar för henne, det är nog det absolut viktigaste du kan ge henne…

Det är klart att man vill göra ALLT för att en vän ska överleva. Hade själv en väldigt nära vän som tog sitt liv för några månader sedan. Men det är viktigt att inse att man har sina begränsningar. Man kan inte göra mer än sitt bästa.

Så… fortsätt vara den underbara vän du är…

/Jezzz

#3 Det beror ju på grad antar jag. Men eftersom hon fortfarande lever så finns ju något som håller kvar, krasst sett. Som sämst hade jag ändå vid sällsynta tillfällen någon millisekund då jag kände hopp. Hade någon huggit tag i mig just då hade jag vart mer motaglig för hjälp, även om det antagligen gått över fort. Men ändå.

Så länge det finns liv så finns det hopp sägs det ju.

Har en vän som var djupt nere i dödsträsket förut, det jag gjorde då var att vara ärlig mot henne. Säga precis vad jag tyckte, blev tillochmed arg på henne ett par gånger och sa att om hon nu verkligen vill dö ska hon inte ojja sig för det för det sårar andra runt om henne mer än att "bara" vara deprimerad. Det var det hon behövde, hon behövde veta att de få andra som brydde sig gjorde mer än bara sörjde utan faktiskt talade om att så här är det. Tyvärr kan det här även vara det som ger en del deras sista anledning till att ta livet av sig. Dock viste min vän att även om jag var arg på henne skulle jag släppa in henne om hon ringde på dörren mitt i natten.

#6 Alla är vi olika. Hade jag blivit behandlad så så hade jag tagit avstånd från vännen och tagit ilskan som bekräftelse på hur värdelös jag var och det hade tryckt mig ännu längre ner. Men som sagt, vi är alla olika.

#7 Jo, förstår det. Men som tur ä så vi kan bli sura på varandra utan att det tär på oss. Vi föredrar att vara ärliga och säga att så här är det, det har även gjort att vi nästan aldrig bråkar då vi alltid får ett rakt svar. Och som sagt, hon vet att även om jag är sur på henne över något skulle jag slänga det åt sidan om något händer. Nuet är viktigare än det dom skett! Tror det viktigaste är att den personen man bryr sig om vet att så länge som hon inte sätter på ens pojkvän och dödar ens katt för skojjs skull kommer man hjälpa henne så gott man kan.

Jag vet i alla fall så mycket som att jag inte kan skälla ut henne eller vara arg. Hon anser sig redan inte vara värd hjälp. Hon vågar inte be om något, inte vända sig till psykiatrin, hon anser sig bara vara jobbig och en börda.

#9 Försök att tvinga dit henne? Hon kommer säkert hata det ett tag men om hon ser att det hjälper kan det ju vara värt det. Man måste bara själv hålla koll på att det är en vettig människa hon hamnar hos med :/