Tack, Kerstin

Varsegod min lilla Skruttis!

Hejsan!! jaa jag vet inte vad jag ska säga eller det enda jag kan säga är att jag själv gör mig faktiskt illa på grund av att jag mår så dåligt som jag gör. Jag vet att det är ingen lösning på mitt problem, men för stunden är det bra de känns som en befrielse på något sätt.

Jag har skurit mig två gånger. Har massor med röda streck på min vänstra arm som VÄGRAR gå bort. har haft dom i typ två månader nu……….

Går aldrig annars i långärmat men nu tvingas jag göra det varje dag i skolan…. 

Tänk om jag aldrig kommer kunna ha t-shirt på sommaren tex……

Buppie, det röda borde gå bort, och lämna vita ärr. Beroende på hur djupt du skar kommer det synas mer eller mindre. Du kan väl gå med t-shirt på sommaren även med ärr? Det är inget att skämmas för, även om det var ett misstag. Kramar!

#4 det kommer förmodligen blekna bort. Jag har mycket ärr och dom flesta bleknar rätt bra på nått år sådär men det syns ju ändå. Ser man riktigt illa ut kan man få hjälp med laserbehandling eller tatuering har jag hört. Men det är väl för dom som verkligen har jättemycket.

Jag orkar inte heller skämmas för det. Det tar för mycket kraft att orka bry sig om det också. Så länge det inte är barn som jag ska vara förebild för inblandade så orkar jag inte bry mig.

mina är syns näsran inte längre vart lite mer än 2 årsedan ja skar mig.. på armen, fast på andra ställen syns dom, på min ena handled syns ett 2-3 cm långt är riktigt pärlemorfärgat, det kommer aldrig gå bort då det vart djupt…

känns som ja kommer hamna där snart igen, orkar inte med livet längre…

#7 samma här. Men jag vill inte skära mig. Jag känner att jag vill ta livet av mig. klarar inte av den här hemska världen mer…..

Hur gammal är du? jag är 15 år

#8 ja e 20….. gör inte det, dom/de som gör att du mår dåligt, dom är inte värda det… det är ditt liv ingen annans… livet e tufft, ja har fåt lära mig det… om du vill ha riktiga sanna vänner, vänd dit till djuren, dom sviker alldrig, hästar e härliga djur, dom har hjälpt mig i ca 8år….

#9  har ridit i typ 7 år….  (8 kanske )

jag var vän med min bästis i två år…. sedan nu lämnar hon mig för min lillebror!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hmm förtydligande till#6.. det tar nog inte ett år för ärren att blekna om det inte är djupare som blivit sydda och så.

jättebra artikel.

Jag hoppas att ni hittar någonting som kan leda er tillbaka till rätt spår alla ni som mår dåligt.

Jag har varit längst ner på botten, jag skar mej aldrig men gjorde en väldans massa annat självdestruktivt. Sådant som lämnar en massa psykiska ärr, kan tillexempel inte äta värktabletter, heller knappt dricka alkohol.

I dagens läge mår jag iallafall ganska bra, mitt liv är stabilt. något som jag aldrig trodde var möjligt.

Men det jag vill säga var att det finns en väg ut för alla, jag hoppas bara att alla får möjligheten att hitta den. Det är värt att leta!

Hej alla

Jag testade första gången  skär mig när jag var 15… men sen blev det inte mer förrän jag var 17-18 nåt sånt… Tyvärr satte det igång rejält då och jag skar mig under närmare 10 års tid. Men jag valde att stänga den dörren… efter mycket och ofta vård på slutna avdelningar, hamnade jag på behandlingshem. As-jobbigt! men jag klarade det! 2½ år var jag där…

Jag har ännu extrema sug efter intoxer eller skärande, men jag håller i mig… Terapeutens ord klingar: " Det är ok att känna och tänka, men inte att handla"

Och nu har jag kommit så långt att jag faktiskt håller på att ta bort mina ärr.

Det här med röda, hårda eller mörka ärr vill jag gärna förklara…

Det finns något som heter keloider/keloid-bilding. Vissa har större anlag för det än andra. Keloider är egentligen godartade tumörceller som skapas i ärret. Det gör att det blir rött/mörkt och eller hårt. Har man benägenhet till keloider, är det vanligast att man får dem på överkroppen.

Tyvärr har jag extremt lätt att få keloider, och ärren behöver inte alltid vara små eller mindre djupa. Inte bara ärr efter självskador har gett mig keloider, jag har kraftiga keloider efter en bröstreducering oxå-

Detta försvinner inte. Väldigt sällan bleknar ärren eller blir mjuka. Mitt äldsta keloid-ärr är över 9 år gammalt och det har inte ändrats mycket av sig själv.

Däremot går jag igenom en behandling för att kamoflera mina ärr, och det har gjort att de syns betydligt mindre. Dock är det många många behandlingar kvar, men jag är iallafall glad att de redan nu är mindre synliga.

Men kommer det ta tid att gå i kort-ärmat igen… Men åååh vad jag längtar tills den dagen kommer! Sån "liten" sak som är så STOR

/Jezzz

Förtydligande om keloider:

Det är oftast, i regel aldrig värt att gå till en kirurg och operera bort ett keloid-ärr, då risken är ännu större att det blir ett ännu fulare keloid-ärr av det nya…

/Jezzz

Jag skar mig i ca 5 år, och nu, nu vet jag inte ens varför jag gjorde det.

Jag anser att det är onödigt och man kommer ångra sig sjukt mycket efteråt.

Jag har ärr fulla min högra arm och bra mycket av min vänstra, fulla vänstra låret och högra vaden. Sedan har jag även ett stort ärr över min halva vänstra hand.

Jag kommer aldrig kunna gömma dom bakom t.ex. tatueringar, eftersom ingen tatuerare vill tatuera på ärr som står ut (vilket mina gör). Jag skäms över dem och jag skulle helst av allt vilja flytta bak i tiden och göra det ogjort, men det går såklart inte.

Men samtidigt som jag skäms över dom så tänker jag aldrig ALDRIG gömma dom, jag anser att folk får stirra om det ger dom något. Jag går i kortärmat och anser att dom är en del av mig. dom kommer ändå aldrig försvinna så varför ska jag måsta gå runt i långärmat resten av mitt liv?!

Ville bara säga det, plus att det är inte värt att ta livet av sig. Tänk efter på hur många personer ni skulle skada/såra genom att göra det . Det är onödigt och den mesta ångesten går faktiskt över..

Jag har skurit mig i många år. Pga av min ätstörning. Men nu har jag inte gjort det på 7 månader jag är så stolt. Tyvärr får jag leva med bränmärken och vita ränder men jag skäms inte längre. Det går att komma över men det behövs proffosonell hjälp.

Skulle vilja lägga till en länk till Shedo.org

Skulle vilja dela med mig!

aktionsgruppen för de sjukförsäkrades rätt!

landsomfattande demonstrationsdag lördagen den 25 April

dom manar alla som vill protestera mot de orättfärdiga sjukförsäkringsreglerna att anordna demonstrationer på sina hemorter den 25 April , så nu sökes starka människor som kan jobba med dessa protestaktioner

läs mer på http://protestera.just.nu

kram från en med ångest och panikattacker mm

Jag skar mig första gången när jag var 16 år, nu i år fyller jag 34 o skar mig för ett par veckor sen, livet känns bra tungt ibland, som att jag aldrig kommer kunna komma ifrån detta beteende.

Jag började skära mig då jag fyllt 13, från början visste jag inte ens varför. Sedan träffade jag en kille som inte var så snäll med mig och jag skar för att komma åt den smärtan inuti. Jag visste inte vad som pågick i mitt liv. Ung, nedtryckt, ätstörd och packad med ångest.

Nu är jag 18 och jag har inte skurit mig på 2 år. Eller ja, för tre veckor sedan skar jag till en gång, men jag ångrade mig i sista stund. Det blev knappt något alls.

Jag skäms inte över mina ärr, men det är klart att jag kanske skulle vilja göra de mindre synliga på något sätt. Som tur är sitter de inte så synligt, utan på mina lår. Tror jag skulle tycka det var jobbigare om jag såg dom hela tiden.

Men dom bleknar mer och mer för varje månad som går. Och även om de inte kommer försvinna helt gör det mig lycklig. Jag läker :)

Jag har skurit mig förra året. Då jag var 12 fyllde 13 och blev mera än vana. Och den sköna smärtan var bäst. Nu ångrar jag mig. Jag ritar över ärren med svart penna.. Menmen det är sår som aldrig läker..

Nu ska jag få hjälp efter ett år börjar folk inse att jag mår grymt dåligt. Jag mår sämre för varje dag.. Jag gråter mer eller mindre hela tiden. Och skolan gör det inte bättre. Efter som jag har mina vänner i en annan klass.. Jaja, det är väl en fas i livet man har?

Och för 5 år sedan snart fick min syster en son. Hon var väl 15, och jag var 9. Hon bodde hemma och mamma hjälpte henne mera än mig. snarare glömde hon mig, det var hemskt. Jag var så fräck mot min systers son. Nu ångrar jag det. Han och jag är bra vänner han brukar komma in på mitt rum och säga att han älskar mig. Han är underbar. :)

bra artikel :) Jag har försökt ta livet av mig flera gånger.. Men BUP har jag inte hört av på typ flera veckor osv