Kan inte riktigt sätta namn på hur jag känner mej och vet därför inte riktigt vad jag kan göra åt det.

Till och från i snart 3 år har jag haft svåra sömnproblem, kan vakna mitt i natten av "mardrömmar" som inte ens behöver vara mardrömmar, jag kan vakna över att jag själv skriker och kastar mej runt i sängen. Kallsvettig och vettskrämd för att somna om. Ibland somnar jag direkt när jag lägger huvudet på kudden på kvällen och ibland kan jag vara vaken tills klockan ringer.

Dag ut och dag in sen ett halvår tillbaka krämer jag mej för att gå upp på morgonen, vill inte till jobbet, vill inte träffa folk, vill ingenting bara ligga kvar i sängen. Men ligger jag kvar i sängen får jag ångest över det. Ska jag träffa en vän/min kille och den säger att den blir en halvtimme sen brister det totalt för mej och jag känner mej värdelös, bortglömt, inte älskad tror att den inte vill träffa just mej osv osv. Att folk säger och gör i min närhet vrider jag och vänder på så att det bara blir nackdelar och neggativa saker trots att jag innerst inne vet att det inte alls är så.

Har ständigt ont i magen, känner mej otillräcklig, känns som att någon håller händerna runt halsen på mej så att det går tungt att andas, kan börja gråta för ingenting kan tillochmed vara helt ensam och t ex bara laga mat så blir jag helt försörd. 

Är stressad och uppe i varv 24/7 kan aldrig sitta ner och bara ta det lugnt en timme eller två, måste alltid ha nåt att göra för att inte tänka för mycket detta gäller även när jag t ex är med killen eller en vän. På mornarna tvingar jag mej själv att inte gå ifrån bordet vid frukosten då jag annars fladdrar runt som en fågel och gör en massa saker samtidigt.

Då jag hade en sån här period i 16 års åldern så var jag och pratade med en psykolog i ett års tid men tyckte inte att det hjälpte speciellt mycket, så vart ska man vända sej? Det tär verkligen på ens egna krafter men även på min närhets då jag alltid är misstänksam….

Är det så här alla har det vid 21 års ålder?