Avbrott och vila behövs
Jag är helt slut. Jag har i nära två månaders tid var mycket upptagen och delvis ganska stressad. Jag har varit på två illerutställningar och jag säljer illerselar som jag syr så jag har jobbat hårt för att få ihop så många som möjligt för att kunna ha något med mig när jag kommer. Samtidigt har jag varit delaktig i en uppgift min man har haft i skolan som har gått ut på att jag ska träna ca 5-6 dagar i veckan.
Jag har dom här senaste månaderna flera gånger i veckan tänkt med längtan på ett rum på psyket. Att få stänga av, att få bryta ihop och börja om. Att få lägga allt vid sidan av och bara vara där. Men, dels har jag inte vågat, jag är så övertygad om att jag mår för bra för det trots att jag uppenbart mår dåligt. Jag skadar mig, jag har sovit sämre än vanligt jag är stressad jag har konstant ångest som inte ger med sig. men, jag står ju upp, jag äter fortfarande och jag har faktiskt orkat träna så ja är fulltövertygad om att jag mår alldeles för bra, samtidigt som hela jag bara skriker efter lugn och omvårdnad. Det bara vrålar i mig hur lite jag orkar, hur nära väggen jag är.
Sen har jag inte haft tid. Jag har så innerligt gärna velat delta på utställningarna och jag har verklgien velat ha med mig selar at sälja så jag har bitit ihop och kämpat, struntat i vad som skriker i mig, hur det skär och hur jag blir kraftlösare för varje dag som går. Jag har hela tiden sagt till mig själv att jag hinner inte med psyket nu, har inte tid, måste göra färdigt.
Nu står jag här, jag tycker mig känna igen känslan. Förra gången visste jag nog inte vad som hände när jag totalkraschade men jag tycker mig känna igen känslan och symptomen den här gången. Hur jag orkar allt mindre, hur jag bryr mig mindre och hur ångesten ökar. Hur apatin smyger sig på och meningslösheten växer. Jag försöker fortfarande hålla ett tempo, högt för mig där jag är vaken och gör saker, jag tillåter mig inte att ligga i sängen en hel dag. Jag får beröm för det från psykiatrin, man ska gå emot sina känslor även om det är jobbigt. Jag vill bara kasta något på dom när dom säger så, att jag går emot det här kommer bara föra mig neråt, inte tusan mår jag bättre av att tvinga mig till aktivitet som driver mig in i en vägg, in i ett mörker. Visst jag blir inte passiv nu men allt jag gör och fyller mina dagar med tar mer energi än dom ger och minuskontot bara ökar. Nacken värker, ögonen kliar och lusten till det mesta bara rinner ut i sanden.
Avbrott, men var? Men hur? Jag är ensam hemma en hel vecka nu med fem illrar. Jag kan helt enkelt inte släppa det. Jag måste vara hemma och ge dom mat, tömma bajslådor och torka upp eventuella olyckor. Jag måste vara här och älska dom, jag vill vara här hos dom. Dessutom, vet jag inte vart jag skulle ta vägen, till psyket? Vågar inte. Vad finns då kvar….
Jag tycker det är något stort när man kommit dithän att man faktiskt inser vart man befinner sig. Att väggen är rakt framför näsan…
Sedan kommer steg två… Det där att lyssna på den känslan, slå av på takten… Vad är värt vad? Jag har sjukskrivit mig en vecka emellanåt, sagt att jag har influensa… Jag vet att det blir rörigt på jobbet, jag vet att det egentligen inte går… Men vad är alternativet? Att jag kraschar igen! Det är inte värt det! Man stirrar sig blind på alla sina måsten när det egentligen bara finns ett viktigt måste… Jag och mitt mående…
Bromsar du inte ner på takten hamnar du på psyket tillsist i alla fall när du känner det så här… Ta ett brejk Hanna. Stoppa världen och kliv av i några dagar…
"There is nothing more despicable than respect based on fear."
Var ska jag kliva av? Jag är ju redan sjukskriven. Nästa steg är isolering i sängen… känns det som.
Idag har jag gått och handlat plastpåsar och frusit in kött till illrarna. Bara det gav mig förhöjd ångest. Jag hade så gärna velat gå ut, det har varit sol… men jag orkar inte. Suck
#2 Förlåt… Jag måste ha missuppfattat något… Jag trodde att du pluggade… Du sa nåt om skoluppgift… Jag fick det väl om bakfoten… Sorry…
"There is nothing more despicable than respect based on fear."
#4 aha, såg det inte ens själv.. att jag skrev det alltså..
Det är svårt att komma med råd. Men tänk på dig själv och din hälsa i första hand. Jag har förstått att du älskar dina illrar otroligt mycket, men var bara med dom och sköt det nödvändigaste till dom.
Nu måste du få vila. Inga mera utställningar nu och inga andra projekt. Jag låter hård nu men det låter som om du är farligt nära den hemska väggen.Jag har förstått att du tycker det är jättekul med dina iller utställningar, men jag tror att priset du får betala för det sen blir för högt just nu.
Du ska kliva av från alla projekt och bara ta hand om dig själv. Ta inte på dig något mera nu. Det blir flera utställningar i framtiden när du orkar mera. Glöm inte att det finns en anledning till att du är sjukskriven.
Du skrev att du har en man, han får hjälpa dig med att ta hand om dina illrar, och andra saker också tycker jag. han får ställa upp nu så du inte kraschar totalt.
Följ ditt hjärta. Var rädd om dig och försök att göra "lagom" med saker för det verkar som om du mår dåligt av att inte ha något att göra heller. Och vill du ligga i sängen en hel dag - så gör det!
Jag hoppas du inte tar illa upp och att jag inte kommit med korkade råd. Det är svårt det här. Man vill så mycket, jag vet hur det är. Man blir ledsen för att man inte orkar göra allt man vill. Men du måste tänka på din hälsa. Jag försöker tänka att om jag gör för mycket och tar på mig för mycket så kommer jag i slutändan inte orka någonting av allt och då är det bättre att åtminstone få göra litegrann.
Din kropp varnar dig nu. Det är för mycket helt enkelt.
Var rädd om dig, vila mycket och aktivera dig bara litegrann, bara det nödvändigaste räcker just nu. Dina illrar vet att du älskar dem ändå tror jag.
Kram isa
Du skrev att du är ensam i en vecka nu. Är din man bortrest? Finns det ingen i din närhet som kan hjälpa dig med vardagssysslor?
Utställningarna är det lugnt med, nästa är i september så där behöver jag inte ens avboka något. Ta hand om dom kräver inte mycket. Ge dom mat, städa och sitta på golvet och gosa och busa. Det är inte det som suger kraften ur mig, tvärtom är det det som ger mig den lilla ork jag fortfarande har.
Ja, jag är ensam den här veckan så ingen hjälper mig. Men jag vet inte hur stor skillnande är, när han är hemma gör vi ungefär hälften var och när han är borta försvinner ju hasns skitiga kläder och hans disk och jag behöver handla mindre så jag lägger nog inte ner mer tid på sånt ändå.
Vet att jag måste göra ingenting men jag blir så frustrerad av det. Jag måste så mycket enligt min hjärna.
#8 Du kan kanske prova att gå ut med illrarna några gånger nu i veckan när du ändå är ensam. Att gå ut är avslappnande plus att det känns som att man äntligen gjort någon :) Kan vara sånna enkla saker man kan behöva för att komma in på rätt spår igen när man känner att man fått tillbaka kontrollen.
But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.
#9 var ute med två av dom idag faktiskt=) Första vårpromenaden, blir så mycket mindre av den varan under vintern när dom tycker att det är kalt om tassarna. Dom var jätteglada och jag tycker det är skönt att komam igång med det igen. Normalt under vår/sommar/höst så är gammelgubben Elliott och jag ute mer eller mindre varje kväll så promenader ska det bli nu.
#10 Låter bra :P lyckades ta mig ut en stund med idag, tror tillochmed att jag kan sova om en stund nu tack vare de :P
Naturen är nog den bästa medicinen så är nog bara bra att du o de små liven kommer ut ibland ^^
But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.
Ja se till att ta hand om digsjalv! Att bara ga ut och "vara" trots att man har miljoner grejjer man borde gora, gor underverk for sjalen. jag tar ofta min cykel och cyklar flera mil, bara for att komma bort fran allt i vardagen. Nar det ar riktigt jobbigt och jag egentligen borde spendera flera timmar/dag pa att plugga sa tar jag hellre cykeln och cyklar hela dagen lang. Nar jag sedan kommer hem sa ar jag helt slut, men samtidigt fylld av ny energi, sa jag kan spendera en halvtimme pa att gora det som verkligen maste goras, utan att fa angest.
// Amanda
Starta ny diskussion