Jag vet inte. Jag tror ingen kan förstå, det verkar inte så. Inte ens dom av mina vänner som själva varit långt ner och sen tagit sig upp. 

Jag önskar att även om dom inte förstår så kan dom väl i alla fall respektera.

Jag har kommit på en grej som funkar för mig. Det finns häften på psyk som förklarar om t.ex ångest & även om andra psykiska saker. Plocka med några styck så du kan låna ut till dem du vill ska förstå lite mer.  Låna endast ut för på så vis kan du låna ut till andra om du behöver i framtiden.

Har funkat för mig iaf

jag har aldrig fått någon till att förstå, som inte själv har velat ändra på sin inställning.
Jag tror att det oftast handlar om rädsla, så häften "kan" ju hjälpa till i vissa fall.

Det bittra är väl när vänner och familj drar sig undan, som en extra bestraffning.
Men numera ser jag det som så, att det är deras handikapp, att inte vilja inse och ta hänsyn.
Förlusten är deras, de som stannar kvar, drar ju vinstlotten.

Jag vet faktiskt inte hur man ska göra :/ Jag har försökt att prata med de närmaste vännerna, berätta hur det är med panikångest och hur det får mig att må. Men trots det så kan dom inte förstå och blir lika besvikna och arga varje gång jag dra mig ur planer för att jag inte mår bra. "Bit ihop så går det över efter en stund".

Förhoppningsvis kommer deras förståelse med åren och om den inte gör det så tycker jag synd om dom. I dagens samhälle tror jag att det är viktigt att ha förståelse och viss kunskap (eller kännedom åtminstone) om ångestsjukdomar och liknande för det är så otroligt många som lider av dessa. Och förstår man inte att man kan må dåligt av annat än fysiska sjukdomar.. Ja det är deras förlust.

Jag tycker att det är svårt. Folk förstår inte fast jag har försökt att berätta. Jag får ofta höra kommentarer som. Ta dig i kragen nu, upp och hoppa du är inte sjuk, med lite vilja så går det (tex.att gå ut på en promenad) du borde ha sökt hjälp tidigare så hade du inte varit sjuk nu??? Så jag vet inte hur jag ska få folk att förstå…

#5 Visst kan man bli galen av mindre.

"ryck upp dig" "Ta dig i kragen" "Du är väl inte sjuk som ser så frisk ut"

Gah!

Har gett upp att försöka förklara för andra som inte KAN förstå. De kommer inte att fatta nåt förrän de själva sitter där.

De är en jätte svår fråga. Jag har gett upp men att få folk att förstå.

Jag säger bara att jag inte mår bra och de får dom acceptera även om dom inte förstår. Lika som att jag får acceptera att dom aldrig kommer förstå.

Jag tycker de är svårare att handtera dom som verkligen vill förstå mig. Dom som frågar och verkligen lyssnar. Jag kan inte ge dom ett tillräckligt bra svar på varför jag mår som jag mår. De är jobbigt.

#6 Ja, visst kan man bli galen av mindre…man blir bara så trött när dom som står närmast en säger så :( man får ännu mera ångest och blir så himla ledsen…

#8 Inte konstigt att man isolerar sig från andra människor, när man blir bemött som "skit"

Ge ut häften är en bra sak då kan dom ju inte komma undan. man kan beställa gratis häften på

www.depressionslinjen.com

jag har en åkomma som jag tror aldrig någon någonsin förstår hur mycket jag en försöker o berätta för mina närmaste.

Jag blir utmattad både psykiskt och fysiskt ett par ggr om året och då kan jag inte stå på benen,jag kan inte ta mig ut o handla tex,städa,osv. det enda som hjälper är att ligga i sängläge och vila sig ur detta.Och varje gång det händer så hör jag misstron i att jag är dålig..jag blir aldrig tagen på allvar..

Jag tror att det mycket handlar om rädsla. Psykiska sjukdomar är fortfarande ett tabubelagt ämne, det är lättare att prata om ett brutet ben.

En benfraktur är jättelätt att förstå, men ett psykiskt dålig mående får folk (av okunnighet) att backa. Rädsla - för de har ingen aning om hur de ska hantera en psyksjuk människa.

Men jag tror ändå på öppenhet, våga berätta så kommer du kanske att märka att även den mest "stabile" har liknande problem. Som det inte talas om!

#5 ibland önskar jag att jag hade en "riktig" sjukdom som cancer, amputerat ett ben eller nåt som syns så man slapp alla dumma kommentarer om att "du låtsas ju bara, du ser ju ut som hälsan själv", "kan du pyssla så mkt m djuren kan du oxå arbeta" och såna saker.

Varför ska man behöva försvara sin diagnos/sjukdom hela tiden? Bara för att det inte syns betyder ju inte att det inte finns…

Mitt problem är att folk inte Vill förstå. De skulle kunna om de bara Ville men de vill hellre blunda för det och prata om något annat, nå roligt och lätt. Mina föräldrar tex är så, men de blir istället arga när de inte vill förstå vad jag försöker säga. De vill att allt ska vara en fas, eller något på hittat för att få uppmärksamhet (något jag ofta får höra med….).

Man kan inte göra mera än att försöka förklara. Vissa förstår, andra inte…

Det viktigaste är nog att lära sig acceptera att vissa sorgligt nog inte förstår ett dugg. De förstår inte ens hur mycket de sårar en med sina "ryck upp dig" och liknande… För om man kommer dit hän behöver man inte ta det lika personligt när de rapar ur sig dessa dumheter, för de grundar sig inte i ondska utan i okunskap!

Det tog min egen mamma massor av år att förstå… Det sved som attan…

Så man får nog dela in folk i 3 kategorier…

De som förstår direkt…

De som förstår med tiden…

De som aldrig kommer att förstå…

Jag brukar tänka att det är en gallringsprocess… De som tar avstånd och aldrig kommer att förstå… Var de riktiga vänner ens från början?

#14, sympatiserar otroligt väl, med dina väl valda ord, de skall jag lägga på minnet, absolut.

Har precis sett på Führerns Elit -_-'' Allt som har med ränsning att göra känns otroligt hårt.

#16 Nja, jag ser det inte som "rensning."

Mitt perspektiv är bara att… Man kan inte förändra andra människor…

Bara sitt förhållningssätt gentemot dem…

Jag tror att folk inte kan förstå för dem själva aldrig har mått så dåligt. Dem tycker att deras liv är skit och att dem mår kasst precis som oss. Men skilnaden är att dem tror att dem är så långt ner som går och vi vet att dem inte är det.

Vi människor har alltid varit rädda för sådant vi inte förstår. Så att många än idag är rädda för ord som tex psykopat eller till och med Autist är inte så konstigt. samma anledning som folk är rädda för varg och vithaj.

#18 Absolut… Bara det att man måste se att det är hos dem problemet ligger… Inte hos oss som är psykiskt sjuka…

När jag bestämde mig för att "gå ut ur garderoben" (snodde de homosexuellas term där…) Var det helt fantastiskt vilka reaktioner jag mötte…

Någon sa… Men du kan ju inte va manodepressiv - de är ju helt galna ju…

En annan… Jag hörde att du är manodepressiv - ja bara så du vet är det helt okej med mej - jag har inga fördomar… (skulle han gått fram till en neger och sagt - jo jag ser att du är neger - men bara så du vet - jag är inte rasist…)?

En annan börjar prata med mig med konstlad extra vänlig, nästan lite barnslig röst.. (rädd att dåren inte ska hålla sig lugn?)

Ha, ha, skulle kunna skriva en bok om människors oförmåga att förstå… Jag väljer dock att skratt åt eländet. Jag höjer mig över det. Det är inte jag som beter mig som en idiot… Faktum är, man ska vara väldigt stark och förståndig för att vara psykiskt sjuk och orka med att hantera alla oförstående…

ja evrekaw. Det är inte så kul när det sker. Men efteråt när man tänker tillbaka på det kan man ha ganska kul åt hur dumma vissa kan vara

Dessvärre kan det vara tvärtmot med och framför allt för barn/ungdomar. Andra tar att man är sjuk som någon slags ursäkt till att inte göra vissa saker. vet inte hur många gånger jag har fått höra av mina egna föräldrar och av lärare "Du kan inte skylla ifrån dig på din diagnos!" Men igentligen är dem bara patetiska då dem förmodligen är avundsjuka på att dem inte åckså är sjuka. Om jag tänker så blir det allt lättare och i slutändan kan jag nog skratta åt det med ;)

19 och 20, ni skriver så många vettiga saker och liknelser i dessa två inläggen, så att jag skäms.

Kanske jag också har betett mig dumt några gånger, trots att jag också är diagnosticerad osv.

Herre min je, skriv en bok vet ja, eller gå ut och förläs. JAG hade GÄRNA kommit och lyssnat på er.

Vad som är märkligt är att jag träffat flera människor som själva mått dåligt som inte kan förstå hur det känns för mig eller att saker kan vara väldigt svåra för migtrots att det r lätt för andra. jag undrar om dom glömt bort eller om dom helt enkelt inte vill komma ihåg och kännas vid för att dom är rädda att trilla dit igen?

Åh lightseeker. Tack för dem orden. Behövdes idag! Dessvärre kan jag nog inte erbjuda någon föreläsning på några år iaf. sorry :D

Hanna det du säjer är inte helt obekant för mig heller. Jag tror nog att det omedvetna spelar in här. Man väljer inte att glömma. Omedvetna gör det nog åt en. ofta märks det ändå på deras handlingar vilken bakrund dem har. Och handlingarna är sällan medkänsla utan snarare tvärt om:( Det är iaf mina erfarenheter.

#22 Jag tror inte att dom har glömt… Däremot är nog förmågan till självinsikt varierande… Förmågan att se att alla är olika är inte något alla har heller…

Det är precis lika trist med de som verkat glömma sin egen kris, som med dem som tar för givet att den ångest dom kände måste vara precis likadan som din… Eller att de tror att ångest är mätbar, att din eller min är/var värst/lättast…

Man får förlåta dem… Jag tänker att det inte handlar om ondska… Det handlar om oförstånd…

Jag har slutat bli arg… Det är bara slöseri med energi jag behöver till annat. Jag tycker man kommer långt med galghumor… Magnus Ugglas låt "IQ kan räkna upp till 100…" är en höjdare att tänka inom sig när man möter dessa individer…

#24, än en gång: ni skriver så att jag får ståpäls och börjar granska mig själv. DET tycker jag är ett kreativt igångsättande, så kan ni inte föreläsa, så skriv för sjutton gummor och gubbar. (om ni har kraft över till det vill säga.)

Föreläsningar om detta, som lightseeker skriver, skulle faktiskt kunna vara en väldigt bra ide. Vi hade en kvinna i min skola om hur ljud skadar hörseln, det var riktigt seriöst prat om det i flera dagar efter och många tog till sig det hon sa. Problemet är ju de oseriösa som ska förstöra allt, man vet aldrig hur mycket de andra kommer lyssna på dom :/

Tavar, det handlar om psykologi. Man kan få dem att lyssna och vara med även om dem har en "tuff"stämpel att hålla:)

Jag vet att det är psykologi, men det är svår psykologi när man ska försöka prata för 20-30-40 personer. Många som tror att de klarar av det men i egentligen gör det värre för många kommer gå runt och skratta om det sen.

#25 Tack!  

Jo… ibland har jag tänkt tanken… Men livet, arbete och framförallt barnen kommer mellan, så det får stanna vid tanken… Kanske senare i livet när barnen blivit större…

#28 jo det är många som det blir så för. Men det finns dem som lyckas. Stål Henrik (bollibompa) är en sådan person;)

#30 Det är ju bara att hoppas ^^ bara 10 av dessa 40 lyssnar så har man ju uppnått något

#32 helt klart