Det finns bra avslappningsövnigar att köpa på CD, man lyssnar och följer… Många tycker dessa är bra…

Du kan öva dig i medveten närvaro… Finns många bra böcker i ämnet. Anna Kåver och Åsa Nilssonne rekomenderar jag - för det har så bra enkla lättfattliga övningar…

Börja meditera eller utöva yoga…

Alla dessa saker är avstressande - vad som passar dig måste du själv komma fram till. Själv mixar jag alla dessa…

Jag har några avslappningskivor och försöker meditera ofta. Vet inte om jag tycker det hjälper. När jag är så mycket uppe i varv är det supersvårt att ta sig tid att stänga in sig i ett mörkt rum och inte göra något alls. Går på yoga lite sporadiskt, ska försöka göra det till en mer regelbunden vana och se om det ger någon effekt…

# 2 Jo regelbundenhet är ju en fördel… Det är ju som med allt annat… Övning ger färdighet… Du lärde dig inte cykla eller simma i ett nafs heller va?  

Samma sak gäller med detta… Det går inte vidare bra inledningsvis… vi "cyklar ikull" och kämpar för att inte sjunka… Men tillsist får vi det att funka och då är det fantastiskt…

Jag minns än idag när jag hade cyklat kvarteret runt och insåg att min syster inte sprungit efter och hållt i pakethållaren som tidigare… Att jag fixat det!!!

Det var samma sak när jag för första gången fick den där känslan av yogan… Det tog ett halvårs träning… Men det var fantastiskt!

Känn efter vad du gillar och vad som kan få dig avslappnad och försök göra det. Låter väldigt lätt en är det kanske inte alltid. 

Försök lägga din ambitionsnivå där du orkar, det ska vara en utmaning men inte övermänskligt, du ska inte må som du gör. Alla småsaker du vill göra, försök lägga dom åt sidan så länge, ta om när du orkar. Det är så mycket man inte behöver göra.

Stäng av telefonen när du är hemma, sätt inte på datorn om du ä för stressad, gör dig onåbar och försök njuta av det (i början kan man bli stressad av faktumet att folk inte kan få tag på en och man missar saker men det brukar bli skönt sen.) Kanske inte varje dag men ibland.

Nu vet jag inte vad du jobbar med men det låter inte som en helt bra situation. Att chefen jobbar i ett annat tempo ska ju egentligen inte påverka hennes/hans omdöme, vi är helt enkelt olika stresskänsliga. Sen är det säkert så att chefen kan tycka att klarar jag så ska du klara men är det en förstående människa så kanske hon/han kan ta in att du inte riktigt orkar i det här tempot just nu och hjälpa dig på något vis?

#3 Ha ha, det var inget bra exempel, jag var säkert 11 år innan jag lärde mig cykla och min simmning är fortfarande bara en obetydligt mer avancerad form av hundsim, lärde mig aldrig ta bentag ;-)

Skämt åsido, visst kan jag försöka "slappna av" oftare, det kan alltid bli bättre med det. Men jag kan inte sätta mig och meditrera på jobbet när man sitter i en deadline, eller när man får panik över saker som måste göras omedelbart som man inte orkar/klarar av.  Hur gör jag när stressen redan kommit över mig och jag inte "har tid" att varva ner?

Vad är det som gör att jag har så hysteriskt låg stresströskel att jag reagerar så kraftfullt för minsta lilla? Kan man verkligen höja sin tröskel genom att göra avslappningsövningar på sikt?

#4 Det stämmer nog att jag ska försöka hitta fler avslappnande saker att göra. jag har egentligen många bra avkopplande hobbys (mina djur, teckning, keramik, virka, läser ljudböcker m.m) och när jag gör dom mår jag visserligen jättebra- men på något vis lyckas jag alltid vända mina roliga till något stressande. Helt idiotiskt egentligen! Jag kan längta mig tokig hela dagen efter att få komma hem och rita på den där teckningen, dreja den där krukan etc- men när jag sen kommer hem och känner mig så rastlös och ändå energifattig så blir det inte gjort. Istället blir jag frustrerad över att jag sprungit omkring hela kvällen och mått dåligt istället för att få något roligt gjort. När sedan hela veckan gått utan att jag gjort det där roliga som jag så gärna vill hinna/orka med blir det en stressfaktor…  Visst är det knäppt? Jag får försöka lära mig att prioritera på något vis…

Jag har alldeles för hög amitionsnivå det är nog också en av mina "fel". Det är så svårt när man omges av duktiga, amigösa människor att acceptera att man inte kan hålla samma tempo. Jag skämms! Inte bara min arbetsgivare och min andra kollega, mina föräldrar, flera av mina vänner etc är lika dana. De har tusen bollar i luften och verkar helt outröttliga- i alla fall hanterar de stressen på ett bra sätt. Själv bryter jag ihop för minsta motstånd. Det är rent pinsamt, så jag vågar inte beklaga mig.

Grejen med jobbet är att vi bara är tre personer. Chefen som jobbar häcken av sig och är knappt på kontoret, min kollega som jobbar 50% (och har en egen firma hon sköter på restrerande 50%) och så jag. Vi har ofta tighta dedlines och krävande uppdrag och eftersom jag är den ende som sitter på kontoret varje dag så är det på mig väldigt mycket ligger.  Jag får ofta hålla kundkontakter och fixa så saker blir gjorda när vi är underbemannade. Just nu kan jag inte se hur man skulle kunna minska den arbetsbördan, det finns för närvarande ingen möjlighet att anställa en till. Jag måste klara det på något sätt. :-(

#5 kanske höja till viss del men jag tror en del människor är mer stresskänsliga. Av olika anledningar. Jag skulle kunna gissa på att din stresskänslighet kanske kommer från tidigare depressioner och ångest? Jag är extremt stresskänslig och i mitt fall beror det på adhd och depression och ångest. Min kropp har liksom nog med att hantera annat, orkar inte stress, i och med det är liksom hela jag känsligare och därmed känsliga för stress. 

När du väl är i det där som måste göras.. ja.. det enda jag kan komma på aär att fkatiskt inte göra det, att bryta ta paus, andas. Men vad som är ännu bättre är ju att inte hamna i dom där situationerna men hur man lyckas med det vet jag inte än.

#5 #6 Ha, ha… dumma exempel… sorry…

Vad jag menar är bara att vi ofta söker någon form av quick-fix när sanningen är att det inte finns någon sådan…

Det finns massor av metoder - jag kan bara berätta om vad som funkat för mig… Men du måste själv hitta din grej! Vad som är din grej vet du inte förrän du gett - vad det nu är du försöker med - en riktig chans.

Jag är övertygad om att vissa föds med en, ska vi kalla det, större skörhet än andra… Om så är fallet kan vi bara acceptera detta och försöka leva ett liv där vi i bästa möjliga mån tar hand om oss själva… Det är en hård värld där ute, stress, höga krav, man ska prestera… Det vimlar av ska och måsten… Tror man bör sätta sig ner och fundera över vad som är värt vad och prioritera om det man kan…

Jag har tänkt lite till.

När jag hamnade i inte riktigt men nästan din situation med stress på jobbet slutade det tyvärr med akutpsyk. Vad jag vill säga med det är var rädd om dig! Det är så lätt hänt att stressen bryter ner en och man kör i 190 in i väggen och det är tungt att rresa sig därifrån.

De som blir utbrända är de som har en hög ambitionsnivå, de som har stark ansvarskänsla och inte kan stressa ner mellan varven. Been there, done that!

Jag sov, jobbade, sov, jobbade. Var jag sjuk så jobbade jag ändå för annars blev patienterna lidande. Inte lätt att hitta ersättare om man blev sjuk på natten och började jobba kl 7 på morgonen. Jag undrar hur många jag smittade egentligen. Tyvärr bryr sig arbetskamraterna och chefen inte om det, huvudsaken är att det inte blir mer jobb för dem.

Jag tycker du verkligen verkar vara i riskzonen och din VD vill jag inte ens tänka på.

Sluta vara så duktig! Det är inte ditt problem att din chef stressar ihjäl sig, hon har antagligen betydligt mer i lön än du dessutom. Ingen kommer tacka dig när du gått in i väggen och blir långtidssjukskriven.

Prioritera på ditt jobb och alla har rätt till raster. Upprepas det gång på gång att du inte hinner med det du ska göra så har du antagligen för mycket jobb.

Jag tycker definitivt du ska ta upp det här med din chef. Hon kanske inte inser att arbetsbördan är för stor om ingen har sagt det innan.

Det handlar om DITT liv och du är alldeles för värdefull för att må skit bara för att du känner dig pressad.

Tack för alla svar!

Jag har legat deckad hela helgen, vart helt utmattad och inte orkat göra någonting, har legat och sovit mest. Orkade inte till jobbet igår heller. Kan nog vara så att jag är lite sjuk också men inte haft tid att tänka på det under veckan, men jag misstänker att det är rätt mycket mental utmattning också. Försökte göra lite småsaker igår när jag var hemma, men pajade ihop stress för minsta lilla- Först för att jag inte hittade mina glasögon, sedan när jag inte fann något att äta till frukost vid första anblicken när jag tittade i kylskåpet , senare när jag försökte mig på att städa lite till djuren, en annan gång för att jag tittade på klockan och tyckte att hela dagen gått . Hjärtklappningen, yrseln och kallsvettningarna bara kom över mig och jag var tvungen att lägga mig ner en bra stund innan jag kunde sansa mig.  Helt sjukt! :-(

Idag tog jag mig till jobbet i alla fall, bara för att finna en enorm hög med arbete på skrivbordet som ska vara klart "så snart som möjligt", det är ofta så mina deadlines ser ut- det ska vara klart helst för en stund sedan. Nu sitter jag och slösurfar fast jag vet att jag inte har tid- behöver koppla hjärnan lite för att inte smälla av.

Jag vet att ni har rätt- jag måste ta ett snack med chefen om det här, men det är så svårt… Skäms så för att jag inte fixar det som förväntas av mig, och jag vet ju att det inte finns någon enkel lösning för att minska arbetsbördan heller…

Snackade med en kompis som tyckte jag skulle gå till vårdcentralen och se om jag kunde få någon form av läkarhjälp. Finns det verkligen något vården kan göra?  Jag har gått lite hos en samtalsterapeft sedan i höstas, men jag tycker inte det hjälper…

Det enda som hjälper är att ändra på situationen du befinner dig i. Samtalshjälp kan vara jättebra genom att man får stöd och vägar till att ändra sin situation.

Jag har varit hos en läkare nu som höll med om att mina problem nog satt i huvudet, en kombination av en stressig/påfrestande livssituation och en massa obearbetade trauman i ryggsäcken. Ska få komma till något psykosocialt team med psykologer, kuratorer och beteende-terapefter m.m. Hoppas dom kan reda ut mina hjärnspöken. Hoppas dom kan ge mig annat en samtalsterapi, för det har inte gett mig något hittills.

#12 att ändra situationen vore så klart bäst, men jag ser inte hur det skulle gå till. Att säga upp mig är liksom inte ett alternativ…

Till att börja med kan jag bara nicka instämmande i att du är för värdefull för att springa in i väggen. Jag var som du, sen blev det värre och värre tills jag hamnade på psyk och blev långtidssjukskriven.

Det finns ju massor med former av samtalsbaserade behandlingar. KBT brukar väl hjälpa folk att bryta mönster, finna nya verktyg att hantera sin vardag med om jag inte är helt ute och cyklar.

Jag testade EMDR för att fixa gamla trauman, men jag har problem med att släppa på känslor så terapeuten gav upp ;) Men som sagt, det finns massor egentligen, men allt funkar ju inte för alla. Men något kanske funkar för just dig. Låter bra att du sökt hjälp. Förhoppningsvis käner du dig hjälpt och får tillbaka ron i dina hobbys och känner att du har mer ork.

Jag tycker du har fått många kloka svar här. Jag kan  bara instämma med alla föregående inlägg. Jag tycker det är många kloka svar här.

 Det är bra att du har gått till en doktor också. Hoppas du får  en hjälp som passar dig.

för , som "Sara" skrev : det är ditt liv och du är alldeles för värdefull för att må skit.

Hoppas du hittar en lösning som hjälper dig.

#13 Du behöver kanske inte säga upp dig. Förändra något i arbestsituationen, vet inte hur, det låter som det är svårt men att ha mindre press på dig. Är livet hemskt och det bara blir värre skulle du ju kunna se om det går att bli sjukskriven på 25% eller något en period, några veckor kanske och ha en hemmadag i veckan eller sluta tidigare så du har lite mer tid för dig själv (självklart ska någon annan vikariera för dig dom 25% så du inte ska göra allt jobb på kortare tid bara). Eller kanske en sjukskrivningsvecka där du får andas. Men det är ju om det är riktigt jobbigt, man ska ju inte sjukskrivas bara för att vara ledig.

Kanske inte en lösning so går att genomföra men det är en ide i alla fall.

Tack allihop ni är verkligen gulliga :-)

#14 och #15 får se vad de har att erbjuda mig, men jo det är säkert väldigt individuellt vad som passar. Känns bra att åtminståne tagit steget att söka hjälp. Det har inte varit lätt att erskänna sig "sjuk".

#16 jo, det hade verkligen varit guld att få jobba lite mindre. Lite jobbigt bara att det jag sysslar med är så unikt, det finns egentligen ingen som kan ersätta utan någon måste läras upp på nytt. Just nu är arbetsbelastningen så hård att är jag borta en dag för att jag är sjuk så ringer chefen med panik i rösten för uppmana mig att komma tillbaka fort- de kan inte leverera till kunderna i tid chefen och min kollega får sitta och slita på övertid för att hinna med. Jag får så fruktansvärt dåligt samvete!

#17 usch vilken jobbig situation. Man måste ju få vara sjuk när man är sjuk. Kanske kan vara läge att lära upp någon ny, jag menar vad händer om du åker på dunderinfluensa i två veckor och inte tar dig ur sängen. Tycker nog din arbetsgivare måste investera lite i sina anställdas hälsa och se till att ni kan vara sjuka mer än en halv dag utan att förgås av dåligt samvete. 

Jag hade en liknande men ändå inte situation sista tiden jag jobbade. Vilken idiot som helst kunde visserligen göra jobbet men det var postutdelning så det mååste ju genomföras samma dag och att få in en vikaire med kort varsel klockan sju på morgonen eller ännu värre om jag varit tvungen att gå hem under dagen var jättesvårt och mina uppgifter hamnade på dom andra stackars anställda vilket gav mig brutal ångest och inget blev bättre. 

Andemeningen? Man måste få vara sjuk när man är sjuk utan att företaget går under.

#18 Jo, det tycker jag också men det är svårt att lösa.

*suck* väntar på att få tiden till det där psyko-sociala teamet, har ingen aning om hur lång tid det tar- Det är så frustrerande så jag går åt!

Denna veckan har varit rätt lugn på jobbet, men jag sitter och stressar upp mig i alla fall för att jag inte känner att jag får tillräklicgt mycket gjort. Det är så ironiskt- när det inte är stressigt på jobbet kan jag inte koncentrera mig på det jag behöver göra, organisera och prioritera mina arbetsuppgifter utan sitter mest och dagdrömmer och blir stressad för att inget blir gjort. När jag har stressigt åpå jobbet blir jag så stressad att jag inte kan fokusera heller. Snacka om moment 22. Det är ett under att jag inte fått sparken än…

Låter som du har det väldigt jobbigt just nu. Har nog tyvärr inget nytt att tillföra, bara lite egna erfarenheter, men kanske är det något du kan använda ändå..

När det gäller yoga så tycker  jag det är ett utmärkt sätt att varva ner, men bara när jag har gott om tid. Annars blir jag nästan bara mer stressad. Då fungerar det bättre med en snabb joggingtur eller en stund på crosstrainern.(crosstrainern har också den fördelen att det går att se på film/läsa samtidigt. :)

Jag tror att motion är bra för att dämpa stress och ångest, det är väl en signal om att "fly" egentligen och om man inte "flyr" byggs det upp. Kanske lite svårt att tillämpa när du är på jobbet, men kanske en rask promenad på lunch/kafferasten?
Tänker att andningsövningar/tekniker kanske kan hjälpa vid panikattacker, men jag har ingen egen erfarenhet av det.

Har läst att magnesium kan hjälpa mot ångest, oro och sömnsvårigheter och iaf i mitt fall verkar det stämma.
( en utmärkt ursäkt för att äta mörk choklad )

Hoppas att det ordnar upp sig för dig, som många redan påpekat så förtjänar du  att må bättre än du gör nu!

Mmm, 70% dyr fin-choklad är min tröst när jag mår så här, jättebra med sådana ursäkter! :-)

Försöker motionera för du har rätt i att det är ett bra sätt att avreagera ångesten på. Problemt är bara att det blir ett stressmoment att hinna med det. Komma ihåg att boka pass, orka och ta sig tid att gå till gymmet… Ska försöka gå ut och gå istället när andan faller på, förhoppningsvis går det bättre.

Annars måste jag meddela att det hänt lite saker här! Jag höll på att paja ihop i början på denna veckan. orkade inte till jobbet i tisdags för jag mådde så dåligt och ringde då till vårdcentralen igen och ropade på hjälp. Fick en akuttid till en kurator och gick dit igår morse (tors) och berättade hur det var.

Kuratorn sa att jag visade höga tecken på ångest och depression, och att jag var tvungen att radikalt göra något om jag inte ville hamna på sjukhus inom en överskådlig framtid. Hon tyckte jag var urtypen för att gå in i väggen. Hon beordrade mig att ta ledigt från jobbet några dagar och tills vi ses igen i nästa vecka skulle hon snacka med läkaren jag varit hos om hur man skulle ta mitt fall vidaSre. Bara samtalsterapi hos kuratorn tyckte hon inte var tillräkligt. Ev. ska jag även göra en adhd-utredning…

Jag fick dessutom stränga order att prata med min chef om hur jag mådde så det var bara att samla allt mod jag hade och ta tjuren vid hornen. Det var skönt att lätta på hjärtat för chefen och förklara hur illa det var (har ju låtsas som ingenting) och även om hon förstår och tycker jag ska vara rädd om mig kunde hon inte dölja att hon nog blev lite chockad och ogärna vill mista mig på jobbet, ens för några dagar… Har dåligt samvete för att stanna hemma, men jag har bestämt mig för att vara klokare än jag vill och lyssna på kuratorn och min kropp.  Sjuksrev mig tors-mån men det är verkligen inte lätt att vara hemma och slappna av…

Du bara MÅSTE tänka på dig själv nu i första hand!!!

Kör du huvet i väggen handlar det inte bara om någon vecka… Det finns de som inte reser sig upp på år…

Menar inte att föra skrämselpropaganda… Bara att… Om du unnar dig att vara hemma i några veckor känns det kanske som "mycket" för stunden… Men det är väldigt "lite" i längden sett ur ett krasst perpektiv…

Du måste satsa på vad som håller i längden - inte för stunden… Var nu klok och var rädd om dig främst - inte ditt jobb…

Det finns nya jobb - inte en ny Du…

#21 Jo, det var just därför jag köpte hem en crosstrainer, så att det bara är att kliva på när man får lust. Men promenader är ju också bra för att varva ner, speciellt i skogen. Och de kostar inget.:)

Vad bra! Starkt av dig att prata med chefen. Det är ju hon som måste se till att arbetet flyter utan att överbelasta personalen. Kan förstå att det är svårt, skuldkänslor kan vara knepiga att hantera. Det är nog något man får träna sig på, att känna att man är värd att ta sig tid för sig själv när man behöver det. Inte så enkelt, jag vet..:/

Håller med evrekaw, jobb finns det mer av..

#21 Jag hoppas du får all den hjälp du behöver för att ändra situationen och ta hand om dig så du slipper väggen. När det helt plötsligt säger tjong och du vaknar tillbaka till livet och inser att du spenderat veckor på psyk är inte en kul upplevelse. Att försöka ta sig tillbaka till ett arbete oc hett vettigt liv efter en sån total krasch kan ta lång tid. 

Att ta sig tid innan man tappar greppet fullständigt är en fantastisk investering i det här sammanhanget.

Angående motion, när du är hemma nu kan du kanske ta raska promenader, kräver inte så mycket förberedelse och inga resor till och från en träningslokal och kan vara alldeles lagom när man ändå ska vila och ta det lugnt. En promenad i lagom snabbt tempo och sen ett bad eller en dusch och en varm kopp te eller choklad är bra lugnande för mig.

Hoppas det kan lösa sig på bästa möjliga sätt och att du får den hjälp du så väl behöver nu!

Åsså… Cassi… Inte ta på dig en massa sajtjobb nu… Du Ska Vila!

                  Kram

Tänkte uppdatera lite.

Har blivit stadigt sämmre på sista tiden och det har börjat urarta med panikatacker och deppression. Så här i fredags blev jag jag sjukskriven för 4 veckor frammåt och fick antideppresiva (zoloft) utskrivna. Håller också på att träffa en sjukgymnast som hjälper mig med avslappning och stresshantering samt att jag går regelbundet hos kurator.

Känns bra att ha tagit tag i det ordenkligt nu, får se om det kan bli människa av mig igen…

Tråkigt att det blivit sämre men skönt att du har kunnat åf sjukskrivning och att du har en del hjälp och stöd. Eftersom du är så medveten om problemet och redan har hjälp känns det ändå på något vis positivt även om det kanske är pest just nu. Du behöver ju i alla fall inte ge dig in i vårsnurren när du är som sämst, du har dom redan där runt dig.