Hej, vet inte om inlägget hör hemma här men jag kör på, annars får nån ändra. =) Jag har varit på BUP två gånger. En gång vid 8-9 års ålder, då gick jag där i bara nån månad. Andra gången var när jag var 14 och då var jag där i ett halvår, tills jag fyllde 15, är fortfarande 15 men fyller 16 snart. Men till saken..

Det känns inte som att jag har fått någon hjälp av dem alls. Jag mår fortfarande inte bra, vissa saker har blivit bättre och vissa sämre. Det var min hund, min pojkvän och självmordsförsöket som fick mig att må bättre. Låter konstigt men jag "vaknade" lixom upp när jag låg på sjukhuset och då insåg jag att livet är något man bör vara rädd om. Min psykolog sa att jag har panikångest. 

Jag tyckte de var skitkassa på BUP. Jag mådde bara dåligare efter varje besök. Varför jag gjorde det är för att jag tvingades berätta saker om mitt förflutna. Jag vela glömma allt som hänt och det vill jag än idag. Saker som jag trängt undan kom fram igen och jag fick mer ångest än annars. Jag var även där en så kort tid, fattar inte hur de kunde konstatera att jag var bra efter ett halvår. Visst var jag mycket bättre men jag var ju ändå inte bra och inte berodde det på dem att jag blev bättre.

Jag har så många problem. Jag kan bara umgås med min familj & min pojkvän. Jag stötte bort de som var mina vänner. Jag kan inte umgås med dem för att jag får panik. Jag tänker hela tiden att jag måste hem. Jag kan umgås med dem men då blir det i fyllan. Jag försöker att inte dricka mycket och det har jag lyckats bra med. Skolan funkar ganska bra ändå, varför vet jag inte. Jag är rädd för att bli ensam och därför stöter jag bort personer ur mitt liv. Egentligen vill jag inte ha någon som står mig känslomässigt nära. Jag är livrädd att förlora dem.. Men min familj kommer jag nog aldrig "slippa" undan och min pojkvän gör mig hel, jag behöver han fast jag hatar att jag älskar han.

Ett annat problem är att jag har extrema humörförändringar. Ena sekunden är jag glad, andra är jag ledsen. Jag är VÄLDIGT sårbar. Jag blir ledsen för inget och gråter gör jag säkert en gång per dag. Ni tänker säkert att det har med puberteten att göra men det tror inte jag. Jag har alla humör som finns under en dag. Det skiftar hela tiden. Ingen förstår mig heller.. Jag kan som inte kontrollera det. Ibland när jag blir arg och jag når en viss gräns kan jag bli våldsam. Jag kan slå, kasta saker.. Jag skadade mig förut, men jag har lovat min pojkvän att jag inte ska skada mig mer. Det blir så extremt svårt att hålla det när jag når den här nivån. Idag började jag skrika åt min mamma att jag ska ta livet av mig, direkt efter att jag sagt det gick jag ut med min hund. Jag började gå över vägen fast det kom bilar. Jag var helt galen. Sen när jag lugnar ner mig en aning gråter jag för att jag är så frustrerad för att jag inte får skada mig själv. Vad som gjorde att ilskan bröt ut är ovänsetligt.

Jag mår dåligt över mitt utseende. Eller det är som en bergochdalbana. Det brukar gå i perioder. Oftast har jag bra självförtroende och ibland inte. När jag får mina "hata mitt utseende" attacker brukar det bli ganska extremt. Jag vill slita av mitt hår, jag tål inte att se vackra tjejer, jag vill skära/bränna min kropp. Ibland får jag panikångest, men det händer sällan.

Det finns så mycket annat jag har problem med och jag orkar inte rabbla upp det just nu.. Jag måste städa och det suger. Vet inte ens varför jag skriver detta. Jag måste bara. Jag har ingen.. Min syster kan jag prata med om vissa grejer men inte det här. Vill bara prata med någon som är som mig eller har liknande problem.