Jag kännde mig lite "fjuttig" när jag svarade där. När jag var i yngre tonåren ville jag volontärarbeta, tågluffa i asien, vara statist i en hollywoodfilm, skriva en bok osv.

Nu vill jag må bra, få ett jobb jag trivs med, oavsett vart, få hålla på med min stora hobby; djuren och bli gammal. Int mycket begärt kanske, men det är mina drömmar. Kanske kan man efter vägen klämma in lite av varje, men det är inget krav från min sida.

 Ååå Hanna… Klart du måste våga ha en dröm…

Men jag vet vad du menar… Efter tillräckligt många "magplask" blir man mer än desillusionerad…

Jag kraschade så många gånger… Kraschar fortfarande emellanåt…

 Men… Jag drömde om en utbildning så att jag kunde få ett vettigt jobb… Och jag har lyckats. Jag gjorde det bara på mina villkor… Jag läste på halvfart och på distans…

Jag drömde om en man och en familj och konstigt nog fann jag en som står ut med alla mina ups and downs… (Han borde få nobelpris i äkta make till neurotisk/psykotisk/berg och dalbanefru)

Jag tror att man måste ställa små delmål gentemot sina drömmar, inte tro att man ska klara dem i ett nafs. Ta med i beräkningen att det kommer att kärva längs vägen…

Min högsta dröm idag är att en dag få råd att åka utomlands och att jag, om så sker, den dag jag har råd också klarar av det… Det skulle ju vara typiskt mig att vinna på lotto så att vi kan åka till Grekland el. dyl - men att jag nojjar ihop inför att flyga…

#1 Låter som rätt trevliga drömmar tycker jag.

#2Du har ju kommit en bra bit på väg! Du ska se att en resa någon gång blir möjligt för dig, både ekonomiskt och den andra biten.

Det är inte bara våga drömma jag inte klarar, jag kan inte längre förmå mig till att känna att jag drömmer om något, längtar efter något, önskar mig något. Jag vet inte om jag någonsin kunnat. När alla visste vad dom ville bli när vi gick i lågstadiet hade jag ingen aning. Jag hittade på något som lät bra och låtsades. 

Jag vågar inte för när jag har hoppats, tror och önskat har det antingen gått käpprätt åt helvete eller så har jag börjat med det, kommit en bit på väg och insett att jag tappat all lust för det. Det har liksom slutat vara kul när jag nästan är där.

Sen har jag en sådan hemsk rädsla för misslyckanden. Så illa att jag i stort sett aldrig försöker helhjärtat. För om man inte tar i allt man har så kan man ju alltid skylla på det om det går snett. Har jag satsat allt och ändå inte klarar det är det ju jag som inte kan, jag som inte duger, jag som inte är bra nog. Även dom gånger jag tycker att jag satsar helhjärtat så gör jag inte det. Allt för att skydda mig själv fårn misslyckanden.

Om jag försöker tänka vad en människa i min situation skulle drömma om så borde det vara att må såpass bra att det går att leva ett hyffsat liv. Att faktiskt tycka att det är ok att vakna. Göra något jag gillar, jobba eller plugga. men jag vet inte vad. Har ingen aning.

Jag tror att man alltid har drömmar. Innan ångesten kom så hade man drömmar. Under tiden man lider av ångest så drömmer man om att må bra. Och när man kommit bort från sin ångest så får man nya drömmar, oftast är dom nog väldigt annorlunda mot innan ångesten kom.

Att lida av ångest förändrar oss. Gör oss till bättre personer. Vi lär oss att värdera livet på ett bättre sett och vi lär oss att uppskatta det andra tar för givet. Detta tror jag verkligen på..

#4 Har alla verklgien drömmar? Som dom är medvetna om? Jag kan inte hitta några hos mig. Har försökt länge nu, ända sedan jag kom i kontakt med psykvården så har jag ju fått frågan vad jag vill, vad jag längtar efter, om jag har planer för framtiden. Jag är bara här. Verkligen HÄR.

#5 Är inte din dröm då att du ska få drömmar? Att du ska få den energi och livsvilja att skapa planer inför framtiden?

#6 njae… jag tror inte det. Jag tror att det är det jag borde vilja. Men jag kan inte känna att jag drömmer om det. Kan inte känna det alls. Rent intellektuellt kan jag tro att det är så jag borde vilja men nej. Jag känner det inte.

#7 Finns det ingenting som du vill göra? Något som du längtar efter? Eller något som du önskar att du skulle vilja?

#8.. sova? Ungefär så långt sträcker sig mina tankar just nu. Jag är så mentalt där jag är att det är nästan läskigt.

#9 Okej.. får jag fråga om du är i en depression?

Vilken var den senaste dröm du kan minnas att du hade?

#10 nepp inte enligt läkare. Inte enligt mig heller egentligen. Men jag tror det är rädslan för misslyckanden som gör att jag omedvetet och ibland medvetet blockerar drömmar eftersom jag inte orkar med att misslyckas och se dom försvinna.

Senaste dröm.. vet inte, kanske att flytta hemifrån?

Okej… Jag hade likadant förut när jag precis var på väg ur en depression. Jag varken ville eller kunde göra någonting på grund av att jag bara kunde se det värsta möjliga som skulle kunna hända. Jag kunde inte flyga, för då skulle planet störta. Jag kunde inte planera något, för då skulle jag bli sjuk o få avboka. Jag kunde inet åka bil, för då skulle vi krocka. Ja, katastroftankar helt enkelt.

Jag kom ifrån det mer och mer genom att ändå göra dessa saker varteftersom. Och till slut kunde jag även skapa mig drömmar. Idag är resa något av det bästa jag vet oc hjag har väldigt mycket drömmar igen.

Försök att skapa dig lite drömmar- Försök att testa nya saker som du kanske kan tycka om.

Det är inte katastroftankar dessvärre på det sättet, jag åker gärna bil, utsätter mig hela tiden för saker jag inte vill eller vågar för att jag ska. Jag sätter mig på tunnelbanan varje gång jag ska på samtal trots att jag är livrädd för ångest.

Det är mycket som verkligen har gått åt helvete. Jag lärde mig efter ett antal år av besvikelser att bästa skyddet är att inte försöka, inte hoppas och inte tro. Jag misstänker att det kommer från skolan och en då odiagnostiserad adhd som helt enkelt gjorde att jag inte kunde komma till min rätt med den typ av undervisning som är i skolan idag. Kanske. Det är bara mina funderingar över det hela.

Det låter som en väldigt vettig teori. Men vill du ha drömmar? Vill du ha mål?

#14 i nuläget tror jag inte det. Om om visst, men just nu vill jag inte släppa fram dom för jag kommer döda dom. Jag är inte redo att försöka just nu. Jag vill att eventuella drömmar ska få komma när jag orkar och vågar hoppas i alla fall i ett hörn att det kommer kunna gå.

Då tycker jag inte att du ska försöka tvinga fram dom. Drömmar kommer komma till dig igen när du är redo för dom. För någonstans inom dig vet jag att dom finns. En dag kommer dom komma fram och då kommer du verkligen att uppskatta dom.

Jag har alltid haft drömmar, stora som små.

Jag är som dig Hanna jag vågar inte ha drömmar ,för allt jag har önskat och haft drömmar om har bara blivit en besvikelse för mig tidigare..det har helt enkelt gått åt helvete.Så för att inte bli besviken igen på mig själv så vågar jag inte tro eller hoppas något.

Det är jobbigt det tär på en..

#15 #18 Ibland är det nog att bara vara. Man kallar det medveten närvaro. Man stannar upp i nuet därför att det där att blicka frammåt, som kallas "teleskopperspektivet", det ger bara en massa ångest och oro.

Att blicka bakåt ger heller ingen glädje om man mest haft det jobbigt och svårt. Att istället bara stanna upp och bara vara här och nu, som det verkar som ni gjort. Det är ett sätt att hantera livet för er just nu.

Åsa Nilsonne och Anna Kåver har skrivit jättebra om detta i "Medveten närvaro" och "Att leva ett liv, inte vinna ett krig."

Att inte ha några drömar kan faktiskt bara vara en mental strategi för att överleva. När man orkar drömma och blicka frammåt utan allt för mycket ångest - då kommer man också att göra det!

Jag har en dröm.. att allt var annorlunda. Jag har med hjälp av massor med mediciner gått och inbillat mig att dom ska hjälpa mig att må bra, och att tabletterna ska hjälpa mig att bli den jag var innan jag blev sjuk. Nu har jag väntat på den där dagen i många år och inser att den aldrig kommer att komma. Jag kan inte bli den jag var…

#20 Nej, gårdagen har passerat och kommer aldrig igen… Däremot tror och delvis vet jag, att man kan få tillbaka vissa delar av sig själv i förnyad tappning…

Jag ser också en tråkig utveckling inom psykiatrin… Att bara skriva ut mer och mer mediciner… Bara medicin löser ingenting, man måste ha samtal, terapi också för att komma vidare och sedan kunna klara sig på lägre doser/färre mediciner. Idag tenderar de att bara ge en medicin utan uppföljning och samtal, varför många står och stampar…

Hur är det på den punkten - går du i någon form av terapi/samtal?

#21 Jag har gått på samtal och hade en underbar person i början, men som vanligt slutade på sitt jobb. Fick en ny som idiotförklarade mig och talade om för mig att jag inte var kapabel till att ta hand om mig och kom med mycket kränkande åsikter. Det fick mig att avstå ifrån den stjälpande hjälpen. Vilket även har gett mig min åsikt om hur kass den svenska psykvården är. 

Jag är ett fall som fick många diagnoser på 3 min, vilket har visat sig att jag helt plöstligt inte har alla fina kombinationer som det har sagts. Har prövat ett tiotal olika antidepp och snabbverkande, sömntabletter etc. Var tvingad att träffa läkare 3 gånger i veckan, blodprover, mer tabletter, var även tvungen att träffa den här idiotsamtals personen 1 gång i veckan.  Psykvården gjorde mig sjukare än vad jag var. Kommer jag att vända mig dit igen? knappast.

Har en del drömmar även om jag har svårt att se dom ibland. Mina drömmar nu är att flytta tillsammans med min pojkvän, kunna få ett helgjobb, att mina föräldrar inte kommer bli allt för sura över att jag inte klarade alla ämnena i skolan och faktiskt ser det jag lyckades med, skaffa mig en hund och en katt då jag vet att djur lugnar ner mig enorm och bara ha det lungt och skönt så jag slipper känna den stress och nedvärderande kännsla alla slänger på mig nu.

Det är min dröm.

#22 Det finns fler underbara personer som jobbar inom psykiatrin. Men jag förstår hur du känner… Tyvärr finns det olämpliga människor inom alla yrken.. "suck"

Det vore dock synd om du skulle låta den där gräsliga typen ha sånt inflytande över ditt liv att du ger upp… Kräv att få en annan, en ny. Det har du rätt till! Det är inte du som ska idiotförklaras - det var den där psykologen/kuratorn eller vad han/hon nu var som ska hamna i den kategorin,,,

Stå på dig - kräv en annan!

Min dröm har förändras maximalt under åren, från att vilja resa långt bort till fjärran länder till att bara en dag få må bra…

#25 Jag nöjer mig vid att "bara" få vara…

#26 Att bara få vara är riktigt skönt :/

#26 #27 Jag tror att man behöver, bara få vara en tid… Det är ett steg i en läkandeprocess…

Det är inte så bara… att "bara" vara…

#28 Tyvärr så är det ju så sällan man känner att man får vara ensam och ta det lugnt, min pojkvän blir ju nästan ledsen när jag säger att jag behöver vara det ^^'' men är sant, är inte så "bara" :P