Hej, Amanda! Dina föräldrar kan ha rätt i att det är en fas, men det är inte alls säkert.
Har du någon att prata med? Typ kurator?

Kramar

Hej Chestnut, jag lever ihop med min man som också han hade extrema ångestattacker, han mådde super dåligt varje dag tills vi tog tag i och säkte hjälp. Han fick aldrig någon ärlig chans i skolan heller då han mådde så dåligt men nu idag så tar han Strattera mot ADHD och all ångest försvann på en dag.

Nu lever vi med barn och jobb som vilken "normal" familj som helst!

Min man brukade säga att ingen kunde hjälpa honom, han var dömd att må dåligt resten av hans liv. Men det är inte sant! Det finns hjälp att få och du borde me någon nära om hjälp att kämpa för den hjälpen för man får kämpa men det är så värt det!

Hoppas det löser sig för dig! Kram

Visst kan alla gå igenom en fas… Men det låter på dig som att du inte orkar så mycket mer…

Så fas eller ej, tror du gör klokt i att prata med någon - en kurator eller kontakta psyjiatrin och berätta precis det du skrev här! Så där kan du inte gå omkring och må….

                                             Kram

Håller med övriga. Även om det nu är en fas, så varför må piss när det kan gå att göra något åt det? Du förtjänar bättre än så!

Tack för svaren, börjar må lite bättre nu. Har ingen kurator eller liknande att prata med, bara min absolut bästa kompis (tack vare henne känns det bättre nu än vad det gjorde för en timma sedan). Vart ska man vända sig? Skolkuratorn är rent ut sagt urkass, skolsköterskan likaså…

Vänner är ovärderliga! Vårdcentralen kan hjälpa dig att komma vidare. Vet inte hur gammal du är, men BUP (barn och ungdomspsykriatrin) kan vara ett alternativ. Antog att du var i ålder för det pga. skolkurator, även om de ofta har "studenthälsan" på universitet.

#6 Fyller 16 i år. Så vårdcentralen kan vara ett alternativ? har väldigt svårt att prata om mina känslor osv men träffade en läkare som var förvånandsvärt lätt att prata med där för ett par veckor sedan..

#7 Jag vet inte om det är någon skillnad om man är ung, men de borde om inte annat kunna tipsa om vart du ska vända dig. Själv fick jag en tid via dem nu hos psykriatrin.

Jag har haft supersvårt att prata om känslor jag med, det är inte lätt. Men det är inte ovanligt och de är vana vid att det är så, oftast så släpper det efter ett tag när man lärt känna dem lite. Kanske kan du skriva ner allt du kan/orkar på ett brev och ha med ifall orden fastnar?

Jag skulle ha kontaktat BUP. Jag tycker också att det är svårt att prata om mina känslor, men det blir lättare, enligt min erfarenhet iallafall.

Har bestämt mig för att ringa ungdomsmottagningen, de har tydligen en väldigt bra psykriatrisköterska där…

Låter bra, Lycka till!

#11 Tack!

Ja, det kan absolut vara en väg att gå. Varje steg är ett steg i rätt riktning heter det ju =) Bra att du tar tag i det. Lycka till!

Lycka till Chestnut! Tycker du gör riktiga val nu!

1 månad senare..

Jag har fortfarande inte varit i kontakt med någon professionell. Har däremot hunnit bli inlagd på sjukhus för annan skada, blivit knäckt av vad en läkare sa och hur denne bemötte mig och därefter skadat mig för första och enda gången. En rejäl ångestattack förra helgen, sen var det kört. Men sen dess har jag inte haft ngn mer attack, börjat kravla mig ur deppressionen och se lite ljusare på livet.

# Det är bra att det börjar kännas lite lättare, men rekomenderar ändå att du söker hjälp. Humöret kan gå upp och ner, och man kan söka hjälp i förebyggande syfte för att inte åka ner igen.

Att gå till ungdomsmottagningen är bra tycker jag, var där jag fick min första riktiga hjälp. Enligt min erfarenhet är de även mycket lugnare och mjukare i sättet där än på många andra ställen.

#15 Du ska definitivt söka hjälp även om det för tillfället känns bättre… Det är till och med bra att utnyttja engegin du då har just nu till detta.. När man är riktigt nere orkar man ibland inte ta tag i det… Så vänta inte, kontakta ungdomsmottagningen som du pratade om tidigare!