Hej, råkade hitta den här sajten via senaste inlägg på iFokus.

Hur ska jag kunna sammanfatta mina erfarenheter av psyk i ett enda inlägg.

Kort sagt då: Mycket bra - framför allt under sommaren när de flesta var vikarier. När ordinarie läkare kom tillbaka på hösten märkte jag att han ifrågasatte mig tex när jag frågade

-Hur kommer det sig att mitt adamsäpple hoppar upp o ner hela tiden som när man gråter, fast jag inte gråter?

 Då sa han
-Det ser jag inte att det gör.

Vilket det inte gjorde just den minuten! Som tur var var sommarvikarien med och han svarade att
-Det är för att man hela tiden spänner halsen.

Ugefär som att man hackar tänderna mer när man spänner sig, fattade jag det som. Ordinarie läkaren såg förvånat på honom och sa
- Är det?

Fan, är han ordinarie o jobbar med deprimerade patienter borde han ha skyldighet att känna till det. I övrigt var personalen - förutom nattsköterskan som också ifrågasatte mig när jag inte kunde somna, helt fantastisk. Hade de inte varit det hade jag förmodligen tagit livet av mig.

Tja.. Jag kom ju ofrivilligt i kontakt med BUP, och förutom den sista läkaren där så var de bra, även om jag inte gjorde stora framsteg eller så, men jag kände mig väl bemött där.

Nu tagit kontakt med psyk igen och har gjort några bedömningssamtal och kommer kallas till läkare och psykolog inom kort. Får vänta och se vad jag får för hjälp/intryck.

Förtydligande från min sida:

I inlägget ovan från mig #1 är det mina erfarenheter från perioder då jag var inlagd på sjukhus pga självmordsbenägenhet. Inom psykiatriska öppenvårdsmottagningen har psykiatrikerna, psykologen och kuratorn också varit helt fantastiska.

Slutenvården… tja.. man är instängd. Man kan inte hoppa från en bro, men mycket annat kan man tyvär göra. Där jag var var dom inte alls rustade för att hantera självskadande patienter. Mycket dåliga på att föra journal (begärt ut den i efterhand). Mer eller mindre ingenting utom mediciner är antecknat från personalen (psykologen undantaget, hon var bra). Att jag utsattes för sexuella övergrepp unde rmin vistelse där finns noterat på ett ställe i journalen sen är det blankt med rapporter i fyra dagar. Noteringen kom från psykologen som inte var fast personal på avdelningen utan jobbade med flera avdelningar. När dom tyckte jag var färdig där, dvs när dom ställt in mig på en medicindos dom ville ha mig på (men som inte hade effekt) ville dom skriva ut mig från heldygnsvård till öppenvården som här har möjlighet att ta emot patienter absolut max en gång i veckan, helst mer sällan. Jag vägrade och ingen lyssnade tyvär förrän jag skadat mig såpass allvarligt att dom var tvugna att skriva ett vårdintyg och behålla mig på Lpt, efter det fick jag byta avdelning, fick löfte om en annan öppenvårdskontakt med större möjligheter och klarade utskrivningen bra. Nötter!

Dom har även "hittat" på en regel som bara tycks gälla för mig. Man får inte som gammal patient besöka avdelningen igen. Jag hade en kompis som jag träffade där som fick åka in igen ett halvår senare och jag fick inte sätta min fot därinne, likaså när en annan kompis som jag kände sedan tidigare (inte via psyk) hamnade där, jag fick inte hälsa på honom. Min vän som jag träffade där(samma som ovan) fick dock komma tillbaka senare och hälsa på personal och andra patienter så jag vet inte. Dom var väl helt enkelt inte särskilt förtjusta i mig.

Öppenvården… jag är inte sams med min läkare på en enda front utom den att jag ska vara sjukskriven. Hon vill ha mig på mediciner och anser att jag inte samarbetar enabrt grundat på att jag inte vill ta emot mediciner och skriver det gladeligen i vartenda läkarintyg till försäkringskassan. Att jag i två års tid gått i samtalsterapi är tydligen inte nog för henne. Hon kan inte bemöta mig vettigt när vi träffas.

Min första samtalsmänniska var, trevlig men klarade inte av mig. Hon blev mycket frustrerad över att jag inte direkt gjorde några synbara framsteg trots att jag jobbade hårt och vi avslutade samtalen en period för att hon ansåg att vi inte kom någon vart. Min nya som jag har sen i höstas är bättre. Han kan själv prata och förväntar sig inte att jag sk avända ut och in på mig själv helt spontant och tänker inte ge sig så länge han ser att jag försöker, oavsett resultat.

Akutpsykiatrin.. Nästan enbart dålig. Jouren har några trevliga en hel del idioter som bara ber en dricka te och gå och lägga sig. Akutmottagningen frågar bara vad jag vill att dom ska göra. Anledningen till att jag är där är ju att jag inte har en aning om hur jag ska hantera situationen. Eftersom jag inte vill ha piller skickar dom alltid bara hem mig och jag känner mig som världens jobbigaste människa som är där och tar upp tid för dom.

Har mött både bra och dåliga människor på olika ställen. Bup har jag inga bra minnen av dock tyvärr. Var mina föräldrar som tvingade dit mig efter att jag hade varit o skolan max 1 gång var annan vecka i nästan ett år. Den tanten som vi träffade där brydde sig bara om mina föräldrars relation och hur de såg på mig (de har varit skillda i 15 år kan tilläggas), och i fem samtal varav tre jag fick vara med på talade hon bara med dom. Hon frågade tex dom vem dom tyckte var orsaken till att jag inte gick i skolan och självklart brakade helvetet ut när de började anklaga varandra.

Sedan på det tredje samtalet som jag fick vara med på sa hon helt plötsligt till mig "När många ungdommar i din ålder är så här ledsna som du är funderar de ibland på att göra illa sig själva, gör du det?" efter att mina föräldrar klagat över att jag är en så hemsk dotter som inte ens kan sätta sig på en buss och åka till skolan och vara där en hel dag för deras skull.

Nästa gång som jag sökte hjälp på Bup gick jag dit själv efter att min kurator på Ungdomsmotagningen trodde att jag hade Borderline. Jag fick träffa två psykologer där samtidigt och när jag sa som det var att jag trodde jag hade Borderline började den ena skratta och sa att det är omöjligt att någon som är 17 kan ha det.

Hade dock en bra kurator på ungdomsmotagningen då som jag skrev tidigare, så fick hjälp där hos henne. Gick hos henne i två år och slutade för någon månad sedan då jag fått hjälp på vuxenpsyk nu och det blir både konstigt och jobbigt att ha två att gå o prata med. Även fast hon inte hade utbildning nog eller erfarenheten av det lyckades hon och jag få bättre ordning på mina mat- och sov-vanor, jag klarade av skolan bättre (var där nästan varje dag), jag slutade skära mig och mina ångestattacker minskade lite.

Hon jag har nu verkar duktig, men hon verkar inte inse mitt problem med att ta mig till mötena och andra saker. Har inte varit där på över en en månad för jag missade förra samtalet och inte vågat ringa dit och be om en ny tid. (Jag vet att jag måste, ska det men känns skrämmande när jag inte vet vem som svarar….)