Det är rätt olika för mig.

jag har ju fina vänner som kan få mig glad, så jag kan le sanna leenden, men i dom mörkaste stunderna ljuger jag oftast och säger att det är bra. för att slippa frågorna. iallafall på internet, irl får jag lite svårare, men en vanlig lögn har blivit att jag är trött - nu har jag börjat försöka säa sanningen även Irl…

men dom som inte bor så nära mig får oftast ett "bra", även fast det är lögn. sedan har vi ju dom som ser igenom mina leenden, men dom försöker väl låta mig vara istället och berätta när jag själv orkar… så det är väldigt blandat för mig.

//Wizy

När jag mår dåligt så syns det rakt igenom, har jag en dålig dag så ser alla som står mig någorlunda nära det med bara en blick på mig. Och om någon frågar så säger jag att "det käns segt idag" eller så. Men det beror ju på vem som frågar också.

Jag umgås oftast inte med andra än pojkvännen när jag har en sämre period. Men gör jag det så blir det en kort stund sedan går jag hem igen för att jag verkligen inte orkar. Men jag är nog rätt genomskinlig..

Jag har för det mesta en mask på mig. Skämtar, skrattar osv.. Det syns inte på mig att jag mår dåligt om jag inte vill att det ska synas.

Jag försöker hålla modet uppe och skratta och le. Men jag försvinner oftast bort någon annanstans och är väldigt frånvarande, så det syns på mig att jag inte mår rikigt bra!

*dubbel*

På mig syns det vääldigt tydligt om jag inte mår bra.. Jag blir ännu tystare än vad jag redan är.. Får en stirrig och ledsam blick och har väldigt svårt för att le..

Men sen finns de ju de dagar då det är lite mittimellan.. Vissa stunder kan jag vara gråtfärdig och andra stunden ler jag och skrattar..

Så allt beror på sällskap och hur jag själv tänker.. Jag menar, vill man vara nere en dag, så är man det.. Vill man vara glad, då är man det.. Så är det mycket för mig..

jag fejkar alltid ett leende. Jobbar i affär och kan inte visa om jag har en dålig dag. Något som på något sätt hjälpt mig lite med. Nu har jag fått kognigtiv terapi ett tag vilket har hjälpt mig enormt mycket. Varje dag när jag vaknar frågar jag mig själv, ska jag må dåligt eller ska jag må bra? Detta har hjälpt mig till att hitta ljuspunkterna i dagen, stora som små =)

kram på er alla

De dagarna som det inte så "farligt" fejkar jag, speciellt när jag är i restaurangen och jobbar med skolan.. Då måste man le och vara trevlig inför gästerna.. sen tar man ut sin depp inne i disken.. Men ingen mer än en person märker någonting, den personen kan läsa mig som en öppen bok, kvittar vad jag gör så ser han egenom mig, ganska skönt.

De dagarna det är värre vill jag inte kliva upp ur sängen, men ler fortfarande de dagarna vi är i restaurangen, även om jag blir väldigt lättirriterad och sur, då ser alla som känner mig att jag är nere, oftast erbjuder de mig att stå i disken då det är den enda platsen jag trivs på när jag är nere, för man behöver inte tänka på någonting och man får gråta om man känner för det..

Jag borde få en oscarsnominering :). Sätter på mig en mask och jag klarar av att dölja mycket med den, inte ens min sambo klarar av att läsa av mitt "riktiga" jag. Däremot kan han gissa det genom att jag inte vill umgås eller göra ngt utanför hemmets fyra väggar.

#10..

Då kan vi två ta varandra i hand för jag är likadan..

Inte behöver jag ens ta på mig en mask, det sköter "autopiloten" i mig om, alldeles av sig själv.. och navigerar mig sedan skickligt utan att "jag" behöver vara delaktig..

Ingen kan läsa av mig på utsidan.. men mitt musikval avslöjar ganska mycket för familjen, som tur är..(?)

#11 Precis, man har en inbyggd autopilot som startar av sig själv… man märker att den varit igång när man börjar bli överkänslig. Eftersom min mask går på av autopilot märker jag inte alltid att den startar. Men det är väl det som kallas förnekelse :/

Ja, så är det..

Den startar upp av sig själv men ibland blir jag smärtsamt medveten att den är igång utan att kunna göra något åt det..

Känns nästan som dubbel förnekelse då..

Att inte kunna eller inte orka ta i tu med det..

om jag mår dåligt så syns det direkt kan inte gömma det

om jag mår dåligt så syns det direkt kan inte gömma det

Ibland, ibland inte. Beror dels på hur nere jag är, och dels på vem som ser.

Här är det upp med rustningen, den sitter iofs så hårt att den aldrig tas av helt, och ingen har oftast någon aning om hur det är. Jag vet knappt själv hur "normala" humörssvängningar ska se ut, för jag fejkar dessa med för att vara mer normal. Det är inget jag tänker på, det är den nämnda autopiloten.

Killen kan efter över 3 år med mig ana sig till hur det är ibland. Men jag kan om jag engagerar mig lura honom med, tyvärr.

Är jag ruskigt nere, på riktigt så syns det väl om man väl träffar mig, men då brukar jag vara helt oanträffbar.

Nej det syns inte på mig. Jag är allt som oftast tillmötesgående och glad bland människor. Jag vill å andra sidan inte att det ska synas heller. Att jag sedan inte orkar vara bland dem så länge är ju en annan sak.

Egentligen vore det kanske bra om det syns. Som det gör för endel här, för då kan man ju oxå ta hjälp och stöd från dem som ser. Jag är fullständigt livrädd för att visa några sådana känslor.

jag kan inte gömma att jag mår dåligt.. När jag mår dåligt blir jag alldeles vit i ansiktet och mina ögon blir mörkt  gröna. Så dom som inte känner mig blir rädda och vet inte riktigt vad dom ska göra. Medans dom som känner mig vet att jag har en dålig dag

I skolan så är jag aldrig mig själv utan försöker hålla god min, men det syns tyvärr tydligt på mig när jag mår riktigt dåligt. Tror allt är medicinens fel att jag ständigt mår dåligt den har tiltat mitt system och det är svårt att bygga upp kraft och ork när pillrena hela tiden trycker ner en.

Jag är som så många andra. Täcker automatiskt upp dåligt mående med en mask och spelar omedvetet teater. llt för att inte visa mig sårbar. Känner man mig väl kan man nog se även igenom det när dete är som värst men vanliga dagar när det bara är dåligt lurar jag alla. Är det riktigt illa umgås jag inte med folk.

Nej när jag mår dåligt då visar jag verkligen det klart och tydligt genom att jag stänger av mobiltelefonen, eller vill inte träffa folk inte städar jaa massa saker.

Jo oftast. Så fort jag är nere och har folk omkring mig skrattar jag och ler jag nog till och med mer än vanligt. Den där masken som man har använt i ganska många år nu som åker på automatiskt.

Masken åker på, men är jag allvarligt deprimerad så syns det nog, men folk tar en bara för att vara sur vilket får en ännu mer deprimerad, för när de mår dålig så ska man se det så fort..

Jag har inte varit så glad det senaste veckorna pga en väldigt tråkigt sak som hänt.. Men när jag är med mina kompisar så skjuter jag undan allt det sorliga och skrattar med dom :) Så då är jag glad på riktigt. Jag mår helt enkelt bättre när jag är med mina kompisar =D Men när jag är väldigt nere så ser man nog det. Oftast så försöker jag att verka glad vilket misslyckas ganska ofta.

Jag har inget "pokerfejs", i mitt ansikte och kroppspråk syns allt. Det går inte att dölja, även om jag ibland försöker le lite tappert.

Men på jobbet håller jag en proffisionell, väldigt strikt attityd då, eftersom vi jobbar med allmänheten.

Jaa , jag gör det för det mesta . Eller jag försöker verkligen men vid vissa tillfällen spricker fasaden av en glad och lycklig tjej .. Beror lite på vem jag är med också och vart jag är .

Jag är bra på att dölja mina innersta känslor och det är väldigt få som känner den jag verkligen är . Inte den glada och tuffa tjejen utan den ledsna och vilsna tjejen .. :/

Jag vill inte gråta eller skrika ut mina känslor inför andra människor så jag har lärt mig att hantera min ångest hemma . Dock inte på vidare bra sätt men ändå . Enligt min mening är det viktiga att det inte ska synas utanpå hur jag är inuti .

Om jag är otroligt nere i skolan till exempel och folk kommer och ska småretas eller liknande kan jag få stora utbrott och nästan slå ner folk . Men det är inte för att jag är arg utan för att jag är ensam och rädd . Jag vill inte att folk ska se hur svag jag är så jag skriker och slår hellre .. Genom att visa att jag " inte är rädd för något " så målar jag upp en falsk mask av en stark tjej som vågar säga emot . Problemet är att jag är livrädd hela tiden . Förr eller senare kommer tyvärr sanningen fram och jag kommer bli lämnad ensam - igen .

Även jag har den nämnda autopiloten, vet knappt vem jag är längre. Just för att jag spelar teater 97% av min vakna tid. Mitt riktiga jag är precis som min hårfärg, ingen utav mina vänner har sett det och jag kmr inte längre ihåg hur det var en gång i tiden.

Det är så hemskt, för jag vet vart jag vill, men vad gör man om man tappar bort sig själv på vägen?

ja, jag kan dölja hur dåligt jag mår! inte för min sambo. men annars för vänner o andra gör jag det. vilket är ju, som sagts, ett problem då man vet med sig att det inte är till nytta, att ha detta "ansikte" utåt alla gånger

Har fått det som en reflex tyvärr :( men när någon frågar och jag inte med ärlighet kan säga att det är bra blir det oftast bara det är ok eller det går. Problemet är att jag alltid småler när jag är ledsen och psykologer och kuratorer ofta missförstår det och inte ser att det är någon invant.

Jag orkar aldrig satta upp en fasad. Det tar alldeles for mycket energi, och nar jag ar nere ar energi nagot som jag verkligen inte har.

Nej precis , man har verkligen ingen energi när man är som mest deprimerad .. >.<