Panik och stress...
Ingenting går som det ska.
Skolan går inte alls, jag tar inte mina poäng, och får då heller inte CSN. Mina räddande änglar där är mina föräldrar som hjälper mig, vilket jag mår ännu sämre över, för vid denna åldern är det inte mening att de ska hjälpa mig.
Dejtade en kille, som fick mig att må så otroligt bra. Problemet är bara att det var det enda som fick mig att må bra också. Vi pratade igår och han sa att han inte kände att det skulle leda någonstans. Jag hade anat det på grund av olika anledningar men kände mig ändå inte beredd på det. Vi har träffats så intensivt under 5 månader, sovit hos varandra stup i kvarten och nu vet jag inte vad jag ska göra med mina eftermiddagar/kvällar/nätter/morgnar.
Nu vet jag att jag lagt för mkt av att jag skulle må bra på honom, han vet inte om hur dåligt jag egentligen mått med ångestattacker över pengar och tryck över bröstet och gråtattacker när jag helt plötsligt kommer på att jag ligger risigt till. Och nu när han och jag inte kommer träffas nå mer så vet jag inte hur jag ska kunna må bra, eftersom jag lagt den lyckliga känslan på när jag träffade honom. Jag kunde undvika att må dåligt, skratta och må så otroligt bra när jag var med honom. Fick närhet och behövde inte tänka på skola eller liknande.
Självklart vet jag också att man måste få tid att sörja då jag verkligen har känslor för honom, men jag orkar inte må så här.
Jag har ångest hela dagarna jag är hemma, äter inte alls eller sjukt dåligt under dagarna. Och detta är inte bara för att jag inte träffar killen utan det har varit så mer eller mindre hela tiden, sen innan jul men just nu är det det mer än någonsin.
Är det bara jag som är löjlig och borde ta tag i mitt liv?
Borde kanske egentligen prata med någon, kurator eller liknande på skolan, för att få någon utomstående att hjälpa mig bena ut känslorna.
Jag har hunnit prata med några kompisar och vet att de finns där men jag vill inte ringa dem hela tiden.
Mina föräldrar är underbara och jag kan prata med dem om allt, hur jag känner och de är oroliga för mig, hur jag ska orka med tentorna när jag mår så här. De säger att de ställer upp med pengar och att det inte är någon fara men jag hatar den här känslan över att alltid få pengar av dem hela tiden. Jag är tacksam, ni får inte tro något annat men vill ha mina egna pengar!
Söker extrajobb men det är inte lätt att få tag på just nu.
Är väldigt duktig på att dölja utåt hur dåligt jag mår, men det tar på krafterna när man är hemma och tårarna bara rinner och det inte finns kraft och ork att göra något.
Jag vet inte riktigt vad jag vill få fram med detta men någon kanske kan ge mig ett förslag på vad jag ska göra? Ska jag bara bita ihop och ta mig igenom detta? För just nu känns det omöjligt….
Förlåt, det blev ganska så långt… hoppas någon orkar läsa
Mitt råd är att prata med någon, gärna som inte är familj eller vänner. Dom är underbara men ibland behöver man någon som dels har utbilding och som man dessutom vet att dom inte behöver gå runt och vara orolig för en. Någon som inte har så mycket känslor för en helt enkelt. Så känns det för mig i alla fall. Visst kan jag prata hur mycket jagvill med min man men jag vill inte att han ska blimin terapeut och jag vet hur dåligt han mår av att höra allt jag har inom mig så därför berättar jag inte allt för honom utan tar en del med min samtalsnisse.
Jag tror du behöver prata med någon som sagt. Att bara bita ihop och kämpa är inte alltid en bra taktik, allt för ofta slutar det med total utmattning och kolaps. Bättre att samtala och få hjälp innan man når dit. Det är så långt upp när man är allra längst ner, bättre att börja klättra när man fortfarande kan se någon form av ljus i tunneln. Du ska inte behöva känna som du gör, du förtjänar att må bättre.
Du har rätt, jag borde prata med någon utomstående om detta, då jag inte vet själv hur jag ska hantera det och jag vill inte tynga mina kompisar eller föräldrar med det.
Men jag är rädd att jag, när jag väl träffar någon, inte ska få fram det jag vill säga utan att jag bara kommer gråta. Och hur mkt kan de hjälpa en hysteriskt gråtande människa? Jag vill inte vara så här, jag vill vara glad och lycklig som jag var i somras, då jag kände att ingenting gick fel och jag mådde bra.
#3 Om du får en vettig människa att prata med så är dom vana att hantera sådana situationer. Dom träffar ju dagligen människor som mår dåligt och vet hur dom ska bemöta det. Det är okej att bara gråta, förmodligen kommer du kunna prata också,sen kanske men det kommer nog fram om du vill.
#3 Första gången jag var hos min gamla kurator lyckades jag bara prata med henne i 5min innan jag brast i gråt. Allt jag kunde göra var att nicka och skaka på huvudet och ibland viska några enstaka ord. Vi lyckades ändå gnata igenom ganska mycket på 45 min. Sedan fick jag sitta i lugn och ro och lugna ner mig innan jag själv valde att gå hem. Det känndes så mycket bättre redan då. Visst, jag såg ut som en ful alien av allt rinnande smink och uppsvällda ögon men jag kände mig ändå lättad.
Gå till någon, känn att den du träffar känns bra, och bara släpp ut allt.
But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.
Starta ny diskussion