Jag vet inte alls vad det beror pa, eller hur man botar det, har sjalv haft otroliga problem med det under flera ar, och det ar forst nu det har borjat bli battre.

For mig borjade det nar jag var 15 tror jag. Sag saker, horde saker osv. Under tva ar var det sa pass daligt att jag inte kunde sova alls. Jag somnade under lektioner i skolan varannan dag ungefar pga utmattning och somnbrist, och det var den enda somnen jag fick. Resultatet av somnbristen, stressen och att hela tiden vara radd gjorde att jag blev deprimerad ocksa.

Jag var radd for att ga pa toa, jag var radd for att ga ensam genom korridoren i skolan, varje kvall nar min familj gatt och lagt sig gick jag igenom mitt rum och gjorde iordning sa att jag latt skulle kunna fly om nagon av mina syner skulle visa sig vara verklig. Jag var till och med radd for min egen familj, for precis som du sa var/ar jag inte radd for laskiga filmer, jag var/ar radd for verkligheten.

Nar jag sett till att mitt rum var iordninggjort sa att jag latt skulle kunna fly sa spenderade jag antingen resten av natten sittandes i ett horn dar jag hade uppsikt over hela mitt rum tills dess att det var dags att ga till skolan, eller sa gick jag ut pa promenad, for av nagon anledning sa var det mindre skrammande att vara ute och ga sjalv hela natten an att sitta pa rummet.

Det blev sakta battre nar jag fick medicin mot min depression. Jag var fortfarande sjukt radd for allt, sag saker och liknande, men jag kunde slappna av tillrackligt mycket for att sova de tva timmarna mellan att pappa gick upp och tills dess att min klocka ringde pa morgonen. Nar jag borjade sova igen sa forsvann ocksa en del av min radsla. Varje morgon jag vaknade och var vid liv sa kande jag mig lite hoppfullare. Om det nu fanns nagot som ville skada mig sa hade den/det haft chansen under natten, men inte tagit den, alltsa fanns chansen att vad det an var jag inbillade mig fanns inte fanns pa riktigt.

Nu pa sista tiden sover jag de flesta natterna, och mina "syner" blir farre och farre. Blev sa trott pa att hela mitt liv skulle cirkulera kring radsla, sa jag bestamde mig for att gora nagot at det. Tvingade mig sjalv att ligga i sangen med lyset slackt och med stangda ogon. Borjade med nagra sekunder, och okade sedan gradvis tills jag klarade en timme. Da kunde jag slappna av lite och tillslut kunde jag sova, aven om det bara blev nagra timmar.
Sen sa utmanar jag migsjalv varje dag. Varje dag maste jag konfrontera nagot som gor mig radd. Ar jag radd for att ga genom korridoren sjalv sa tvingar jag migsjalv att gora det osv. Det har faktiskt hjalpt en hel del :)

Vet inte om du fick ut nagot av mitt svammel, men tankte att det kanske kan vara skont att hora att du inte ar ensam iaf :)

Usch!! vad jobbigt ni verkar att ha det...jag förstår er faktiskt..jag var otroligt rädd själv i mina tonår..rädd för allting i stort sett speciellt allt som inte "fanns",spöken och mörker var väl värst.var jag själv hemma så hade jag tänt överallt likaså när jag sov på nätterna,och jag minns att jag hade täcket draget över huvudet för att slippa se sånt jag inbillade mig. Som vuxen är jag fortfarande rädd för mörkret o har gärna ett par lampor tända på natten.

Kram Eva

#1 Det var underbart/kul att höra att jag inte är ensam om det! Jag kan sova om nätterna. Men när jag ska gå och lägga mig flyger jag upp i sängen och ner under täcket. Det märkligaste är att jag håller för mina ögon, fast än det är kolsvart i rummet. Jag känner mig tryggare av att hålla för mina ögon, för då ser jag inget.

Jag har inte svårt att sova, egentligen.. Jag sitter inte uppe utan försöker övervinna min rädsla. Som du sa, utmana mig själv.. Men det är så svårt. Jag älskar när jag vaknar på morgonen, i ljuset. Då blir det en lyckokänsla för mig med, jag överlevde + jag lyckades somna. Under min sömn blir jag inte störd av att se i syne, det är så skönt!

Jag är också bättre på att vara ute än i mitt rum. Där ute är jag bara rädd för människor, pedofiler och sånt, men det kan inte jämföras alls med det jag är rädd för inne. Ute har man utrymme att springa, inne har man inget utrymme att röra sig på, man känner sig inträngd.

Jag har som du länge försökt att övervinna min egen rädsla.. Jag kan lyckas någon gång, men sen ser jag saker igen. Jag ser skuggor, vålnader som rör sig (i ögonvrån oftast). Jag kan se saker som närmar sig. Ibland hör jag även saker, men det är mer sällan. Kan också känna som en slags energi ibland, att någon står bakom mig, en svep.. Värmeenergi..

Alla säger att jag inbillar mig, men det är så verkligt! mitt huvud psykar mig. Jag har fått råd om att jag inte ska tro på det jag ser själv. Jag har försökt, men jag kan stå och stirra blint på det, det är fortfarande kvar. Inte bara något jag såg när ögonen drog förbi. Oftast ser jag saker i mörker, men ibland även på dagen.

DÄR HÖRDE JAG NÅGOT! alldeles brevid mig! Men det är ingenting här, samtidigt som jag sitter här och inte vågar kolla bakåt. För där står det något ibland. Något som jag inte vet vad det är.

Ja det ar verkligen skont att kanna att man kan springa nagonstans om man skulle behova!

Kommer ihag att jag kom hem en kvall efter att ha varit hos en kompis och sag att skurhinken stod i hallen (den star vanligtvis i garderoben). Fick total panik och brot ihop eftersom jag fick for mig att den stod dar for att nagon anvant den for att moppa upp blodet efter att ha mordat hela min familj. Nar pappa sedan kom ner for trappen for att se vad som stod pa var jag beredd pa att do eftersom han inte alls sag ut som pappa, utan nagon helt okand (dvs "mordaren").

Nar jag tanker efter sa har nog illrarna hjalpt mig lite ocksa. Alla ljud som jag hor nu, skyller jag pa illrarna. Nar jag ar ensam ar jag radd, men vet jag om att det finns nagot oskyldigt som djur i rummet sa lugnar jag ner mig igen eftersom de ofta har ljud for sig.

#4 Oj, det lät riktigt läskigt.

Jo precis! det brukar jag göra när min hund är hemma. Men nu är han hos min farmor, och det är grymt jobbigt.

Paulines: Det du beskriver att du ser och hör kanske kan vara helt normalt..Om man är medial..

Men vill inte säga för mycket och inleda dig i något..

Bara en tanke..

Kram Eva

#5 Vad är medial? e de något att förknippa med medium? (Som jag inte vet alls mkt om men hört talas om det).

Ingen aning alls, öppen för alla förslag, behöver bara hjälp.

Att vara medial betyder att du hör och ser sådant som andra människor inte uppfattar eller ser.Oftast har man fått hört redan som liten att man bara inbillar sig eller har vilda fantasier.Man kankse har haft en låtsas kompis och man har då fått skäll tex för att man har fantiserat ihop det. Men för dig har det varit verkligt och sant.Man kan känna rysningar som om att "någon "står vid din sida..man kan känna varm eller kallt när man kommer in i ett rum..se skuggor i ögonvrån,du kan veta vem det som ringer i telefonen innan du ens har svarat..ja det finns hur mycket som helst att säga..

men ska ej förväxlas med psykisk sjukdom då man hör röster utav annat slag.

Hoppas du förstår lite hur jag menar

Kram Eva

#4 Okej. Det känns faktiskt som om många av dina exempel stämmer in på mig. Jag har pratat med min mamma, hon säger "Du förstår att du bara inbillar dig va?" då blir det liksom "ööhh..jo..va..aha..aa?" så säger hon "Bra, för det finns en del som inte förstår det". Vet inte varför hon säger så.. Men jag tror inte att jag inbillar mig, kan inte riktigt stå för det bara. Jag kanske gör det, jag vet ju inte!..

Okej. jag har faktiskt tänkt på om det skulle vara något psykiskt fel. Men jag är ju medveten om allt och det känns som om jag inte skulle vara det om jag var sjuk på det sättet. Annars lever jag som en normal tonåring.. Tränar hur mycket som helst osv. Ser inte några andra tecken på att jag skulle vara psykiskt sjuk än det här med syneseende, sen att jag har tvångskänslor också, men det är inte alls lika störande som dethär.

Kan säga att jag vet hur det är, tog upp det i ett annat forum här

http://psykologi.ifokus.se/Forum/Read.aspx?ThreadId=a63afcbf-1f4b-43d5-9893-eba7a4736837&GroupType=Se.iFokus.Community.Board.ForumGroup

Håller nu på att skriva ett brev till min psykolog om detta då jag har så svårt att prata öppen om det med henne. Hoppas på att det ska hjälpa. Rekomenderar att du söker liknande hjälp med, kan vara svårt att göra det men är man ärlig brukar man få hjälp väldigt fort :/

// Nina