Det hade kunnat vara min kille som skrev detta. Det skär ända in i själen på mig, för jag vet vilka helveten han går igenom tack vare mig.

Alla är vi så olika i vilket stöd vi vill ha. Vissa kanske säger sig vilja vara ensamma men inte vill vara det egentligen, vissa vill verkligen vara ensamma. Andra vill det absolut inte. Kanske kan du prata med honom när det är "bra" utan att skuldbelägga. Be honom ge dig tips konkret på hur du ska agera, för det är jättesvårt att veta vad man ska göra, jag vet själv att jag skickar massor med dubbla signaler och sedan är missnöjd över vilket stöd jag får ;)

Att få proffessionell hjälp är viktigt, för det låter som att han har haft problem ett bra tag, och än har det inte löst sig på egen hand. Visst kan man lösa det själv, finns de som lyckats, men tror man kan behöva lite hjälp och stöd. Du räcker säkerligen långt, men han verkar inte ha så mycket annat att luta sig emot.

Förstår att du vill stötta och hjälpa, få honom att må bättre. Men glöm inte bort dig själv, du får inte kvävas av det tills du själv tappar greppet och styrkan. Tolka mig inte fel, som att jag vill att du skulle lämna honom, men det viktigaste i ditt liv är ditt liv, och det finns gränser för hur mycket man orkar som människa, hur mycket man än älskar någon. I mitt fall hoppas jag killen har dessa gränser, och han har vart nära egna sammanbrott pga. "pressen" som blir. Även fast jag är livrädd att bli lämnad så skulle jag inte klandra honom en sekund om han tog det beslutet för att han själv inte orkade mer.

Känns inte så upplyftande, sorry. Skickar en varm kram

Tack for svaret! Det ar skont att skriva av sig lite eftersom jag direkt inte kan prata med nagon om det har utan att komplicera hans liv annu mer.

Jag ska forsoka prata med honom nasta gang vi ses :) De ganger vi pratat ar nar han redan ar nere, och da slutar det alltid med att vi brakar och han stanger in sig. Men forhoppningsvis ar han glad och uppat imorrn sa att vi kan prata igenom det ordentligt. Det ar ju precis som du sager, svart att veta vad han vill. Aven om han stanger in sig, kanske han vill ha nagon nara, eller sa kanske han vill att jag tar annu flera steg tillbaka. Ja, det ar val ingen ide att spekulera riktigt, for det ar ju bara han som vet :P

Jo, han har haft problem hela livet, och jag forstar att han kanner som han gor, men jag kommer nog aldrig att forsta hur det verkligen kanns. Finns det nagra tips att ga efter nar man letar psykolog, eller finns det andra stallen att vanda sig till dar koerna inte ligger pa 2-3 ar? Han vagrar ga pa tabletter. Han inser ju sjalv att det inte ar hallbart i langden, men forsoker hela tiden klara allt sjalv. Forsoker efter varje period han varit nere att fa ivag honom for att skriva upp sig, och han haller med, men kommer sedan med undanflykter om att han lart sig leva med det sa det ar ju onodigt att ga dit da. Och jag forsoker saga att visst kan man "lara sig leva med det", men det ar inget han ska behova gora. Pa ett satt sa tror jag att han ar radd for att inte ma daligt. Eftersom depressionen och angesten har foljt honom genom hela livet, sa antar jag att den anda kanns "trygg". Jag vet att nar jag madde daligt tidigare sa hade jag valdig "separationsangest" fran min depression. Den hade ju anda foljt mig varje dag i nagra ar, och utan den kande jag mig plotsligt ratt tom och naken.

Och nejda, jag ska inte glomma bort mig sjalv :) Vi har pratat om det, och jag har sagt att blir det for mycket, sa kommer jag att behova ga. Det var nara att jag inte kom tillbaka efter att han "dumpade" mig sist (pa alla hjartans dag av alla dagar!), men efter att han forklarat vad som gatt igenom hans skalle, och jag forklarat att han inte kan ta ut allt pa mig sa redde vi ut det mesta och forsoker sakta ner pa varat forhallande, och prata mer.

Tack :)

#2 Snabbvägen till psykhjälp brukar vara pasykakuten, vet dock inte hur det fungerar borta hos er. Jag fick tid på öppenvården efter en knapp vecka efter att ha besökt psykakuten första gången.

För mig låter det dessutom som en rätt rimlig lösning efter din beskrivning av hur han mår. Han kan inte vänta två ter år, det fungerar ju inte. Visst kan man jobba hårt med sig själv men när det sitter så djupt och har funnits så länge behövs det ett annat stöd också. 

Vad du kan göra beror ju på vad han vill att du ska göra. Jag personligen vill oftast att människor finns, är som vanligt och kan lyssna om ajg vill prata och kan prata om helt andra saker om jag inte har lust att vränga ut och in på mig själv. Jag tror inte att det är bra att lämna honom helt ensam i världen, det finns alldeles för mycket tid för honom att ömka och älta då. Fundera och vända och vränga på saker. Men som sagt, det är bara hur jag tycker, jag vet ju inte alls hur han vill att du agerar så där är det väl att fråga sig fram.

#3 Psykakut later bra! Har de nagra speciella "krav" for att man ska fa ga dit? Eller ja, hur fungerar det i Sverige? Far forsoka gora lite efterforskningar pa hur det fungerar har ocksa. Jag tankte att han har ju inte varit sa pass dalig att han forsokt ta livet av sig igen, skadat sig sjalv eller liknande. Han stanger ju bara in sig helt i sig sjalv och blir nastan apatisk. Vill ogarna tvinga dit honom nar han mar som allra samst ocksa, utan skulle foredra om det kunde ordnas nar han mar bra, och kan prata om sina problem och se dem fran ett mer objektivt perspektiv.

Och helt ensam ar han aldrig. Han vet att jag bara finns ett telefonsamtal bort sa snart han kanner sig "redo", men annars haller jag mig borta for att inte tvinga mig pa honom och ge honom fler saker an nodvandigt att tanka pa.

#4 Tja till psukakuten ska han ju när han mår som sämst, inte när han mår bra=) Regler finns det väl inte men det är ju ungefär samma sak som med en vanlig akutmottagning, när man är i ett skick att man behöver hjälp att ta hand om problemet. Om det är ett brutet ben man inte kan lappa ihop själv åker man till somatisk akutmottagning, är det själen vänder man sig till psykiatrin. 

Att ta dit honom när han mår bra blir ju lite fel, visst kan han formulera sig bättre men det är ju mer övertygande att han faktiskt mår dåligt när han gör det på riktigt. Kanske får satsa på när han mår halvdåligt. Jag tycker han verkar ha såpass mycket destruktiva tanegångar att det kan vara rätt med ett akutbesök. Visst, han kanske inte skadar sig genom att skära sig eller ta överdoser av mediciner men att skjuta ifrån sig dom man har nära och nedvärdera sig själv till ett ingenting är destruktiva beteenden det med.

Tankte aven fortydliga, att om jag kanner att jag skulle behova bryta upp forhallandet, for att det drar ner mig ocksa sa att saga, sa kommer jag naturligtvis alltid att finnas dar for honom anda, men som van istallet for flickvan, och det ar nagot vi pratat om och bada ar overrens om :)

#5 Oj missade ditt svar!

Jo, det later ju mest logiskt maste jag saga, men han stanger som sagt in sig helt. Inte ens jag far kontakt med honom, och han vagrar traffa mig, och kan bli valdigt arg/upprord om jag forsoker "tranga mig pa". Knivigt det har.. Men jag ska absolut prata med honom, och forhoppningsvis fa honom att ta tag i saker och ting, med eller utan min hjalp, beroende pa hur han sjalv kanner sig bekvam med att gora.

Ar det nagon som har erfarenhet av KBT forresten? Sokte runt pa olika behandlingar och hittade lite fakta om det, och att det skulle vara bra for depressioner osv. Ar det nagot man kan "borja med" hemma for att inte trilla ner sa latt, eller bor man ga till en psykolog? Det verkar ju mest vara att andra sitt tankemonster, och det verkar ju vara en ganska "enkel" metod for att ma battre over lag?

#7 Försök hugg honom när han är på väg ner då, innan det blivit riktigt illa så han stänger in sig?

Jag har inte jobbat med KBT men provat på dbt som är liknande. Visst kan man jobba själv med det men som du skriver så verkar han inte tillräckligt motiverad för att klara det på egen hand. Det är fruktansvärt svårt att ändra sina tankebanor. Jag ser väl inget negativt i att man försöker läsa någon bok om KBT men själva arbetet tror jag görs bäst med proffessionellt stöd. Det är så mycket värt att ha någon utbildad bakom sig när det går tungt eller man kör fast.

Som du sa att när det funnits med en så länge så blir det liksom som en del av en själv och då är det svårt att motivera sig själv tillräckligt och framförallt svårt att klara eventuella bakslag.

Hoppas du förstår mig rätt nu!

#8 far gora det :) Jo, jag forstar vad du menar! Tack for alla bra svar, kanns mycket battre nu nar jag kunnat ventilera mig lite och fatt tips!

Vi har pratat lite nu under nagra dagar. Inget "stort prat", utan bara i sma omgangar da och da. Och han verkar faktiskt ma lite battre. Visserligen ar det ju svart att veta, han kanske bara har en valdigt bra period, men han verkar vaga slappa sin kontroll lite nu. Vi har pratat mycket om oss, och speciellt mig och hur det paverkar mig nar han gar ner sig. Att jag mar daligt nar han mar daligt, och att jag inte vet vad jag ska gora.
Han har forklarat att han skjuter undan mig, och "dumpar" mig, for att han forsokte ha kontroll. Han vagar inte lata mig komma for nara, ifall att jag sarar honom, eller dumpar honom sa snart han oppnat upp. Sa han tar kontroll genom att vara den som sarar och dumpar istallet.

Sa jag forklarade att jag forstod. For det gor jag. Jag har sjalv gjort samma sak nar jag madde daligt, och att jag inte klandrar honom, men att det ar ohallbart att det ska fortsatta sa. Jag kan inte tvinga honom att slappa in mig, men jag har iaf gjort klart att jag forstar honom till en viss del, och jag finns har for honom. Han behover inte "testa" mig mer eller tvivla, for enligt mig sa har jag bevisat manga ganger redan att jag inte tanker peka finger at honom och dra sa snart han oppnar upp sig. Jag tanker inte skratta at hans problem eller se ner pa honom. Jag ar inte hans mamma, jag ar inte hans ex och jag ar inte hans syster. Jag ar jag, och jag finns dar for honom narhelst han vill.

Och jag tror att det har gett resultat. Han har varit mycket gladare de sista dagarna, och vi har pratat om en massa saker som gar runt i hans skalle. Hans familj, hans uppvaxt och aven hans ex. Det marks att han tycker att det ar skont att kunna oppna upp lite. Nagon konkret losning pa vad jag kan gora nar han gar ner sig kom vi inte fram till dock. Men jag hoppas att de gangerna blir farre och kortare om han kanner sig tryggare och gladare over lag. Och kanske att han vagar oppna upp da ocksa om han kanner att han behover fa ur sig saker.

Nu tar vi en dag i taget :)

Ett jatte-tack till HannaM och Aviendha ocksa! Det har varit jatteskont att fa ur sig en massa tankar och fa tips och rad!

Åh vad bra! =)

Jag förstår hans handlande, och hans "kontrollbehov" och det är svårt att ändra sig över en dag, men ni verkar ha kommit långt iom att han nu börjar prata lite smått. Då brukar det släppa efter och kunna bli mer av vad jag märkt på mig själv och andra.

Kanske är det så att han kanske inte stänger dig ute på samma sätt (gud förbjude) nästa gång, för att han känner större tillit till dig nu. Jag hoppas verkligen det.

Att ni kan pata lite smått om det är ett stort steg i rätt riktning. Självklart får du ösa tankar så mycket du vill, det behöver man ibland.
Varsågod kära du! =)

Jag hoppas ocksa att han inte skjuter undan mig pa samma satt nu! Visst forstar jag att han behover egen tid och vill vara helt ensam, men forhoppningsvis kan ha be mig att lata honom vara nagra dagar nu innan han sluter sig helt istallet for att latsas som att jag inte finns. Det blir nog bra sa smaning om! Ska se vad han sager om att leta psykolog tillsammans sedan ocksa. Han tar ju aldrig tag i saker sjalv for han vill inte riskera att ses som svag eller misslyckad, sa kanske blir det lattare om jag foljer med som stod, det fungerade nar vi skulle leta en lakare at honom sa att vi kunde fornya hans astmamedicin-recept. Visserligen fick jag lirka med honom i 2 veckor innan jag verkligen fick med honom in, och ytterligare en vecka innan han faktiskt tog sig till apoteket, men men :P

Tankte bara uppdatera med att sedan sista inlagget skrevs sa har allt varit riktigt bra faktiskt! Svackor har vi kampat oss igenom tillsammans, och de verkar bade bli farre och mildare! :)

Vad kul att höra! Hoppas verkligen att det håller i sig och att han blir bättre och bättre för varje dag som går =)

Solen gör mycket när man har en depression… märker av det själv trots att mitt humör svänger och ångesten ökar, pga omständigheterna och vanmakten jag känner runt det.