fråga
Jag skriver angående in mig själv utan en nära vän till mig som har djup ångest som övergår till självmordstankar, ensamhet mm. Jag vet inte riktigt hur jag skall hantera detta då jag inte själv är insatt i hur ångest upplevs.
En vägran om att inte ta kontakt med psykvård bara för att min vän inte orkar det, men jag vill så gärna göra det för vännens skull. Att bistå moraliskt och personligt stöd så att vännen mår bra. Jag har lite svårt att hantera det och ibland kan det uttrycka sig i lite väl stor irritation från min sida. Förvisso har jag läst om olika behandlingstekniker på nätet om ångest, men jag har svårt att övertyga om detta är en bra metod att tillgå.
T ex att humma bort ångesten eller att man låter ångesten ta över så man lever sig igenom den för att sen lära sig hur man hittar källan till ångesten i sig.
Jag har känslan av att jag inte är ensam som anhörig då ångesten ter sig olika ut för var gång. Men det gäller bara inte min vän, utan även en nära släkting till mig som har liknande sympton där ångesten går över i att man nästan dör. det är den känslan som beskrivs.
Ensamheten i sig är också beskrivande och man känner sig övergiven och världen är emot personen. Minsta lilla bakslag verkar som en trigger för att ångesten skall komma igång igen.
Jag själv som är välmående, dras ju inte med på samma sätt mer än som en stöttepelare och närvaro. jag är inte någon psykolog men skulle vilja tala med en. Men det känns lite fel det också.
Nåja jag vet inte hur jag ska ställa mig till detta som anhörig med två person med djup mano depressiv ångest.
Jag har läst om det där att personer med ångest har en förvägran om hjälp utifrån för att kunna hantera sin ångest. Men vad gör man inte om man som anhörig inte kan. Medlidandet finns där ju.
Som anhörig vill jag bistå och hjälpa mina vänner att må bra och att vi tillsammans kämpar oss igenom det hela.
hmm..jaja jag vet inte just nu….
Det är inte alls lätt att vara anhörig, herregud, jag vet ju inte ens själv hur jag ska förhålla mig om någon närstående mår riktigt dåligt!
Jag är/var själv sådan att jag inte ville ha kontakt med psyk eller liknande, jag klarade migju själv; trodde jag. Efter att jag inte ätit eller ens gått upp ur sängen på en vecka efter flera månader av stark ångest, panikångest och tårar så ringde killen till min gamla samtalskontakt och skjutsade mig de 20 milen dit samma dag. Jag vägrade givetvis, men det var nog vad jag behövde ändå.
Jag var då inte kapabel till att kunna fatta viktiga beslut själv, men det säger ju inte at dina närstående inte är det. Det som jag ser at mina närstående gör är att stötta i rätt riktning. Killen uppmanar mig att ta tag i det hela, och jag har nu äntligen gjort det, till största delen tack vare honom. Hade han tvingat mig hade jag blivit rasande, men alla reagerar ju inte likadant.
Jag vet inte alls vad jag ska ge för råd. Försöka ta ett redigt samtal när de har en bra dag, så du kan få lite klarhet i hur de vill att du ska agera, samt att du kan få förklara hur ont du sliter utan att skuldbelägga. Jaghade ärligt talat inte en aning om hur illa det slet på mina anhöriga, för de sade ju att allt var bra, och jag var för "borta" för att kunna reflektera och tänka logiskt på saken. Å andra sidan trodde jag inte att mitt mående kunde påverka dem heller, jag hade ju allt under kontroll.
En stor eloge till dig som närstående som vill kämpa vid deras sida, och en varm kram med styrka vill jag skicka dig.
Paulina
jo jag har förstått det att personer men ångest har en vana att inte ta emot vård. Det är så med min släkting. I över 15 år har denna gått på alternativa mediciner som skapat ett beroende. Men när det där med sjukvård kommer upp då är det kalla handen. Sists då personen bodde i Göteborg så tog stressen över ångesten och personen kollapsade varje gång personen kom hem. Helt medvetslös. Nu är det lite av annat som spökar då medvetslösheten har vänt och nu är det mer ångest av ensamhet och gå i gamla banor…..
Starta ny diskussion