Jag vet inte om jag ska skratta så tårarna sprutar eller lägga mig i en gråtande boll. Träffande var ordet.

Jo jag känner igen mig i det mesta. Tyvärr, det är lite läskigt hur dåligt man kan bli behandlad ibland.

Underbar satir…

Har förutom "detta" upplevt en annan aspekt av att ha en psykisk diagnos… Minns för två år sedan, jag hade 40 i feber, ett dunkande huvud - det kändes som om ögonen var på väg ut ur ögonhålorna… Jag visste att jag hade bihåleinflammation, har haft det tidigare…

Jag ringer vårdcentralen och får komma akut. Läkaren som tar emot mig har tyvärr läst i min journal att jag är bipolär…

Så när jag möter honom och förklarar mina symptom hör han liksom bara inte vad jag säger utan envisas hur länge som helst med att fråga… "men hur mååår du?" "Du är inte deprimeeeerad?" "Har du ååångest? Tillsist skrek jag åt karln att jag behövde antibiotika - inte antidepressiva… Å det ska man ju inte göra om man är bipolär, för då är man nämligen manisk istället… Extra personal inkallades och det blev ett himla rabalder…

Efter många om och men fick jag min antibiotika och fortsättningsvis när jag besöker min vårdcentral säger jag alltid specifikt att jag INTE vill ha den läkaren…

Tycker nästan detta är att likna vid en form av rasism…

Det var väldigt bra skrivet! Inte konstigt att man fortsätter vara "knäpp" när de "proffesionella" i samhället trycker ner en och inte kan ta en på allvar.

Ja, den bloggen var det bästa jag läst på mycket länge och så väl det stämmer med den förbenade psykiatrin. Ja faktiskt kan det vara lika illa inom den "vanliga" sjukvården.

Inte heller jag vet om jag ska skratta eller gråta efter att ha läst.