Jag orkar bara helt enkelt inte se dem ledsna. Visst, man borde tänka på hur man själv mår men det känns som att jag bara är i vägen när jag mår som jag mår. De måste stötta mig hela tiden osv. Sen känns det inte som att de förstår mig. Jo, mina syskon gör nog det. Min bror & syster har varit deprimerad, min andra syster är utbildad socionom så jag tror hon förstår.

Nog för att jag har låtsats sen en tid tillbaka att jag mår bra. Jag mår bättre nu än vad jag gjorde för 1-3 år sen men jag är absolut inte stabil. De senaste veckorna har allt börjat gå utför och jag börjar må sämre..

Frågan är bara… Varför är man mera mån om hur omgivningen ska må om de förstår hur man mår - än vad man är om sitt eget mående… borde man inte ta hand om sig själv först och främst?

Kanske har med min uppfostran att göra. Min mamma har alltid haft måttot "bit ihop och gör det". Sålänge man kan gå och funka så går man till jobbet, ta en alvedon liksom.

Sen så har jag inte velat ta plats hemma, äldst av tre syskon, mamma har haft problem med rygg och smärta. Lillasyster handikappad och överaktiv lillebror. Eftersom jag hade lätt i skolan, kunde fixa mig själv blev mitt måtto "allt är bra". Det sitter i än. Då ville jag inte besvära de andra, för jag klarade mig ju, medan de andra hade (större) problem.